Hittade en humla som vikt in kepsen och flugit till de sällare markerna.

Antagligen redan i somras, for den. Lämnade kvar ett litet, fjäderlätt knyte till skal. Hukande med de små benen över ögonen. Som om den förberedde sig.

Skalet som blivit lite dammigt av dagarna på min byrå, alldeles bakom den där vasen. Allt som finns kvar när själva humlesjälen är borta. Men pälsen är ännu lika gul och svartrandig och jag nänns inte bara slänga den lilla humlan. Låter den ligger kvar där på min byrå, med vingarna så sköra, alldeles upprätt pekar de.
Som för att visa vart själva humlan tagit vägen.
Jag tog mig friheten att föreviga den lilla humlan. Kröp så nära linsen accepterade och fick med dammet i pälsen där den hukade på ett blankt fat.
1