Datorer …

Vad är det med dem egentligen? Tänk om nåt annat var lika instabilt som datorer. Skulle bilen hänga sig mitt i trafiken till exempel? Nä. Den är lite mer sofistikerad än så. Inte behöver den konfigureras heller.
Min kära bärbara blanksvarta hp. Den krumbuktar sig och vägrar fisförnämt ansluta till nätet emellanåt. Måste tjatas på och övertalas. Nå, det går väl an.
Men så häromdan checkade batteriet ut! Ja, jag har ju sladd. Men när batteriet inte tar emot nån laddning stänger datorn tvärt av sig om man drar ur sladden. Plopp bara och så otäckt svart tills man kommer på vad som hände.
Sen har datorn mage att påpeka att den inte stängdes av på ett korrekt sätt! Nähä!
Är det mitt fel kanske?
Inte vet jag vad den tycker, om den fått nåt stationärskomplex eller. För en bärbar utan batteri blir ju stationär. Står där den står och kan bara flyttas avstängd. Annars får man banor med vit text på svart skärm igen.
Och så jobbdatorn på det! Som käckt visar upp ett obrukbart stillbildsläge utan att släppa en längre.
Den startar så hoppfullt, med trudellutt och allt. Nu! Tror man. Nä. Stillbild igen. Stopp liksom och vem vet vad som pågår bakom fasaden?

Jag får börja fjäska. Skaffa nytt batteri till min blanksvarta och lämna in jobbets dator på vilohem.
Eller återgå till en analog offline tillvaro …
Var köper man batterier?

Nu har jag tittat på teve igen.

Och när man tittar på teve kan man inte riktigt undgå att ryckas med och reagera. På ett eller annat sätt.

Jag såg det där programmet. Som alla pratar om med upprörda stämmor. De där mammorna som ler och ler över strängheten och försöker få döttrarna att säga precis det som övats in hemma framför spegeln. Det kändes lite som när Sven Melander en gång försökte få en unge att svara ”fred på jorden” när han frågade om den högsta önskan. Tjejerna svarade inte helt enligt mammornas direktiv.
Det är något riktigt osmakligt i småtjejer som gör sexiga rörelser med välsminkade ansikten. Liksom med mammor som försöker leva ut egna drömmar genom barnen. Men … man tycks ju vara ursäktad om barnen själva vill. För det vill dom! Väl?!

Guldbaggegalan pågår som bäst. Jag gillar att se den, fast jag sällan hunnit se filmerna som hyllas. Det är så vackra människor på den där scenen och det är sån härlig kreativitet bakom allt glitter. De nominerade är … och bara en av dem vinner. Att bli nominerad är en ära, i alla fall innan galan. Men känns det så även sen, när nån annan står där och smeker guldbaggen och svamlande tackar hela världen? Det vet man inte, för skådespelare är bra på att visa upp rätt ansikte. De applåderar storslaget och ler varmt, som om de ärligt tycker att den andra förtjänade baggen bäst. Det finns inga tankebubblor alls ovanför dem.
Programledaren är snygg, har fantastisk figur och bär upp snygga klänningar. Skämten sitter kanske inte alltid lika bra men det funkar. Underhållande gala ändå, trots en del rätt tröttsamma och bitvis pinsamma tacktal.

Såg förresten också radiokanalens guldgala. Den var inte lika kul. Efter en stund hade man listat ut att den som skulle vinna var de man aldrig hört talas om.
Det är skillnad på musikvärlden och filmvärldens tacktal. I musikvärlden ska man vara cool och kryptisk och se nonchig ut och yttra något helt osammanhängande och oväntat. Nä. Den där galan kunde man lika gärna ha osedd och ägnat tiden åt något viktigare.

Ny serie på ettan. Vackra och stela robotar med mänskliga drag och lysande ögon. Och usb-port i nacken och laddsladd i midjan. Såg det inledande dubbelavsnittet. Det höll mig vaken och intresserad, men, allra mest undrar jag.
Hur får man tag på en dylik Hubbot? En sån där som går omkring med ett leende och städar, handlar, lagar mat och dukar fram den snyggt, tvättar, klipper gräset och sånt där. Sen bidrog de tydligen med en del andra sysslor också men jag tycker nog det får stanna vid hushållssysslorna i alla fall.

Ett gäng glada och passionerade matlagare är i gång igen. Under strängt överinseende av tre megakockar. Med bistra ansiktsdrag och rynkade näsor smakar de runt bland matlagarna och sågar heller än hyllar. Det var besvikna deltagare som petades ur, en efter en när själva gallringen pågick. Unga matlagare med restaurangdrömmar som pratade om sin enda chans. Men? Har folk glömt bort att man kan gå i skolan för att skaffa sig en utbildning? Så stor chans att lyckas via ett teveprogram har man inte. Om man nu drömmer om att få laga mat som yrke och äga en restaurang, vore det inte en bättre idé att söka in på en kockutbildning än till ett teveprogram då?

Present med baktanke

När Maken fyllde år köpte jag en negativscanner till honom. En liten smidig apparat som tar hand om alla gamla negativ som ligger i en eller två lådor i källaren. Eller lite här och där om jag ska vara helt ärlig.
Det finns en hel del bortglömda negativ i detta hus. Och negativscannern kan ge dem ett nytt liv. Även om alla bilderna finns i album känns det som att få se dem på nytt nu, när de med ett ganska enkelt grepp plötsligt finns i datorn. Man märker att man utvecklats i fotograferandet. Man märker också att bildkvalitén inte var så bra som man trodde.
Negativen är såklart från den där tiden innan digitalfotot, när man fotograferade med en rulle i kameran. En rulle som skulle skickas in på framkallning. Och man hade noga valt vad man fotade. Det blev en eller två bilder av ett motiv. Kanske tre om man gick helt crazy …
Tillbaka fick man sedan ett kuvert med bilder i blankt eller matt tio gånger femton format. Och, i en liten ficka på kuvertet fanns alla negativremsorna. Ifall man behövde beställa fler kopior av sina bilder och skicka till mormor och farmor.
Bland de första jag scannade in råkade vara just mormor och farmor.
Dessa två starka kvinnor finns inte längre med oss men jag är övertygad om att de håller koll på oss! Saknar er.

Frozen

Nu är naturen verkligen Frozen. Klicka gärna igång videon nedan också.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Ledig fredag

Ja, jag brukar flänga runt med diverse husligt på lediga dagar. Det blir lätt så. Nu hade jag förmånen att vara ledig även halva torsdagen så det där husliga, det nödvändiga städandet i alla fall, blev gjort då.
Så när jag vaknade i morse kunde jag sträcka på mig lite slött och undra över vad jag skulle ta mig för. Inte för att man behöver gå sysslolös om man inte vill. Jag krängde på mig morgonrocken och undvek att tända lampan i vissa källarutrymmen jag skulle passera. Enbart för att jag inte skulle få för mig att göra något åt dem …
Pjollrade lite med katterna och slöade i soffan med morgonteven och datorn en stund. Så blev jag hungrig. Kom på att det fanns räkor i kylen. Rörde ihop en spontan skagenröra alá Morberg. Fast han skulle antagligen inte ens ha smakat på den. Med färdigskalade frysräkor och torkad dill på burk. Ingen löjrom heller utan sån där färgat grejs. Men nu skulle inte han äta denna utmärkta snabbskagen heller utan den var till mig.
Nöjd över detta värv svepte jag morgonrocken stadigare om kroppen, petade i en film i dvd;n och sveptes iväg. Frukostfilm!
Först hade jag tänkt luta mig tillbaka till någon utmärkt Austenklassiker. Men så fick jag syn på en film jag faktiskt glömt att jag hade och därmed inte sett. The Reader. Hade inga förväntningar alls men gillade den från första stund. Bra skådespel och en berörande lågmäld historia med massor under ytan. Precis som en frukostfilm ska vara.
Det finns en hel del kvar av denna lediga dag. Har mutat Dottern till städning genom att lova henne skjuts till köpcentrat när hon är klar. Till kvällen blir besök av en god vän. Choklad och ”tjejprat”.
Känns som en redigt bra fredag alltså.

Ideal och utseende.

Råkade slå på teven nyss. Satt en stund med gapande mun och tittade innan jag ruskade på huvudet och stängde av. Jag trodde först att jag hamnat i nåt sciencefictiondrama, innan jag insåg att det var typ en dokusåpa. Det som såg ut som monster eller påhittade sciencefictionfigurer visade sig vara livs levande kvinnor! Rika och vackra från det berömda landet Beverly Hills. Riktiga hemmafruar!
Shit alltså vilka uppenbarelser. Som det tryckts in kemiska medel i dessa ansikten. Det var skrattretande plutande läppar som med ansträngningar gick att sluta. Det var stela pannor med stora pulserande ådror i tinningarna. Smink som kunde skrapats av med väghyvel och lösögonfransar i klass med fågelvingar. Stora blonderade hårsvall med konstgjorda lockar som hela tiden sveptes åt olika håll. Glittrande klädesplagg och middagar i vackra giganstiska hus. Och totalt iq-befriat.
Nu vill jag på inget vis påstå att jag är Einstein eller att jag skulle vara snyggare. Men jag har tusen gånger hellre mitt liv med extra kilon, inte så överdrivet mycket pengar, ett normalstort hus, hyfsat smart, än detta elände.
Det har cirkulerat bilder på facebook med två olika kvinnor. En tatuerad otroligt vacker tjej och så en blonderad silikonfylld ailien intill. Med en fråga om vilken som var snyggast och hur det kunde bli ett idéal med näbbliknande läppar, gigantiska bröst och hårt blonderat fuskhår. Ja, hur kunde det bli så?
Lägg det till att man lätt ser en kvinna i slöja som förtryckt.
Vem är egentligen mer förtryckt? Vems är dessa omänskliga utseendeideal och vem gagnar de? Unga och naturligt vackra tjejer vill operera sig och trycka in diverse kemiska vätskor i sina ansikten eller rätta till olika kroppsdelar med kirurgi. För att bli vackra? För att duga? För vem?
Då skulle jag hellre bära slöjan. Och få mötas som den jag är.
Nä. Jag ruskade på huvudet. Tog en bulle till och stängde av teven.
Världen är helt galen.

Lila och turkos i ett ovanligt outfit-inlägg!

Min snöälskande solkusin bad mig visa min outfit till det där bröllopet. Så här kommer det. En Turkos tunika med lila inslag. Dock väldigt, väldigt genomskinlig. Kräver nåt under om jag inte ska dra hela uppmärksamheten från bruden. Jag hade tänkt linne och leggings men det såg inte speciellt snyggt ut i motljus eftersom det avslöjar mer än jag vill visa. Har provat med en svart lånklänning som jag fyndade i Dotterns garderob. Det kan gå. Men jag ska bege mig till stan och testa andra alternativ innan jag bestämmer mig. Tänkte mig typ en svart underklänning. Det ska nog lösa sig.

Så till smyckena då, som egentligen är själva orsaken till tunikan. Snygga va?! Rejält stora örhängen. Typ 5 cm i diameter, ganska tunga. Fick bygga om dem lite eftersom kroken satt väldigt stelopererad. Med en liten ring mellan örhänget och kroken hänger de mycket snyggare. De lila droppformade stenarna i mitten är inte riktigt så mörka som de blev på bilden.

Såhär ser det ut ihop. Rätt snyggt tycker jag. Den där ringen får jag se om jag använder. Den är en resårring och rätt obekväm. Får väl testa och se om jag vänjer mig. Ja, jag känner mig riktigt nöjd över mitt val av bröllopsoutfit. Köpte rubbet på Indiska.

Smått och gott och ihopplockat svammel.

Jag fick en mycket trevlig julklapp som jag saknat väldigt länge. Skjutsade Dottern till extrajobbet en morgon i december och kom på vad jag önskade mig och lämnade över önskningen direkt. En morgonrock! Jag vill ha en stor och mjuk och skön morgonrock! Inte i fleece för det är elektriskt och äckligt smetigt runt benen. Inte heller en i någon sorts slinkigt sidenaktigt och spetsprytt. Såna är varken mysiga eller sköna. Utan en sån där mjuk morgonrock i det där plyschiga nallematerialet som jag inte vet vad det heter. En sån vill jag ha. En stor!
Dottern extrajobbar på en klädaffär. Klart jag fick exakt en sån morgonrock! En chokladbrun, nallemjuk och mysig och skön. Och jag bor i den. Lyckas knappt ta mig ur den om mornarna och hasar runt in på förmiddagen och är mjuk och nallemysig. Ruggigt lat alltså! Får inget gjort. Jag kommer att bli tvungen att tidsbegränsa användandet av morgonrocken. Så där som man gör med barn som sitter för länge vid datorn. Min väckarklocka ringer inte när jag ska kliva upp, den ringer när jag ska ta av mig morgonrocken. Typ. Den är helt enkelt på tok för mysig!

Det mest vanliga är väl att man skaffar kläderna först och accessoarerna sen. Inte jag. Eftersom jag är helt galen i smycken väljer jag ofta smycken först och hittar plaggen till senare. Häromdan föll jag pladask för ett par stora och gnistrande örhängen med matchande ring och armband. Det där som gnistrade var i lila och turkost. På något bronsaktigt. Hm. Svarta kläder var uteslutet i det här fallet. Så jag letade och letade efter ett plagg som kunde passa till. Lyckades också! Längre in i samma affär hängde en tunika i samma färger! Taget. Jag kommer att vara lila och turkosklädd på det där bröllopet vi ska på nästa månad. Åtminstone kommer jag att ha snygga smycken!

Apropå smycken. Suttit halva helgen och pillat med pärlor och man kan göra mycket roligt med gamla trasiga smycken. Inte sjutton kan jag kasta trasiga eller till hälften borttappade smycken heller! Jag har en massa diverse smyckesskräp i en låda. Som när andan faller på kan omvandlas till något nytt! Återbruk liksom. Återvinning. Det bär väl ge en del miljöpoäng? Så istället för att kasta trasiga smycken eller sånt som bara finns en av när det borde vara två, eller skräp man tröttnat på ellervad nu än storyn är … ge dem till mig vettja!

Att få ett nytt schema på jobbet ställer till det. Man ska jobba där man är van att vara ledig och plötsligt vara ledig där man skulle ha jobbat. Det gamla och välmemorerade schemat ska helt ersättas med det nya som inte alls sitter än. Förr behövde jag bara veta vilken schemavecka vi klev in i för att genast veta vilka turer jag hade den veckan eller nästa. Nu är förvirringen total. Till det kommer försöken att lista ut om det blev bättre eller sämre. Vissa delar blev klart sämre. Andra delar måste nog läggas på den bättre sidan. Både sämre och bättre. Kanske. Förmodligen är den känslan starkare när vi betat oss igenom hela schemat. Men det är bara att gilla läget. Nu är det så här det är.

Eskimåerna har inte hundra ord för snö. Det är en myt. Fast de har några fler än oss av rent praktiska skäl eftersom de liksom lever i den. Vi lever mest utan den just nu, och det orsakar upprördhet på vissa håll och lättnad på andra. Snön, vare sig den finns eller ofinns, tycks inte lämna någon oberörd.
Det ska finnas snö i januari hävdar en del. Tja, ska och ska. Det brukar vara så, men det finns också en massa år där den liksom nu uteblivit. Snön bidrog också till förlorad julstämning sades det. Inte för min del, tyckte det var väldigt juligt ändå. Det som nämns som fördel snö är att det blir ljusare och det blir det naturligtvis med en massa vitt på marken.
Andra saknar snön mer för att de tycker om att använda den. Knappt har de första flingorna siktats innan ”skortran” varmkörs i garagen. Det är inte mycket vits att ha en snöskoter om det inte finns snö så klart. Eller vilken typ av underrede man nu än väljer för att plöja fram i snön med. I natt har en liten gnutta snö smulats över taken. Lite vitt är det alltså. Inte skotermängder men ljusmängder.
För mig kvittar det. Jag är inte i något ljusbehov, eftersom jag är en mörkerälskande varelse och jag använder inte snön på något sätt. Den orsakar mer förtret för min del med att forsla den ur vägen från trappa och garageuppfart och bil. Det ska snöa mer i morgon sägs det. Tja. mig kvittar det. Däremot kunde Bore gärna få vräka på med lite kyla! Typ tio minus. Med eller utan snö.

Det där med mörker. Jag avskyr direkt solljus och vistas helst i mörker. Ljuskänsliga ögon som kisar mot allt det där vita, skarpa ljuset. Stannar gärna inne med nerdragna persienner när det är för mycke sol. Vaknar till framåt kvällen och kan påbörja diverse projekt. Nattjobbar. Sover i en källare med mörkläggningsgardin för den lilla gluggen. Jag är väldigt förtjust i mulet dis och mörker och mår inte ett dugg dåligt i avsaknaden av dagsljus under den mörkare tiden på året. Nästan så att jag sörjer det lite nu, när det för andra efterlängtade ljuset återvänder.
Kanske är jag på väg att bli en sorts vampyr? Fast jag tar inget blod, jag lämnar mitt eget. Jag är väldigt fridfull och snäll och springer inte särskilt fort och saknar vassa hörntänder.
Jag är antagligen lite knäpp helt enkelt.

Hipp sexa för mö och sven

Vi bjöd hem ett blivande Brudpar. På en gemensam mö-sven-hippa-sexa grej. Kände för att ordna en egen trevlig kväll för dem, på sidan av de ordinarie svensexa och möhippa som arrangeras och som vi inte deltar i.
God mat och dryck, aktiviteter och umgänge tänkte vi oss.
Så vi bokade ett datum och Brudparet fixade barnvakt till knattarna. Ett par dagar innan fick de varsitt brev med anvisningar, några saker av mer eller mindre relevans som de skulle ta med sig när de blev hämtade till oss. Maken skrämde Brudparet med en rejäl omväg också. Jag lugnade nerverna på dem med skumpa och snittar när de väl anlänt. Sedan satte vi oss vid bordet och njöt av maten. Som smakade som den skulle och lite till.
Medan vi dukade av och förberedde annat fick Brudparet slå sig ner i varsin soffhörna med papper och penna. Skriva ner sina förväntningar på sitt kommande äktenskap (utan att diskutera sinsemellan). Dessa förväntningar klistrades in i kuvert som jag gömde. De ska få tillbaka dem nästa år, när de ska fira sin första bröllopsdag.
Sen blev det dags för kvällens huvudattraktion. Dottern laddade fotostudion i garaget och Brudparet fick ställa sig på bakgrunden för gulliga parbilder … nåja, inte enbart gulligt såklart. Vi hade förberett teman. Från Sagan om ringen – Gollum blir mer kär i Arwen än i sin precious ring. Voldemort upptäcker sig vara redigt kär i Hermione, en ensam cowboy hittar tuff brud med pistol, Starwars, indianer, vampyrbruden som snärjer killen med vitlök runt halsen och en del annat hann vi med där på bakgrunden. Massa skratt också! Bilderna blev suveräna och ska verkligen användas! Säger inte hur. Än.
Efter denna fantastiska fotosession blev det soffan, musik och en del tilltugg. Massa trevligt prat till sena natten. En mycket trevlig kväll blev det.
Nu är brudparet redigt firat och vi ser fram emot själva bröllopet!

Klassrumsminne från sextiotalet!

Etiketter

år, klassrum, lärare, lärarinna, månad

När jag gick i lågstadiet, i en liten byskola med bara fyra klasser, fanns en hemgjord månadsplansch på klassrumsvägggen. Jag minns den precis, i alla fall själva utformningen och placeringen och hur den användes.
Den var ljusgrön och fyrkantig med en bild för varje månad. Just de där bilderna minns jag inte så väl, de har väl ersatts med andra bilder genom åren. Planschen var indelad i kilformade fält, mindre för varje månad, större för årstiderna. Och i mitten fanns en svart pil som förflyttades vartefter månaderna gick. Pilen, eller snarare visaren var urklippt i något blankt och glansigt papper och syntes mycket tydligt där den pekade ut aktuell månad.
En pedagogisk bild av årets växlingar som fastnade i mitt minne. Än i dag ser jag året i samma fyrkantiga format med den blanksvarta visaren ställd mot rätt månad i någon av kilarna.
Kanske var det så hon tänkte, lärarinnan. Hon skulle kallas så.
Hon var sträng och inte alltför snäll och förmodligen helt humorbefriad. Satt nog vid sin kateder och saknade barnagans tidevarv.
Men någonstans under den hårda ytan hade hon ändå ett pedagogiskt sinnelag som fick henne att knåpa ihop en månadstavla att hänga på klassrumsväggen. En tavla som satte sina spår, i alla fall i mig. Så många år senare ser jag ännu början av året placerat där i överkanten av planschen. Där är vi nu. I överkanten av året. Det har bara börjat.