Plötsligt rörde sig jordklumpen intill mig på ett lite dunsande vis och förvandlades till en padda med gula ögon!
Jag hade just grävt upp tujan som paddan bestämt sig för att prenumerera på och både tujan och jag kom illa kvickt ur rabatten.
Det var endast en stor portion självbehärskning som lyckades hålla mig kvar i trädgården. Hela mitt innersta ville bara springa skrikande in och barrikadera dörren och aldrig mer gå ut dit.
Tujan släppte jag raskt ifall paddan hade kompisar. undersökte den försiktigt på armlängds avstånd med spaden. Inga fler paddor, bara några harmlösa maskar.
Paddan låg kvar, blickstilla och spelade jordklump. Medan den förmodligen höll mig under lika stor uppsikt med de gula ögonen som jag den med mina räddblå. Jag hatar verkligen kräldjur och nyss hade jag stått där intill och varit där intill med händerna. Tack och lov för handskarna!
Men hur skulle jag nu kunna jobba vidare? Glöm och dröm att jag skulle gå närmare en meter från den rabatten igen.
Medan jag tömde skottkärran passade paddan på att avvika! Det var liksom ännu värre. Nu visste jag inte ens var den fanns. Hade den lämnat rabatten och gömt sig i skräpet utanför eller låg den och tryckte under nästa växt?
Då kom räddningen! Maken kom hem på lunch och fick agera manlig hjälte.
I hans öron (som hört liknande storys från min reptilrädda hjärna förr) så var en stor padda ungerär lika stor som en liten skogsmus. Så han svepte omkring med krattan och letade liten, liten groda.
Och nästan studsade när han fick syn på min gulögda ovän och upptäckte att jag denna gång hållit mig helt till sanningen. Padda! Stor! Som hans handflata minst.
Medan jag hyperventilerande gick till trädgårdens bortre hörn för att slippa se, höra, uppleva, saker som etsar sig in i hjärnhalvorna och hemsöker mig mörka kvällar, fick paddan respass.
Han dödade den inte! Nej så hemsk är inte ens jag i min rädsla.
Nej, den fick en enkel biljett på spaden till bortre skogen så att den inte ska hitta tillbaka till MIN rabatt mer.
Sedan fick Maken luskamma resten av rabatten i jakt på paddkompisar. Fanns inga.
Puh. Paddfri rabatt alltså.
Jag skakade av mig alla obehagskänslor och drog på mig handskarna igen. Lyfte upp tujan för att få den till sin nya boplats. Medan Maken kom med glada kväkande tillrop! Jag förlåter honom det.
Han räddade mig ju.