En helt vanlig torsdag?

Dagen idag blir inte det minsta sysslolös.
Jag kom just hem från jobbet och har hela dagen framför mig ännu. I planerna fanns en promenad men den har för närvarande ställts in av det envisa snöande som pågår ute. Visst kan man gå i snöfall också men jag vill inte. Eftersom det är ett fritt val tänker jag alltså avstå. Man får snö i ögonen, innanför kragen och inget ser man som det virvlar omkring just nu i alla fall.
Dagen har andra innehåll.
Efter en titt runt i huset kan jag konstatera att det behöver städas. Det behöver också skottas inom en snar framtid med det blundar jag för just nu. I tvättstugan finns en hel del tvätt som kräver min uppmärksamhet. Tvätten sköter sig själv bara den får hjälp att komma i och ur maskinen.
Så ska jag lägga upp en plan för en eventuell lunchgäst i morgon. Det eventuella med det består av att lunchgästen är sjuk i dag. Men jag ska ändå enas med mig själv om en lämplig meny. Utgår i från att hon frisknar till.
Sen måste jag också bege mig ut i världen för att söka presenter. En liten kille ska fira med två ljus på tårtan i kväll och jag antar att man inte får komma tomhänt. Små tvååriga killar brukar vara ganska lätta att shoppa åt så jag har god förtröstan om att detta löser sig på bästa sätt.
Kvällen ska för min del avslutas med tjejträff. Efter kalaset liksom.
På en tjejträff som man inte ordnar själv, och det gör inte jag idag, kan man bara helt lugnt sjunka ner i soffan med ett glas vin. I förvissning om att det snart kommer att serveras väldigt god mat och en massa prat. Just detta prat brukar för det mesta vara av det ivriga slaget. Liksom ingen press på att hålla igång en konversation. Utan bara luta sig tillbaka och låta snacket flöda runt huvudet. Kasta sig in i debatten när man behagar och däremellan sippa på vinet och njuta av en ledig kväll.
Men först ska jag göra något helt annat. Något som är mycket roligare och som riskerar att ta över det mesta av den tid som bör användas till allt det andra. Nämligen textredigeringen.

För närvarande har jag ingen hjälp av Musse. Han brukar annars vara snabb att placera all sin yviga päls mitt över alla mina papper. Och har kommit på att datorn är utmärkt att luta sig mot och att den värmer skönt. Därmed täcker han för minst en tredjedel av alla tangenter också. Men nu är han på annat håll så jag sätter igång!

 

Vad blir det för mat?

Sitter här och grubblar över vad jag ska ställa på middagsbordet i kväll. Att det ska vara så tråkigt med vardagsmaten! Ibland tänker jag att om det fanns ett piller för lunchmättnad och ett för middagsmättnad skulle jag ta dem. För att slippa stå och laga maten.
Sen när jag väl kommit på vad jag ska laga och ingredienserna är hemhandlade är det riktigt kul. Egentligen gillar jag ju att laga mat. Men fantasin tryter så förbaskat emellanåt.
Ändå traskade jag runt på stora matvaruplejset i morse och blippade ner varor i kassen. Självscanning är grejen. Så länge datorn anser mig vara trovärdig kund och inte kollar mig vid slutet av banan. Det är drygt. Då måste alla nogsamt nerpackade varor upp igen för att scannas av erfaren kassörska istället.
Alltså finns det en del att vraka på i kyl och frys. Men det ska fortfarande tillredas till någon form av anrättning som passar den hungriga och bitvis kräsna familjen. Frågan kvarstår alltså. Vad tusan ska vi äta i kväll?
Ibland frågar jag förhoppningsfullt familjen. Jag borde ha lärt mig kan man tycka. För det brukar resultera i två standardsvar. Dotter svarar ofelbart ”nå gott” och Maken brukar klämma i med ”köttbullar och mos”.
Jag vill också att det ska vara gott och det är inte köttbullar med mos så det går bort innan han ens pratat klart. Så står jag i alla fall där med frågan hängande.
Dottern brukar ibland sms,a. Vad blir det för mat.? Som om hon kollar ifall det är värt att komma hem eller inte. Då brukar jag givetvis svara; ”Nå gott!”
Ibland har jag ambitiöst svarvat ihop matsedlar. Enkelt, bara att läsa av, handla hem och laga. Slippa grubbla. Så tänker jag när jag sitter och gör den där matsedeln. Visst. Det är bara det att man kanske inte är sugen på det som lappen säger att man ska vara sugen på just då. Så man tar nåt annat och rubbar hela systemet. Det brukar hålla ett par veckor. Sen är det ingen som bryr sig i den listan längre. Så står man där igen och kastar ur sig; ”vad ska vi äta ikväll?”
Ja, jag vet fortfarande inte. Måste nog kolla vad det var jag handlade egentligen. Köpte jag nån mat?

 

Resa

Sitter i bilen och far genom ett silvervitt landskap. Det är faktiskt så vackert att det är svårt att ta ögonen ifrån och kameran nästan kvider över alla bilder den missar.
Hemma vräkte snön ner i morse när vi klev upp i ottan för att överväga beslutet att bege oss ut på vägarna. Nästan fem timmar i bilen i oväder är inget man längtar efter.
Rådgjorde med väderinformation på nätet och kollade vägvärkets utmärkta trafikinfo. Det verkade lugnt.
Efter snabb frukost och packningen ut i bilen kom vi iväg.
Nu är vi snart framme! Vips har de nästan fem timmarna rullat på. Vädersiterna höll vad de lovade. Helt ok väglag hela vägen.
Nu ser vi fram emot några trevliga familjetimmar innan vi åker hem i morgon.

 

Inreda?

Sovrummet är inte kul längre. Rent inredningsmässigt alltså
Det behöver en uppryckning. Om jag bara skulle komma på hur jag vill ha det. Och om jag bara har en stor kassa att tillgå dessutom. Men man kan ju drömma, så nu drömmer jag.
Jag googlar och söker inspiration men känner mig ändå mer förvirrad. Vill bara skrika, Simon! Tomas! Hjälp!

Eftersom rummet vi sover i befinner sig i källarläge finns inget bra fönster. En liten glugg i uppe ena hörnet är det ljusinsläpp som finns. Vi gillar att sova ordentligt mörkt, därför är denna glugg dessutom täckt med mörkläggningsrullgardin. Rummet är svalt, rentav kallt vintertid. Igår kväll visade termometern på femton komma sju grader. Brrr. Underbart när man väl befinner sig under täcket och det gör sömnen mycket god. Sommartid är detta sovrum en välgärning för själen. Att krypa ner i svalkan efter en varm dag och få det skapligt mörkt också.
Så långt är jag väldigt nöjd.
Men det behövs värmande och mjuka intryck och färger istället för de kallvita panelväggarna och den blålila tapeten. Just panelväggarna, två till antalet är jag kluven till. Vitlaserade, svalt fräscha är de antagligen. Men bidrar till den kalla upplevelsen. Och så gillar dom att samla damm eftersom panelen är rundad och vågrätt spikad.
Sovrummet innehåller heller ingen bra garderob och har blivit förvaringsplats för överblivna möbler som inte passar in vare sig här eller där och vi har varken någon bra sänggavel eller några bra sängbord.
Och tänk att få sjunka ner i en blåvitrutig madrass med höj och sänk funktion men då drömmer jag mig bort alldeles för dithän finns ingen kassa.
Men det behövs ett bra garderobssystem, varma och välkomnande väggar. Lite ljus och lyktor, fluff och puff skulle knappast skada heller. En snygg sänggavel, bra belysning och sköna mattor. Och ut med felaktiga möbler och annat jox.
De inspirerande webbsidor har frestat med olika stilar. Shabby chickt, lantligt, gammaldags, orientaliskt, romantiskt och förvirringen växer och ropet på Simon och Tomas ökar i styrka. Hjäääälp!

 

En sån vecka.

Länge sedan jag plågade bloggen med en lista. Det är lördag kväll, maten är uppäten, och det råder stilla lugn och ro. Eftersom husets stökigaste invånare drog till macken för att fixa filmgodis.
Här sitter så jag och Katten. Och funderar över veckan som gick. Den har varit av det intressantare slaget. Snudd på för intressant faktiskt. Det är långtifrån helt lugnt på flera punkter men dessa störande moment lämnar jag gladeligen i periferin just i kväll.
Jag väljer att fokusera på det glada. Det är mycket klokare än att älta mindre glada ting som man ändå gjort vad man kan åt. Typ.

Veckans köp: Näe, kan inte komma på några smarta inhandlade grejer. Jag har inte handlat annat än typ mat på hela veckan. Som vanligt ska väl tilläggas. Mat är inte jättekul att handla. Som en del på affären verkar tycka. Jag blir tokig på folk som spekulerar runt efter bästa grönsaken, finaste osten och nästan bor köttdisken. Knappt man kan lyckas komma åt att sträcka in armen för att kamma hem ett paket köttfärs. Jag handlar fort och intensivt för att snabbt ta mig ur matMeckat. Orkar inte med det där.

Veckans fynd: Kände mig så himla nöjd när jag fiskade upp min egen handske ur borttappat högen. Slapp köpa nya och slapp kassera en alldeles utmärkt skinnhandske av högermodell.

Veckans Musse: Han är så himla förtjust i pinnarna som Whiskas paketerat en och en i onödiga förpackningar och som jag av någon onödig anledning köpt en gång för att testa. Nu rusar Katten ur vilket sovläge som helst när han hör kökslådan som kan förvara pinnar öppnas. Tyvärr finns en hel del annat i låda också men den är för evigt förbunden med pinnar! Han kommer rusande för minsta prassel som påminner också. Så för att man inte står ut med hans besvikna ansikte om det inte är pinne, öppnas numera allt prassel väldigt tyst! När man tar en pinne står Musse intill och dreglar och väntar bara så pass att man öppnat ena änden. Då sliter han pinnen ur sitt fodral och skyndar sig iväg med den. Skulle han råka ha något annat i munnen när han hör pinnelådan spottar han och väntar förväntansfullt.

Veckans glada min: Dottern kom hem från ännu en succékväll på fotoklubben. Hade fått massa bra respons på sina bilder igen. Välförtjänt och dessutom vann hon en klubbtävling med den ena!

Veckans ”sura” min: Maken kom hem från ännu en osynlig kväll på fotoklubben i Dotterns kölvatten. Dom ser bara hennes bilder påstod han med spelad avundsjuka. Fast i ärlighetens namn är han stoltare än tuppen och hans bilder var inte heller fy skam och hade också uppmärksammats.

Veckans film: Vi ägnade en kväll åt ännu en story från andra världskriget. Denna gång med fokus på tyskarna. Valkyria var väldigt bra och Tom Cruise var som vanligt ännu bättre. Lite problem hade jag i början med att tyskarna pratade engelska med sådan engelsk accent men spänningen tog över och snart hade jag koll på att dom var tyskar, trots språket.

Veckans aha-upplevelse: Google Maps i gatunivå! Man kan besöka världen från sin egen soffa. ”Kör” längs massa vägar runtom i Europa. Stanna upp och se sig om åt alla håll. Helt otroligt! Och väldigt användbart för min del just nu. Inte för att jag planerar någon resa men för att jag behöver lite lokal information och platsbeskrivningar till skrivprojektet.

Veckans kom igång: Ja, jag kom igång. Med texten igen. Det är roligare än på länge! Så jag skriver och skriver och det är mycket befriande. Skrivandet är en lika stor källa till glädje som någon sorts ångest. Glädjen infinner sig omedelbart när fingrarna far över tangenterna och när hjärnan används till textbearbetning. Då svävar det, lustfyllt och lekande. Ångesten har olika beståndsdelar. Den är där och gnager när inget blir skrivet, när slöhet tagit över eller självkritiken gläfser en i hasorna. Just självkritiken är ett virus som likt en trojan nästlar in sig i alla viktiga beståndsdelar. På det kan man lägga förlagsdilemmat som ett redigt järnlock. När man börjat samla in alla dessa Tack men nej tack i sin brevlåda krävs det starka virusprogram för att hålla självförnekelsen på utsidan.
Alltför långa perioder av ickeskrivande resulterar i tappad kreativitet. Även om den är hyfsat lätt att återuppta när man väl bestämmer sig. Jag har kanske bestämt mig. Nu igen. För jag kan helt enkelt inte låta bli.

Nu är familjen tillbaka med både ny film så väl som filmgodis. Year one ska vi se.

 

Kasta in handsken

Är ett uttryck för att utmana någon. Jag utmanade väl på sin höjd mig själv i går när jag slarvade bort min älsklingshandske. Skulle bara handla lite kattkäk och sedan skynda till jobbet. Gick in med två handskar. Klev ur bilen på jobbet med bara den ena tjugo minuter senare. Alltså hade jag blivit av med vänsterhandsken på något sätt under denna lilla shoppingsväng.
Jag behövde inte ta i med hårdhandskarna för att komma på var den kunde vara. Antingen på parkeringen eller inne på affären. Vid kattmatshyllan eller på väg till eller vid kassan. Kanske.
Efter jobbet åkte jag tillbaka. Tänkte inte ge upp den där handsken så lätt! Hoppades att ingen obehörig lagt vantarna på den. Fast vad ska man med en vänsterhandske till om den högra inte finns?
På parkeringen fanns ingen enda skinnhandske kastad. Ingen att plocka upp längs vägen in heller.
Blev visad till stället där upphittat samlas. Det är många som tappar grejer på den affären! Överst i högen låg en hel väska. En röd väska modell trunk. Hur tappar man bort en sån?
Sedan fanns en kasse fullproppad med kastade handskar och borttappade vantar, halsdukar och mössor. Med mera skulle jag tro men jag grävde inte i kassen. Inte heller i lådan underst med ungefär samma innehåll. Antog helt enkelt att om någon tagit min utmaning och plockat upp handsken borde den finnas överst i högen. En placering värdig en nytappad handske.
Så jag åkte hem med min ensamma högerhandske.
I eftermiddags bestämde jag mig för att affären var värd ett nytt besök. Trots att den ligger på andra sidan stan. Efter stängningsdags eller möjligen innan öppningsdags hade väl affären städats. Kanske låg det en handske och väntade på mig överst i högen nu?
Förhoppningsfullt klev jag raka vägen fram till högen av borttappat. Och där låg den! Överst. Det var verkligen min! Givetvis plockade jag upp den. Så man kan säga att jag antagit min egen utmaning. Att hädanefter hålla reda på handskarna!

 

Börjat på ny kula …

har min mamma gjort i veckan. Ordleken är Dotterns. (Fyndig och snabbtänkt som hon är … brås väl på sin mor )
Den nya kulan sitter nu stadigt placerad i mormorns höft och efter en tids konvalescens kommer hon att steppa runt som en tonåring igen.
För närvarande befinner hon sig i sjuksängen. Nyopererad men pigg eftersom allt gått så bra.
Eftersom hon är för långt borta för några spontana besök vid sängsidan och eftersom sjukhuset i fråga dessutom har blomförbud, placerar jag en uppmuntrande blomma här! Så ses vi snart.
Krya på dig kära mamma. Att börja på ny kula är en bra grej!

*

 

Promenerat

Inledde dagen med en morgonpromenad med vännerna och deras hundar. Dessa två fyrbenta killar skulle träffas för första gången och det var lite spännande att se hur det skulle gå. Ingen anledning till oro. Snart kutade killarna som gamla vänner genom snön. En svart och en ljus, en liten och en stor. Gläfsande och ystra, så där lyckliga som bara hundar blir av att gå. Vi tvåbenta lufsade efter. Jag som ingen vovve äger hade tagit med mig kameran i stället.

Promenaden blev lång och uppfriskande i en temperatur som inte längre skriker efter tjocka vantar och lager med kläder. Behagligt var ordet för dagen. Och glatt pratande traskade vi skogen fram. Mötte andra hundar, andra promenerare.
Efter promenad smakar det extra bra med lunch. Och sedan skulle tvätten hängas och plötsligt hade eftermiddagen smugit sig in utan att jag märkt det och mörkret tar över igen. Det betyder att helgen är slut. Fast inte för mig.
Gick min vanliga tända-ljus-runda som leder mig ända ut på trappan. Innan jag slog mig ner i soffhörnet i det slöa läget. Och här sitter jag och njuter av att morgondagen är en ledig sådan.
Det är gött att leva allt som oftast!

 

Ordning och reda

Ägnat dagen åt rensning bland en massa papper, block, pärmar och sånt. Det samlas fort högar. Ohanterbara högar som förmodligen gömmer sånt som man inte hittar när man ska ha det.
Ibland får jag en sådan sorteringsnoja. Då sorterar jag.
Vräker först upp allt på skrivbordet och börjar beta av det, papper för papper.
Vissa hamnar obönhörligen i papperskorgen, andra måste sparas och ska därmed sorteras. Lyckades få till ett system som verkar hanterbart och hade ett schysst lager flerfacksmappar att lägga viktiga papper i. Jag har till och med präntat snyggt på små fliketiketter vad varje fack i mapparna innehåller.
Sedan tog jag itu med att renskriva anteckningar från en mycket bra kurs. De har legat hopvikta i ett block i väntan på just ett sådant tillfälle.
Renskrivandet var en trivsam syssla. Så sällan jag skriver för hand nuförtiden. Det brukar vara ett sätt att kickstarta kreativiteten och så även idag. En påbörjad idé tog nämligen form i hjärnan. Fick mig att genast lämna renskrivandet för att få ner allt i ett dokument. Såna tankar måste formuleras via tangenterna.

Nu råder en sån befriande ordning i arbetsrummet. En sån där ordning som man gärna bara står och tittar på och genast finns en massa arbetslust som skulle kunna iscensättas just där vid skrivbordet.
Försökte uppmuntra Maken till en liknande syssla. Hans arbetsrum kan snarast beskrivas som kaos. Ett kaos där alla hans intressen ligger sammanflätade som trassliga garner i en korg. Omöjliga att reda ut, omöjliga att påbörja i något nytt projekt. Han behöver begrunda ett sådant sorteringsföretag ett tid. Innan kraften infinner sig.
Sedan brukar man inte se skymten av honom för all kreativitet som rycker honom med ut på äventyr. Sånt är fantastiskt!

 

Kors och tvärs kryssar jag bland kors

I går när jag åkte till jobbet för veckans sista nattpass tog jag med mig kameran. Inte för att fotografera arbetsplatsen. Nej. Det var enbart av framsynthet. Att kunna ta en promenad nu i morse efter arbetets slut och fotografera denna vinter.
Placerade bilen på parkeringen i begynnelsen av stadsparken. Dess stora mäktiga träd har en gråvit ton numera. Liksom alla andra träd. Inne i parken var det aningen för mörkt för någon trädfotografering. Ett stativ skulle ha behövts men så förutseende var jag inte i går. Någon sol fanns inte denna morgon så de där gnistrande vackra uteblev. Fast det var inte det jag var ute efter heller. Är ingen jättebeundrare av det. Av det där självklart vackra. Mer utmaning i att hitta det vackra i det grå.
Jag hamnade istället på den stora kyrkogården som ligger intill parken. Den har mäktiga statyer, staket och monument. Höljda i snö och frost var de överväldigande.
Hela kyrkogården var som hämtad ur Sleepy Hollow och förmodligen hade Tim Burton gått igång direkt. Liksom jag. Det är tur att digitalkameran finns. Utan begränsningar i antal bilder. För många blev det.
Alldeles ensam strosade jag i en kall och gråvit värld. Inte ens en liten fågel på en gren. Tills fingrarna stelnade och andedräkten immade kameran.