Slut? Är det slut!

Etiketter

katt, kattmat, tonfisk

Det är slut på KattTonfisk. Alldeles slut, inte minsta burk gömmer sig i kylen. Jag har kollat flera gånger. Inte ens någon vanligt tonfisk finns.
Katter som får slut på tonfisk är inte glada.
Katter som får slut på sin tonfisk ser ut så här.

Kritisk

Eller rent av så här!

Kritisk??

Då lovar man att man ska genast. Man ska genast klä på sig och åka det snabbaste man får till affären som säljer burkarna med den allra godaste kattTonfisken.

Gäsp

Gör det du, gäspar katten då. Jag sover en stund jag.

Riktigt trött liksom.

Etiketter

trött

Vaknar tidigt fast jag inte vill.
Fast jag inte riktigt orkar.
Fast jag är kvar i drömmen.
Fast jag är ledig.
Måste gå upp, måste verkligen, stegen är mitt i sömnen när jag går mot toaletten, kroppen full av tyngd. Osamarbetsvillig, ovillig och inte i bruk.
Allt är segt, allt är långsamt och drömmen klistrar sig kvar i sega trådar.
Vill tillbaka under täcket och drömma vidare. Fast drömmen inte är av ett angenämt drömvidare slag. Den är bara ettrig och dryg. Vill vifta bort den som jag viftar flugan på mitt ben. Varför sitter jag i soffan när sängen kallnar utan mig? Blir ogästvänlig och sömnlös.
Jag bara sitter i soffan och ser solen i rönnbären, vinden i löven. För trött för att fungera och i behov av långsam, svepande musik.

Fotoglädje!

Etiketter

Canon, Foto

Fick chansen att köpa en begagnad digital systemkamera i gott skick i veckan. Slog till direkt. Fotointresset är stort i denna familj och Maken och Dottern har sedan tidigare varsin Canon digital systemkamera och visst kunde jag använda dem också, när som helst.
Jag har också en alldeles utmärkt kompakt digitalkamera med bra zoom och fantastisk närgräns. Så man kan krypa jättenära blommor och annat. Men efter att ha använt analog systemkamera förut i alla år, innan digitalkameran tog över har jag saknat en sådan.
Det finns två analoga kameror kvar i huset också men den digitala tekniken har gjort mig bortskämd. Tålamodet räcker inte längre till för att fotografera och sedan vänta i flera veckor på att rullen ska ta slut och skickas för framkallning innan man äntligen får hem bilderna.
Visserligen är den stora nackdelen med digitalkamerorna att bilderna samlas på hög i datorn och på hårddiskar.
Om man inte gör fotoböcker av dem som jag börjat med det senaste året.
Nu har jag i alla fall en egen systemkamera igen då. En Canon eos 400 d som känns mycket behaglig för en hobbyfotograf som mig.
Har just laddat in mina första bilder. Inga stora mästerverk ännu. En första provrunda bara.

Regntunga rönnbär

Har du kula?

Awakening

Kärleksört

Här sitter Forsythia och vilar sig.

Fjädrar

Genom gardinen

Tänder och värk och frid i själen.

Etiketter

borr, tandläkare, tandvärk, Värk, värktablett

Värktabletter är inte min grej. Jag tar sällan såna. Och om jag tar, räcker det med en Ipren eller Alvedon eller möjligen, möjligen en Treo. Det finns någon ingrodd envishet i mig som säger saker som ”bit ihop” eller ”det går över” om jag mot förmodan känner av något ont.
Klarar inte av starka tabletter heller. Får konstiga nojjor och tror att jag ska dö. Maken övertalade mig att prova någon muskelavslappnande värktablett en gång när ryggen var mindre kul. Vilken flumresa det blev! Aldrig mer säger jag. Har hellre ont. Vilket jag ändå sällan har tack och lov! Ont någonstans alltså. Jag är relativt ontbefriad.
Mensvärk kan jag leva med, ytterst sällan jag tar tablett för det. Huvudvärk likaså. Det går ju över. (I alla fall vanlig mensvärk och huvudvärk.)Jag födde barn utan bedövning och ryggont försöker jag promenera bort om den dyker upp. Envis, så in i vassen. Och ruggigt tålig.
Men tandvärk! Det är nog det värsta som finns. Vilken tortyrmetod!
Tandvärk kan få mig att stoppa i mig vilka piller som helst om någon rasslade med läskiga pillerburkar just då.
Det är nu inte ofta jag drabbas av tandvärk heller. Men det senaste dygnet har jag fått anledning att liksom analysera just tandvärk.
Molande, är ett populärt ord i tandvärksammanhang. Det är värre än molande kan jag säga! Tänderna sitter i ansiktet och lever om. Skrikande, skärande panikframkallande värk skulle jag säga. Får mig att gå raka vägen till medicinskåpet och rota runt. Dosen värkmedicin i denna kropp har raskt fördubblat årsintaget, bara på ett par dygn. Fast ännu inte så illa att jag gett mig på flumtabletterna. Citodon heter dom. Aktar mig noga för det röret.
Paniken kanske är dubbelframkallad också. Dels värken i tanden och dels hålet man vet denna värk kommer att orsaka i plånboken. Tandläkare är dyrbara varelser. Men tack i himlen för just dessa tandläkare!
För i morse ringde jag, fick komma på förmiddagen. Fick mina farhågor bekräftade. En gammal lagning hade gått sönder. En sån där förarglig amalgamfyllning som jag tyvärr drog på mig en del av i ungdomen. Dessa har begränsat förbrukningsdatum och det gick ut nu på denna tand. Varpå små snikna bakterier stormat in och gottat sig på några av mina tandrötter.
Tandläkaren drog igång snabborren och långsamborren och raskade sedan in lite snabblindring. Fixat på fem minuter. Så jag ska slippa värken. Sedan ordinerade hon mig en rotfyllning och ett snyggt kostnadsförslag på den kommande behandlingen senare i höst. Det är då man suckar lite först. Kunde väl använt dom pengarna på ett roligare sätt. Muttrar i den snedbedövade mungipan när jag traskar ut i världen och lämnar tandläkarlukten för den här gången.
Men sen besinnar jag mig. Klart jag har råd att ha hela och friska tänder. Och jag köper mig en ny snygg vit tand och kan räkna bort en av dessa svartfyllda. Pricka av liksom. Bara några kvar liksom.
Ber att dom där kvarvarande håller länge till.
Dessutom har jag inte ont längre. Frid i själen!

Och så gör jag som vanligt!

Etiketter

böcker, fixa, röja, städa

Drar i gång värsta städkarusellen.
Jag får någon sorts längtan efter att ha det i toppskick efter att ha tittat på röran ett tag. Och innan jag hunnit stoppa tanken har jag ställt till det värre än innan, i en gigantisk fixarpryl där det ena måste ge det andra för att bli helt färdigt.
Kunde jag inte ha nöjt mig med att bara röja av skrivbordet? Nej det gick tydligen inte.
Nu ser det värre ut än någonsin eftersom jag påbörjat ommöblering av böcker och öst ut en massa löst jox på golvet och skrivbordet och soffan.
Det är kul med böcker. Riktigt mycket böcker. Ända tills de behöver dammas. Eftersom jag dessutom gamade åt mig en kasse till, hos vännen som ska flytta och insett att en del måste bort, hade jag verkligen ingen plats i bokhyllorna. Alltså krävdes en omorganisering. Snyggt ord för trycka ihop!
Hur jag än ser mig om i detta rum finns det verkligen ingen plats för ännu en bokhylla. Fast det är förstås en massa döutrymme från bokhyllan upp till taket! En specialhylla i mitten av det utrymmet och jag skulle ha några hyllmeter till. Ett fall för Maken framöver!
Nu har jag mer bekymmer med allt som inte längre får plats i hyllorna. Inte böcker utan sånt där som hamnat där av bara farten liksom. Jag att få en massa prylar över som ska bo någonstans. Det kommer att dröja innan skrivbordet visar upp den där tömda ytan som jag strävar efter.
Typ flera dagar, eftersom jag jobbar hela dan i morgon.
Alltså suckar jag och fördömer mitt tilltag.
Fast, när det väl är klart kommer det att bli kanon, så klart.

Vem har stökat till så där?

Plötsligt tar jag mig en titt på konditionen av mitt arbetsrum. Det påminner inte längre om mitt trivsamma kreativa arbetsrum.
Någon typ av nergradering har skett helt utanför mitt medvetande.
Till exempel har det smugits in pryttlar ovanpå böckerna i bokhyllan. Jag hatar det! Böckerna ska stå helt onertyngda av diverse och ståta för sig själva. Är tanken.
I den sköna stolen som man ska kunna sitta en stund kan man inte längre sitta. Där är upptaget av väskor och ett par sjalar.
Soffan är inte heller liggbar för man kan knappt se själva liggytan på grund av det som rensats ur tonårsrummet men som mamman inte nänts kasta. Det ska förvaras. Men inte på min soffa helst.
Skrivbordet är en saga för sig. En skrivbordsyta ska vara tom. Så när som på det som arbetas med för tillfället. det är i mitt fall datorn och en del papper och ett block. Inget annat.
Men just nu omges datorn av, och nu blir listan lång! Två spel (ett snudd på oanvänt miniGeni), ett A4 block, ett A5 block, en kortläsare med sladd, en plåtask i modell hjärta, ett glasögonfodral, tre USB-minnen, tejphållare, tre par örhängen, två ringar, två armband, en klädnypa, en tampong, ett rör treo, ett kvitto, en tång, ett trosskydd, två enkronor, en påminnelselapp om körkortsutbildningen som vi inte kommit oss för med att gå på ännu, en kork från en whiskyflaska, två pennor, en musmatta med hattifnattarna på, pappersskräp, info från skolan, bankdosorna, ett läppglans, postitlappar, hårklämma, medlemstidningar från bokklubbarna …
Det verkar vara dags att städa.
Kanske hittar jag kreativiteten under allt skräp?

En vanlig tisdag

Jaha, så har skolan (äntligen) börjat. Dottern var inte alls missnöjd när hon kom hem med terminens schema efter sin första dag i går. Hon ska inleda veckorna med sitt huvudämne, fotografisk bild. Det ser ut att bli ett bra skolår.
Idag ska vi träffas på stan och handla skolgrejer. Med det tänker jag pennor, block och kanske en kalender.
Jag misstänker att det för Dottern ryms en hel del annat under den kategorien. Grejer som inte har ett dugg med skolan att göra. Typ kläder och smink.
Efter handlandet blir det säkert lunch på stan.

Fabian är här idag också och har fått sig en rejäl morgonpromenad. Nu sover han, lite lagom löst, eftersom han anser att han måste hänga efter mig om jag tänker flytta på mig. I dag är dagen när hans familj återvänder. Jag kan föreställa mig glädjen han kommer att riva av när de kliver innanför dörren hemma i kväll.
Hädanefter måste jag få ut mig själv på promenad, utan koppel. Det kan bli en maktkamp det. Jag måste komma på något att locka lite med.

Kvällslista

Jag vet inte jag men är det inte dags för en lista?! Fredag och allt.

Veckans hund: Ja, det är såklart Fabian. Som är övergiven av familjen som är på Mallis och firar Matten som fyller jämna år. Fabian är lite förvirrad. Vad är meningen nu? Men han tar sitt öde som en man och tillbringar nätterna med en hundvakt och dagarna med en annan. Dagvakten har jag. Fabian tycker det är bra tror jag. Vi har promenerat området och Fabian går fot hur snyggt som helst. I alla fall så länge inga riktigt spännande dofter kommer i hans väg. Då glömmer han fotgåendet en aning. Och vi har promenerat skogen helt fotlöst. Fabian kutade som en galning rätt ner i första bästa skitdike. Snygg hund.

Veckans Musse: What the fu… ! Har dom tagit hit en hund?! En hund i mitt hus! Utan mitt godkännande?! Tssss. Tycker vi inte om. Så Musse har varit ute mycket den här veckan. Fast det är han i och för sig annars också. Och killarna tävlar om Mattes och X-traMattes uppmärksamhet. Vems är hon egentligen!

Veckans köp: Har jag köpt nåt den här veckan? Förutom den obligatoriska familjematen. Kan inte komma på. Kan inte ens komma på om jag köpt nåt till Dottern, fast det har jag säkert.

Veckans väder: Hällregn. Kan det regna mer intensivt än det gjorde när jag skulle gå på första hundvaktarpasset? Knappast. Men efter det har vädergudarna skött sig med bravur och öst ut en strålande augustivärme. Som var riktigt skön att strosa omkring i med en fotgående vovve i kopplet.

Veckans låt: Är inte bara en utan en hel lista som jag fixat ihop på Spotify. Skrapat samman både gammalt och nytt i en gott och blandat lista som snurrat halva dan nu. Inte tröttnat än.

Veckans äckel: Fästingar. Massa fästingar som kryllade runt i pälsen på den vaniljvispgula hunden i min tillfälliga ägo. Satt som klistrade på hårstråna. Jag plockade tio, trodde det var nog. tittade bort en stund. Fick syn på tio till och så där höll vi på tills jag tappade räkningen. Tydligen rumlar eländena runt i pälsen ett bra tag innan de bestämmer sig för en festplats. Och kommer upp till ytan mellan varven. Det är då ett snabbtränat öga får syn på dem och hinner nypa tag. Mosade dem hårt med en sten tills det knäppte till. Varför finns dom? Ingen verkar veta, ändå är dom kvar!

Veckans 40-åring: Det gör mig gott att denna man äntligen tar klivet över strecket! Känns lite som att han knappar in, fast han själv hävdar att han aldrig kommer ikapp. Visserligen inte men Ha! Välkommen in i den gyllene medelåldern. För oss kvinnor sägs livet börja vid 40 men hur är det för män egentligen?! Grattis och hav förtröstan. Det är inte så illa som du tror.

Veckans 50-åring: Drog till varmare breddgrader för att fira. Grattis kära vän. Hoppas resan är perfekt, precis som du ville ha den.

Veckans vin: Hittat en ny favorit! Cameleon, Argentinskt rött vin i behaglig prisklass.

Festival!

Tidigt i våras insåg Dottern att hennes favoritband genom tiderna skulle göra en enda spelning i Sverige i år. Den skulle ske i Göteborg på en festival.
Festivalsnack är som repig taggtråd i modersörat och jag sa blankt nej. Aldrig att jag släpper iväg henne så långt bort för att gå på festival. Naglarna skulle vara nerbitna till handlederna innan hon var hemma igen. Nej, nej och åter nej.
Samtidigt förstår jag mycket väl längtan att få se favoritbandet med den där sångaren på en scen och alldeles livslevande. Jag har också hängt på diverse konserter och stått där mitt i musiken. Vi har på alla vis uppmuntrat detta musikintresse som är stort i oss också.
Men Göteborg! Det är långt bort det.
Vi släppte ämnet och Dottern insåg väl hur lönlöst det var.
Fast det gnagde lite i smyg i mamman. Enda chansen för henne att se dem och allt.
Så en dag när försommaren var alldeles extra förtrollande utanför middagsbordet låg festivalpratet där mellan tuggorna igen. Med längtan i orden.
Makens och mina blickar kommunicerar bra utan ord.
Och vips låg där en färdig plan.
Och vips satt Dottern där helt oförmögen att svälja maten. Utan att kunna tro att hon hört rätt.
Vi kunde åka Way out West hela familjen, göra ett övernattande besök hos morföräldrarna och sedan var biten inte längre lång till festivalsområdet.
Problemet som gnagde planen i kanten och skavde i såväl moders som fadershjärtat var att hon skulle gå själv. Ensam in i festivalsvimlet. Det krävde en djup suck.
Dottern bedyrade att det inte gjorde något alls bara hon fick se sina Arctic Monkeys. Jag såg det inte riktigt så. Jag såg en massa elände. Men med såna syner kommer man inte långt i livet. Alla farhågorna skrapades ner från väggarna och stoppades in i mörkare vrår. Ett par djupa andetag och så klickade jag hem biljetten och fick den utskriven.
Den utskriften framkallade sån lycka att andningen blev ett snäpp lättare.
Däremot fick den kommande spelningslistan oss föräldrar att sucka tungt. Bandet i fråga skulle äntra scenen klockan tjugotvå och fyrtio. Det är typ mitt i natten. Vi skulle alltså bli rejält sena på detta äventyr.
Men, lovat är lovat och betald biljett räknas. Bara att gilla läget alltså.
På avresedagen serverade Dottern ett trumfkort. Hon hittade Anden!
Anden visade sig vara snäll kille som hon kände lite via andra kompisar. Anden skulle vara där och Anden skulle möta henne och hålla henne sällskap. Det är bra med Andar! Och det är bra med Internet.
Så var det då dags.
Efter trevliga timmar hos min familj och med massa god mat i magen stoppade vi in en bubblig ung dam i baksätet. Stjärnglittret i de ögonen skulle få mötande trafik att tro att fartkameran gjort sitt. Stjärnglittret i de ögonen fick alla farhågor att smulas till damm. Det här skulle gå utmärkt och hör sen!

Gps rösten tog oss lätt ända fram till festivalområdet. Jag följde henne genom vimlet och släppte av henne vid entrén. Anden tog emot på andra sidan.
Maken skaffade under tiden en mirakulös parkeringsplats, alldeles mitt emot. Helt otroligt!
Sedan tillbringade vi kvällen med att stadsvandra, läsa glada sms, käka godis på universitetsbänk, spana på festivalyran på håll, läsa fler lyckliga sms och till sist satte vi oss i bilen och såg film. Överens om att vi vill se mer av Göteborg någongång i dagsljus och utan festival.
Vips hade kvällen trillat till slutet av spelningen och de Engelska grabbarna tackade för sig och skickade ut en tårögd Dotter till sina mötande föräldrar.
Bubblande av lycka.
Så min festivalångest byttes i lycka och smidighet. Dottern sov gott den natten. Likaså hennes föräldrar.
Nu är det tack och lov långt till nästa sommar.
För jag anar att festivalstanden blodfyllts av detta och att planerna för nästa sommar snart är igång. Tar det bekymret när det kommer. Nu är vi nöjda över en glad Dotter.

Tack Farmor för bidraget till biljetten och Tack Mormor och Morfar för kost och logi! Lyckligare barnbarn har ni sällan haft.

Lägger in en av hennes bilder på underverken och länkar till den låt som faktiskt är lyssningsbar.

Arctic Monkeys

Vilket hundväder!

Etiketter

Golden Retriver, Goldenhanne, hund, regn

Som regnet hällde ner i morse antar jag att någon satt däruppe och fnissade förtjust över sitt tilltag. Det har inte regnat på bra länge. Men idag, när jag skulle vara hundvakt, då kom det minsann regn!
Det kom så mycket regn att man borde haft amfibiebil på väg hem från jobbet. Jag var kvar i gårdagens klädval. Kjol och sommarslitna tygskor lämpar sig inte för hundpromenader ett enda dugg, om det regnar. Efter en överläggning med mig själv bestämde jag mig för att åka hem och hitta lämpligare kläder, käka lite frukost och hoppas på ett uppehåll i regnet, innan jag hämtade hem vovven.
Inte kom det nåt uppehåll. Det kom bara mer regn i allt högre hastighet. Så jag skakade fram den gamla dagisregnjackan och begav mig iväg.
Hunden blev så glad så glad när jag kom. Stod på nosen vid mina fötter och klagade över familjen som flugit sin kos. Väl vald dag att dra till soligare land på må jag säga.
Tog hunden med i bilen och åkte hemåt. Han visste mycket väl att det vankades promenad i skogen och han bekymrade sig inte om allt det våta.
Det gjorde däremot den lilla Cavaljerspanieln som satt och gjorde sitt medan en regnklädd husse höll sitt paraply över. Blicken hon gav oss dämpade strax skrattet och vi travade vidare genom det blöta midjehöga gräset. Fick mig att önska att jag dragit på mig dagisregnbyxorna också. Jeansen klistrade vid benen och huvan halkade ner över ansiktet. Har jag sagt att jag vill ha hund? Kan inte vara möjligt.
Skönt att komma in sen och skala av blötheten och slå sig till ro. Trots att Musses ögon brände i nacken över tilltaget att dra hem en hund.
Det bekymrade inte hunden som glatt travade över köksgolvet och testade kattmaten.
Huset har luktat blöt hund hela dan. Inte konstigt med tanke på att hunden varit ute och blött pälsen ytterligare vid två tillfällen till idag och den hann aldrig torka mellan varven.
Nu är han hämtad för sitt nattlogi och återkommer i morgon, tidigt. Då hoppas vi på bättre väder. Eller åtminstone torrare väder.