Känner mig lite som Ernst plötsligt när jag står och stryker de luftigt vita gardinerna som jag ska hänga upp i mitt arbetsrum.
En gammal bedrövlig gardinsstång modell kirsch hänger och skramlar ovanför fönstret. En sån blir man inte glad av. Jag vill absolut ha en ny eftersom gardinerna som ska upp hängs i öglor och kräver en snygg stång för att det ska se bra ut.
Det är då Ernst tar över. Barfota vid strykrädan tänker jag till alldeles extra.
Lämnar raskt hela strykningen (ja, jag drog ur sladden först) och beger mig ut i skogen. Där borde det vara lätt att hitta vad jag behöver med tanke på avverkningen i höstas. En lång, minst en och åttio och hyfsat rak stör.
En gammal avdankad julgran står till min tjänst. Garanterat barrfri, torr och spretig. Den släpar jag hem.
I garaget fyndar jag lätt, tack vare veckans städning, en liten lämplig såg och en vass kniv.
Med sågen kvistar jag granen. Med kniven täljer jag sen bort all brun ful bark och skrapar fram en trävit sidenmatt, naturlig gardinstång. Jag hör min gamla slöjdlärares röst medan jag täljer. “Aldrig tälja mot handen!” Och det är ändå just vad jag gör! Får avbryta för att spola rent såret och sätta på plåster medan jag lovar slöjdläraren att genast skärpa mig.
Snart ser gardinstången ut precis som jag och Ernst vill ha den. Jag sågar till sist av den till lämplig längd, den tunnaste toppen åker av.
Sedan spikar jag i ett par rediga spikar i väggen för gardinstången att vila på. Ernst nickar gillande över mitt spikval. Säkert heter de nåt, dessa spikar som är långa, svarta och har stor hamrad skalle. Ser handgjorda ut. Men det namnet kvittar alldeles för spikarna är alldeles utmärkta för hemgjord gardinstång. Ernst och jag backar en bit och tittar förnöjt på de vita luftiga gardinerna på sin naturligt vackra stång. Och det är som Ernst säger, små humlor surrar i våra bröst.
Jäklar vad bra vi är, jag, Ernst och den gamla slöjdläraren.
Eller hur?!

016