Sitter i soffan och hänger med en filt om axlarna. Fortfarande feber, tror jag. Har inte kollat utan går bara på känn. Ute skiner solen, ovanligt nog. Ovanligt eftersom det är Valborg idag. Det verkar som att hela dagen och även kvällen ska bli av solig och varm typ. Sånt är man inte bortskämd med.
Mänskligheten är aldrig nöjda konstaterar jag av att se morgonnyheterna. För där efterlyses regn! För att marken ska blötas upp inför kvällens eldar. Jaha. Om det regnar blir det i alla fall inga eldar och förhoppningsvis eldas det med förstånd på den ovanligt torra marken. Låt oss nu få avnjuta en varm och solig Valborg istället.
Jag minns inte att Valborg firades speciellt mycket under min barndom.
Det jag däremot minns är första maj! Det var då man fick ta på sig vårfinkläderna, kjolen och knästrumporna för första gången. Ibland var inte vädret samarbetsvilligt och knästrumpslämpligt. Men de skulle på ändå.
I denna vårklädsel skulle man bevittna hur våren sjöngs in av manskören på Brostugetrappan.
Pappa var med i kören. Och de sjöng vackert om vintern som rasat. Pappa hade övat hemma minns jag. Därmed fastnade texten i mig också.
Så där stod vi på bron och lyssnade på sången. Frysande i knästrumpor, sandaler och vårjacka. Med majvipporna!
Jag minns särskilt majvipporna som hade inhandlats till detta högtidliga tillfälle. Eller som vi ibland också hade tillverkat i skolan. Det var inte svårt. Flera lager omsorgsfullt färgvalt silkespapper skulle klippas i långa smala remsor. Nästan ända upp. Den oklippta delen virades sedan hårt runt en blompinne. Därmed fick man en färgglad moppliknande vippa. Den sprang man runt och viftade vilt med, eller fäste på cykelns pakethållare. När man cyklade in till stan, för att sälla sig till alla människor som skulle lyssna på vårsången, vände man hela tiden på huvudet för att snegla på vippans fladdrande.
Prasslet från majvippornas silkespapper ackompanjerade sedan sången.
Efter stunden vid bron hade alla barn bråttom hem. Finkläderna byttes mot de vanliga och varmare lekkläderna och matsäcken packades med den hembubblade mjöden som äntligen var klar och struvorna. Små trassliga friterade nystan pudrade med florsocker. Sedan cyklades det iväg på majutflykten och vippan satt stadigt kvar på pakethållaren under färden.
De flesta skulle fika i stadens roligaste lekområde. Rummelbacken. En backe värd namnet eftersom den består av mängder med stora stenar som liksom rumlat ner för en slänt tills de stoppat upp varandra.
Bakom varje större sten eller uppe på varje större sten fikades det mjöd och struvor i min sjuttiotalsbarndom. Efter fikande skulle det också klättras runt bland alla stenbumlingarna. Det hörde till. Otaliga gånger har jag klättrat omkring bland dessa rumlade stenar.
Mjöden smakade fantastiskt, utom de svullna russinen som vi kastade. Struvurna åts slinga för slinga och ovilligt drog vi oss hemåt tillslut. Med tom matsäck och tilltufsade majvippor.
Man får betänka att vi på den tiden inte hade tillgång till vare sig dator eller tevespel och att teven innehöll endast två kanaler på svenska plus ett par på finska som vi aldrig tittade på.
Så en förstamajutflykt med alla sina tillbehör var stort!
Därav sitter dessa utflykter ännu så stadigt i minnet att tungan känner mjödsmaken, näsan lukten av struvorna och hörseln minns prasslet av vipporna. Jag minns också en marinblå kavaj med stora vita knappar och hur otroligt kallt det kunde vara i vårfinkläderna på bron medan vintern sjöngs ut och våren trallades in.
Det var tider det!
Sköna maj! Välkommen.