Det är otroligt vad envist den där solen skiner denna höst. Man tror hela tiden att det ska vara slut men icke! Nästa morgon är den där och strålar över världen igen.
Nu när utemöblerna står i vinterstapel och hela sommarlivet packats ner. Nåja, jag misstänkte att det inte var slut på soligheten så jag sparade ett par stolar som är lätta att bära med till valfritt höstnjutarställe.
Kanske i närheten av den ymnigt blommande kärleksörten. Med den där ystra katten i krokarna. Och en kopp av den gröna teblandningen i koppen. Kanske blir det så också.
Eller så sitter jag lugnt kvar inomhus och nöjer mig med att se solskådespelet från fönstret. Jag är stor nog att välja själv.
Hittade en humla som vikt in kepsen och flugit till de sällare markerna.
Antagligen redan i somras, for den. Lämnade kvar ett litet, fjäderlätt knyte till skal. Hukande med de små benen över ögonen. Som om den förberedde sig.
Skalet som blivit lite dammigt av dagarna på min byrå, alldeles bakom den där vasen. Allt som finns kvar när själva humlesjälen är borta. Men pälsen är ännu lika gul och svartrandig och jag nänns inte bara slänga den lilla humlan. Låter den ligger kvar där på min byrå, med vingarna så sköra, alldeles upprätt pekar de.
Som för att visa vart själva humlan tagit vägen.
Jag tog mig friheten att föreviga den lilla humlan. Kröp så nära linsen accepterade och fick med dammet i pälsen där den hukade på ett blankt fat.
En vecka kan bestå av många ting. Så även denna. En del jobb och en del fritid, en del roligt och en del tråkigt. En vecka i mängden som leder oss framåt. Tre månader kvar till jul och det ser fortfarande ut som sommar ute.
När man sitter en ledig fredagsmorgon och slappar i bara nattlinnet finns det en del att fundera över. Innan sysslorna tar vid och gör slut på timmarna.
Dottern som fick synen testad av trafikskolan. Och hon såg så bra som man kan se och fick därmed godkänt i intyget som Länsstyrelsen ska granska. Ett steg närmare körkortstillståndet alltså.
Och denna handledare har tagit fasta på vad körläraren sa på kursen och kör berättande undervisning i bilen numera. Alltså lite teori i vad som komma skall. Den unga damen har riktigt bra koll på trafikreglerna sedan hon tog förarbevis och körde moppen runt stan.
Och jag själv som satte punkt för mitt manus en dag. Min roadstory är därmed färdigberättad. Därmed inte klar, o nej. Den sätts under min egen granskande syn och bli rejält redigerad. Nu ska alla darlings strykas och krångligheter rätas ut. Samtidigt tittar jag också på stavning och grammatik men det är inte huvudsyftet med denna redigering. Den här är betydligt mer djupgående än så. Allt ska synas i sömmarna och se var det brister. En rolig fas där manuset växer och djupnar och mognar till att så småningom läsas av några andra som ska få säga sitt.
Ibland kan jag fastna i grubblerier om varför jag håller på med det här skrivandet. Svaret är egentligen hur lätt som helst. Jag kan inte låta bli. Och jag mår så himla bra av det. Och jag kan.
Helgen går i firandets tecken. Min kära farmor som inte längre är fysiskt närvarande skulle ha fyllt nittiofem. Ett par mycket trevliga ungdomar i min närhet firar en sexmånadersdag idag. Och vi ska på sextioårsfest i morgon.
Det för mig genast till den otroligt kvinnliga tanken ”hjälp … vad ska jag ha på mig?” (Säkert drabbas även män av denna tanke stundom men då inbillar jag mig att den inte inleds med ett HJÄLP!!) Ett av denna kvinnokropps små spratt för mänskligheten stavas PMS! Det drabbade mig med allt sitt mörker i veckan. Det är då man envisas med att gå igenom garderoben grundligt inför kommande event. När allt är provat och ligger i en sorglig hög på sängen kommer man till den oundvikliga slutsatsen att allt är fult och borde brännas, inklusive en själv. Sedan hänger man in skiten i garderoben igen och några dagar senare är grejerna riktigt snygga, inklusive en själv. Frågan kvarstår, ska jag välja nåt ur fulhögen i morgon eller ska jag tvinga ner mig på stan och in i provhytter?
Ett annat firande drogs av i tisdagskväll. Tjejträffens ena medlem passade på att fylla femtio i sommar. Efter en del turer och en del oturer hade vi samlat oss kring en firande plan. Med skumpa och skål presenterade vi henne för planen under kvällens tjejträff. Nämligen att vistas en helg i huvudstaden tillsammans hela gänget i början av nästa år. Sådana vistelser kräver planering, att lyckas synkronisera fullbokade kalendrar, pricka in ett ledigt boende och få allas kassor välfyllda. Vad vi ska göra där säger jag inte här. Det är hemligt!
Lämnar en fredagslåt med fantastiska Loulou Lamotte från förra årets idol och går och klär på mig och tar itu med dagen. Räkningar kräver betalning och matvaror måste inhandlas.
Familjen kom iväg med på fotoutflykt i dag när sommaren gjorde en återvisit.
Vi liknade lite det här gänget, där vi yrade runt med varsin Canon mot våra olika motiv.
Blicken för motiven är mestadels olika, även om det ibland inträffar att vi alla riktar gluggen åt exakt samma håll.
Tre versioner av samma ryggrad som någon glömt blev resultatet av det.
Absolut, det tycker jag. Ändå har det tagit oss ett helt år, nästan, att komma igång med bestyren inför detta. Skyllde först på vintern när hon fyllt sexton och därmed borde kunnat börja övningsköra. Om vi bara hade gått handledarkursen och skickat in alla papper och betalat alla småsummor hit och dit som i slutändan blir en större summa.
Och dagarna gick och ingen kurs blev bokad.
Så i augusti en dag gick vi förbi en körskola, av en slump och tog oss själva i kragen rätt in till disken och bokade en kurs.
Idag skulle det så ske. Tre timmar handledarkurs skulle betas av. Tråkigt, hade vi hört. Dottern skulle infinna sig med sina utvalda handledare. Lite motvilligt strosade vi in och slog oss ner. Tre timmar. Drygt.
Maken hade allvarliga problem med bilskolans takmonterade projektor till en början. Den visade bildspel på en duk medan körläraren tog oss igenom all information.
Problemet var att denna projektor var felinställd så en del av bilden hamnade utanför duken. Det är sånt som Maken hakar upp sig på och mer än en gång såg jag hans värderande blickar söka sig mot projektorn. Jag är ännu mycket förvånad över att han inte ställde sig på bordet och riktade om den.
Däremot tyckte vi att kursen var bra. Överraskande bra, med en hel del goda tips till oss blivande handledare.
Dottern satt mest och klottrade i ett block, det var ju mest riktat till oss. Men ibland vaknade hon till och nickade menande åt vårt håll. Det var när körläraren pratade pedagogik och gav tips om hur vi skulle hantera denna vår elev.
”Nyttigt för er det här!” klämde ungen ur sig. Vadå? Som om vi var värsta opedagogiska!
Emellanåt sjönk hon också längre ner mot bordet när pappan slängde ur sig rena pinsamheterna.
Vi fick för våra trehundra kronor, per person, en varsin bok om att vara handledare i trafiken, lite tamt fika och en hel del goda råd. Var rätt nöjda när vi klev ut igen.
Nu gäller det bara att få alla papper ifyllda och inskickade till Länsstyrelsen och ytterligare hundralappar betalade för det besväret. Sen kan vi invänta körkortstillståndet och sätta i gång.
Något väcker mig i tidig morgon. Jag vet att jag är ledig och klockans röda reflektion på väggen innehåller siffror som noll och sex och trettio. Hela kroppen vill somna om. Nästan hela. För jag har hunnit bli tillräckligt vaken för att känna att jag är kissnödig. Det går inte att ignorera, hur tätt man än drar täcket om kroppen och blundar hårt.
När jag kommer tillbaka till sängen i intentionen att genast somna om är det stört omöjligt. Ryggen vill upp och hjärnkarusellen har redan vevats i gång. Jag får se mig besegrad och kliver ur täcket en andra gång.
Går mysklädd uppför trappan för att vara vaken. Höstmorgonen bara väller in när jag öppnar dörren och får en kylslagen katt i famnen.
Så här sitter jag med en kopp rött te medan dagen sakta drar i gång utanför fönstret och undrar varför i hela friden jag varit uppe en timme redan. Trött men ändå för pigg för att sova.
Dagen är dessutom full av aktiviteter. Av husligare slag som så ofta när man hamnar på ruta ledigdag.
I sin stol ligger katten i en avslappnad pälshög och njuter av livet. Jag får väl försöka följa hans exempel och njuta lite jag också.
Det var kylig höst i morgonluften i morse när jag gick ut till bilen.
Hösten drar igång en annan typ av aktiviteter. Jag får en väldig lust att sticka. Inte sticka härifrån utan att ta fram garn och stickor och åstadkomma diverse ulliga plagg.
Just nu skulle jag gärna ha en massa härligt garn att vraka mellan. Men en snabb inventering av den sommarglömda stickkorgen bevisade motsatsen.
Där låg några ynkliga små nystan i diverse färger i något tunt och tråkigt garn. Ett nystan av lite grövre garn men det räcker inte långt. Och en påbörjad stickning som förmodligen är menad till benvärmare låg i en påse.
Inte kul alls.
Mina hände längtar efter grova stickor och mjukt, tjockt och ulligt garn som fort växer från maskor till färdig skapelse. Alltså hamnar jag på Internetbaserade garnköparställen. Förlorar mig fullständigt i stickiga fantasier.
Innan notan springer iväg stänger jag ner alla färgglada garniga sidor och plockar fram den där halvfärdiga benvärmaren.
Det där som svischade förbi … var det helgen?
Lugn och trivsam visserligen men ack så snabb och kort liksom.
Jag låg i det morgongrå i morse med den kuttrande katten på magen och försökte spela in känslan i sinnet. Den där söndagsmorgonkänslan av att dagen är oanvänd och ligger där framför. När sängen är som skönast och katten som mjukast. Kanske kan den känslan värma något när veckan rullar på.
Ofta drar helgen i väg så där alldeles obemärkt och man glömmer bort att ta den tillvara.
På det där sättet som man drömmer om under jobbarhelgerna. Då kan en ledig helg te sig alldeles glittrande och fantastisk. Men inte är den precis så när den väl är här. Det är en helg som alla andra. Vissa saker sticker ut och är minnesvärda men mycket är bara rullad tid.
Det sköna är så klart att inte ha tider att passa, att bara få hasa runt. Inga stora måsten utan bara en massa vara. Ta dan som den kommer och kliva på det som rullar förbi. Följa en impuls. Eller välja att inte följa den utan bara ligga kvar där i den morgongrå söndagskänslan med katten på magen.
Söndagen är slut. En ny vecka väntar.
