Igår ringde det på dörren. Det var skogsmaskinföraren! Han har ägnat alltför mycket tid åt att kapa ner träd i ”min skog” bakom vårt hus. Nu undrade han om jag ville att han skulle kapa fler! Som om jag beställt någon enda liten trädkapning!? Han tyckte att en del av träden stod så nära garaget.
Han hade rätt i det. Maken klagade senast i lördags över tallen som lutade sig lite diskret in mot hans nybyggda garage. Och häggen som strösslar gult pollen över Makens älskade bilar.
Och jag sväljer min trädälskande inre röst och pekar ut dessa träd. Ger dem dödsdomen.
Skogsmaskinsföraren nickar. Lite nöjt tycker jag mig se, och skrapar lite under kepsen. Kan bli svårt att komma åt just den lutande tallen. Måste kanske ta fler.
Strax efter ser jag den stora skogsmaskinen komma rullande över alla fällda trän genom skogen med sikte på oss. När han ändå passerar verkar det som passar han på att klippa ner ett och annat som är i vägen. Eller så gör han det bara för att han kan! För att han är den som har makten över det trädgnagande odjuret med vassa käftar. Ännu fler stora fina träd fälls som tändstickor av det stora hungriga gapet.
Häggen sågas ner i etapper. Jag följer dess öde genom fönstret. Snart lutar inte heller tallen längre utan har helt enkelt lagt sig raklång längs mossan. Och det stod tydligen en heldel träd i vägen för att denna tall skulle komma ner. För nu gapar det ännu fler luckor i den älskade skogen runt mitt hus.
Jag skulle inte ha öppnat dörren!
Men Maken är nöjd. Vad är det med män och träd? Varför måste de nödvändigtvis ta ner dem?
