Jag tycks bli allt blödigare med åren. Sitter och lipar för minsta lilla känsloyttring på teve. Värst är det när jag är i kyrkan. Av någon anledning.
Såna fantastiska saker som bröllop, dop, konfirmationer framkallar mängder med tårar.
Vi var på dop förra lördagen. Jag grät. När den lille gossen fick sitt vatten på huvudet. När prästen visade upp det lilla underverket. När solosångstjejen klämde i med Älska mig för den jag är. Så grät jag.
Det förra dopet vi var på orsakade mina ymniga tårar att mamman till barnet också kom igång. ”Det gick så bra, ända tills jag råkade titta på dig. Då var det färdigt!” sa hon efteråt.
Konfirmationen vi var på nyligen, inte kunde jag låta bli att gråta då heller!
Det är så rörande.
Ögonen tåras, mascaran rinner och Dottern skäms. Men mamma! Vad grinar du för? Och jag kan inte förklara mig. Jag kan bara treva efter näsdukarna i väskan och torka tårarna lagom diskret.

Så var det då skolavslutning.
”Du tänker väl inte gråta i kyrkan?” sa Dottern med den stränga rösten.
”Kan jag inte lova!” sa jag medan jag stoppade ner pappersnäsdukarna i väskan.
Klart jag grät. Den vackraste ungen av alla slutade nian idag och självklart fanns Den Blomstertid med i psalmlistan. Hur ska man kunna hålla tillbaka tårarna då? Då ska man väl vara bra hårdhjärtad?