Tillbringade några timmar vid havet igår med två av mina bästa vänner. Goldenhannen Fabian och hans Matte. Efter att ha parkerat bilen tar man sin packning och går genom skogen. Detta är ett naturskyddat område. Själva skogen är lite magisk nästan. Fåglarna kvittrar extra mycket just där. Och så den dämpade tystnaden och en känsla av att skogen sakta sluter sig bakom. Lämnar allt det andra i livet utanför vid bommen. Det finns bara ett rogivande nu när man går stigen fram och hinner titta på blommorna, lyssna på fåglarna och slåss med myggen.
Så viker man av från stigen när havet börjar skymta mellan stammarna. Fabian uttryckte glädjen över att vara vid havet på ungefär samma sätt som jag själv hade kunnat göra om jag inte var en så behärskad tvåbent varelse. Själen ryckte i kopplet och ville också tokspringa rätt ut i vattnet och stänka vilt.
Havsvattnet var isande mörkblått ännu. Inte för att jag är någon badkruka men det finns temperaturgränser även för mig. Fast lite måste jag få känna på vattnet med handen. Helst med foten.
Stranden är fylld av vackra, släta stenar, stora och små, nästan vita eller nästan rosa stenar. Det är omöjligt att låta bli dem! Och börjar ögat söka i stendrivorna hittar man det ena underverket efter det andra som så lätt slinker ner i ryggsäcken. Först när man är på väg tillbaka mot bilen inser man det dumma i det! När packningen väger betydligt mer än man kom trots att all matsäck är äten. Och jag som alltid varit en stensamlare kan omöjligt låta sådana dyrgripar bara ligga på en strand när jag direkt ser hur fina de skulle vara på min altan.
Sedan satt vi bara där bland stenarna och tuggade på salamismörgås och tittade på havet och bara var så där otroligt lediga.
Ladda batterierna är ett slitet uttryck men just nu hittar jag inget bättre. Det gör man vid havet, med en god vän och en mjuk lurvig Goldenhanne som lutar hakan mot ens ben och blickar ut över havet. Det är då man lever!
