Gott nytt år

Etiketter

bröllop, jobba, nyår

Inte mycket kvar av ännu ett år. Vips var det borta bara.
Denna vecka går i arbetets tecken. Likaså Nyårsaftonsnatten. Mitt firande ska skötas på arbetstid alltså. Så när jag åker till jobbet, kommer jag inte hem förrän nästa år. Låter som ett extremt långt arbetspass tycker jag! Fast det är samma längd som det brukar vara.
Kylan ute, tycks inte hindra planerna för Dottern och hennes kompisar. Det ska bli något partyaktigt och sedan ska de skråla in nyåret nere på stan bland andra nyårsfirare och fyrverkerier. Där kunde bocken ha stått också i stjärnekaskaderna. Om inte somliga puckon envisas med att elda den.
Klädvalet som diskuteras inför detta firande får mig att frysa ända in i märgen. Jag börjar bli gammal alltså. När man värdesätter varmare kläder framför snyggare.

Brudnäbben som snart är Brud

På Nyårsaftonen kunde vi ha varit på bröllop. Om det inte hade varit för jobbet och att bröllopet är så långt borta.
Det är en liten Brudnäbb som gifter sig.
Vår Brudnäbb.
Hon är vuxen nu och ska gifta sig nu. Som tiden har sprungit på sedan den där dagen (för snart 20 år sedan faktiskt) när vi båda klädde oss i vitt och traskade kyrkgången fram.
En liten tös, helt sockersöt. Med blomsterkorg i handen.
Så hon klär sig i vitt igen och ska ha huvudrollen vid altaret denna gång.
Hade varit kul att vara där men det gick bara inte.
Vi får nöja oss med att tänka på dem och hoppas på att få se fina bilder sen.

Stort lycka till, kära Brudnäbb!
Må både bröllopet och resten av livet bli lätt och glatt och alldeles fantastiskt.
Och lycka till även till den stolta modern som antagligen kommer att fälla några tårar i morgon. Hur kan man låta bli? Det blir alldeles säkert en helt underbar dag kära vänner! Minnesvärd, som bröllop brukar vara.

Julafton

Så kom då julaftonen med frid och ro.
Jag klev upp tidigt till den välkomnande julgranen som stått tänd hela natten.
Tände ljusen och lyssnade på min födelsedagscd med Susan Boyle och lät hennes klara och vackra röst ange tonen för denna julafton.
Jag minns när jag var … mindre … och delade rum med lillebroren. Vi hade en egen liten gran och i den hängde en slinga med färgade lampor. Över dem satt ett litet stjärnlikt hölje i klar plast. Det gjorde skenet från slingan mjukt och stämningsfullt att vakna till på julaftonsmorgonen. Med all den spänningen som hörde till en julafton när man var barn.
Nu är det inte riktigt lika spännande. Och den här julaftonen var väldigt annorlunda. På sätt och vis. eftersom Dottern tillbringat natten hos pojkvännen och inte var hemma när jag tassade runt och tände ljusen. När hon var liten brukade hon ligga intill granen hela kvällen innan. Och titta på den för att den var så fin och längta efter alla de där paketen som skulle ha samlats där innan julaftonsmorgonen.
Så brukade hon få välja ett paket ur högen på morgonen.
Jag försökte mig på ett lamt hot om att hon skulle missa morgonpaketet om hon övernattade hos pojkvännen. Det hotet bet föga. Och självklart fick hon sitt morgonpaket när hon kom hem i stället. Modershjärtan är veka saker.
I morgonpaketet låg ett Chanelmärkt knallrött läppstift. En vacker Dotter behöver vackra saker. Så är det.
Nu sitter vi här fina och klara inför dagens firanden.

Önskar alla en fantastisk julafton!

Dan före dan som för mig är själva dan!

Etiketter

födelsedag

Jag bjuder mig själv på födelsedagsfrukost denna födelsedag. Går här och tänder ljusen och njuter av dagen före julafton som är alldeles magisk.

Dottern gratulerade mig först av alla redan 00.01 när jag hämtat hem henne och pojkvännen från biobesöket. Eftersom sista bussen gick innan filmen slutade. Jag körde genom stan. För att titta på den fina snöiga bocken i natten, ännu en gång. Det var tur för nu är den ett svartbränt skelett. Tråkigt. Den kunde väl ha fått stå över jul åtminstone.
Jag fick ett första paket av Dottern när vi kom hem. Ett par fina svartgnistrande örhängen. Hon vet vad mamman gillar!
Maken gratulerade mig halv sex i morse innan han klev upp för att bege sig mot ännu en dags jobb innan det blir jul.
Pappa och mamma lyckades kvala in som gratulant nummer tre genom att ringa och väcka mig strax efter sju. Det hör ju till att man ska bli väckt av gratulanter på sin födelsedag. Jag sov lite till innan Musse tyckte att det fick vara nog och tjatade mig ur sängen.
Nu väntar en lugn och skön dag med lite julpyssel. Jag ska fylla huset med doften av kokt kålrot och rulla ihop lite godis. Och baka några julstjärnor. Såna måste jag ha på min födelsedag. (finsk osötad kaka med plommon i, nej tack, som en kompis sa i söndags när jag höll fram fatet ) Det fatet är tomt nu men jag har försett mig mer mer stjärnematerial för att kunna ha såna i dag också.

Avslutar med att bjuda på några bilder av mig själv. I något yngre upplaga. Men lika glad

Vi har en vit jul!

Ännu en födelsedag.

Etiketter

födelsedag, fira, Keith Richards

Så är Maken firad och ett år äldre. På pappret i alla fall. Men i sinnet är han lika ung som vanligt, det där extra året gör ingen skillnad. Och det är vi glada för. Det är just den där ungdomligheten som gör honom extra lätt att leva med!
Förr om åren. Innan den där Dottern blev så uppväxt. Då var det stort pyssel med familjens födelsedagar. Tissel och tassel i kvällen innan för att bestämma hur vi skulle göra. Sedan har jag smugit ur dubbelsängen för att väcka Dottern. Och vi fixade med macka och bricka och ljus. Dottern bar paketen medan brickan alltid bars av mig. Sedan skönsång i fotändan och låtsat yrvaken Make satt där i förväntan.
Inte längre. Jag gick upp först. Så långt var det lika. Kollade att paketen var i ordning. Satte mig sedan att vänta. Dottern med pojkvän sov ännu och jag tände lite ljus för att locka fram julstämningen. Maken kom upp en stund senare. Utan någon sång. Sneglade mot den stängda dörren till ungdomarna.
Han muttrade lite. Hur länge ska man behöva vänta på sina paket? Han förde lite extra ljud i förhoppning om att den där dörren skulle öppnas. Telefonen ringde ett par gånger utan att något hände.
Men så tillslut stod hon där och vi kunde säga grattis och lämna över. Någon sång tyckte hon inte var nödvändig. Ja, ja, det är bara att hänga med i svängarna.
Maken var nöjd med sina paket. En sån där fotoram som byter bild på eget bevåg bara man utrustat den med minne. Och en bok med levnadsregler av Keith Richards. (What would Keith Richards do?) Vad sägs om den här; ”I do what I do. Don´t try this at home!” eller ”You´ve gotta be cool whit yourself. If you´ve gotta think about being cool, you ain´t cool.”

Efter detta storartade uppvaktande käkade vi frukost alla fyra. Jag hade bakat scones och värmt på lite lussebullar.
Ungdomarna hade andra planer för dagen och for iväg. Vi inväntade gäster och kokade kaffe och släpade dammsugaren ett varv. Maken fick ge sig ut och skotta också, eftersom det snöade mer än vanligt och gästerna riskerade fastna i drivor.
Det blev en trevlig eftermiddag av alltihop och när gästerna gått serverade vi oss själva lite mat och slappade i soffan.
Tills det var dags att bege oss ut i den snöiga kvällningen och köra hem ungdomarna. Med vägen förbi ett visst hamburgerställe.
Nu är den här helgen alldeles slut och morgondagen står och stampar med arbete och allt som inte är gjort inför julafton. Det fattas mat och paket. Typ där är vi.

En lördag som denna.

Etiketter

alvar aalto, julgran, lilla my, pepparkakor

Det blev en lördag med mycket innehåll. Vi startade dagen tidigt och inledde med städning. Jag är inte den hårt julstädande typen. Det blir jul ändå liksom.
Däremot behövde det fixas till lite efter gårdagens julgranspyntande. Julgranens inträde brukar medföra lite mer julpynt i andra delar av huset också.
Och så upptäckte jag en otrevlig odling av dammkaraktär under soffan en dag när jag letade efter Musses bortdribblade leksak. Soffan är alldeles för låg får att ett dammsugarmunstycke ska ta sig in under. Den är däremot tillräckligt hög för att dammet ska samlas. För att bli kvitt detta damm måste halva vardagsrummet möbleras om. Flytta undan ett litet bord i soffändan, flytta undan soffbordet och sen hasa hela hörnsoffan från den ena änden till den andra så att dammet blir synligt och frilagt. Nu är det utrotat. Hittade två ostbollar, ett par popcorn, tre pennor, en kapsyl och en glaskula fyndigt gömda i dammet. Efter det golvtorkning och tillbaka med möblerna i sin ordning igen.
När huset var städat åkte vi för att trängas med alla andra panikslagna julhandlare. Utanför affären stod en frusen vän och grillade hamburgare som såldes för en tia styck. Maken klämde lätt två av dessa innan vi gick in för att handla. Fika till morgondagens födelsedag.
När vi kom hem ställde vi bara in maten och tog med oss kamerorna och åkte till havet för att fotografera det frusna. Blev rejält frusna själva också. Skönt att komma in i värmen sedan.
Och till pepparkaksdegen. Som nu skulle kavlas tunn och bli pepparkakor i Lilla My format och Alvar Aaltovasform.
I brist på Dotter bakade vi själva. Hon har andra planer för kvällen och där ryms ingen pepparkaksbakande med föräldrarna. Nu doftar julen i varenda vrå här i huset. Njutbart.

Det blir nog en explosiv bild!

IsKallt hav

Vindkraft

Isen ligger

Pepparkaksbak

Aaltoform

Färdiga kakor

Julstämning!

Granen

Ännu mera jul denna fredag.

Denna fredag behöver väl också sin veckolista. Den blir inte enbart glad och lättsam dock.

Veckans köp: Maken fick hem sin efterlängtade grej. Och han övar och övar. Han säger som Lotta på Bråkmakar att han redan kan. Och det verkar så också. Han blir med säkerhet en tatuerare. Men det finns risk för att vi kommer att bli galna av ljudet. Ett enerverande surrande. Just nu tatuerar han apelsiner. Det luktar nyskalad apelsin i hela huset och istället för att juldekorera med nejlikoapelsiner får vi väl hänga tatuerade apelsiner i röda band här. Känns lite modernt.

Veckans sorg: Min kompis Fabian finns inte mer. Han skuttar i andra skogar nu. Det är ledsamt och sorgligt mest för hans Matte och Hussar. Men denna x-traMatte saknar honom också.
Jag som fick den äran att vara Fabians vän och som fick lov att ha honom här hos mig ibland. Jag minns hans glädjeyra i skogen bakom vårt hus. Och den där gamla resten av ett rådjur som han släpade på så glatt, rullade runt i så vi fick duscha vovven sen. Eller den där gången när han jagade min gamla dyna från en trädgårdsstol. Så skumgummibitarna regnade över oss när han ruskade den. Allra mest minns jag hur han hälsade på mig. Kramade mig i en hundlik omfamning med tassarna på mina axlar, stående på bakbenen. Min kompis Fabian finns inte mer nu. Han har tagit en plats i hundhimlen och där springer han som bäst genom skogen nu.

Veckans väder: Snön som äntligen kom och gömde allt mitt gråa. Förvandlade det till vitt och gnistrande och det var länge sedan jag gick med knarr under skorna. Snön ser ut att ha bestämt sig för att stanna till jul. Så det blir en vit jul då. Sånt gillar vi nordbor. Just nu är det rejält kallt dessutom. Så där kallt så termometerns besked känns som ett skämt men när man kommer ut är det alldeles uppenbart sant.

Veckans julpynt: Granen. Är på sin plats i vardagsrummet där den ska stå. Dottern och jag har klätt den som vanligt. Förr om åren brukade hon vara ganska mycket mer ivrig. Hänga allt pynt på samma tre grenar i den höjd hon kunde nå. Varje år hade vi en klump pynt något högre upp än året innan. Den där första kvällen med nyklädd julgran brukade hon bädda intill granen. Bara för att den var så fin och hon ville ligga där och titta på den. I år går den i rött och vitt. Färgvalet brukar variera från år till år och det innebär att en del nytt skaffas inför varje gran. Nu är det sannerligen jul igen!

Veckans Musse: Det är kallt så in i vassen och det är för mycket snö i Musses värld. Man kan helt enkelt inte gå ut! Och det är mänsklighetens fel. Typ vårt fel. Det förstår man av de anklagande kattögonen som riktas mot oss när vi öppnar dörren. Så han går här och hänger, snudd på deprimerad. Om man sett katten Findus, i Ika Nords version, när han inte har nåt att göra. Då vet man precis hur Musse ser ut nu. Han har ingenting att göra! Så vi inbillade oss att granen skulle vara jättekul. Nä. Musse tittade när vi släpade in den. Han nosade på den när den stod i sin fot. Han tittade när vi hängde saker i den. Slog lite lätt på en röd kula, som för att förnöja våran kväll. Innan han lämnade gran och granpåklädare åt sitt öde och kurade ihop sig i soffan. En julgran. Humpf. Skulle det vara nåt det?!

Veckans ångest: Shit. Det är julafton om mindre än en vecka! Jag har typ inga julklappar att placera under granen. Tog tag i det där idag och efter ett par timmars strosande på stan har jag några fler. Köpte fint julpapper att slå in dem i också. Fast några fick jag inslagna av ett par ivriga tjejer vid inslagningsbordet på ett av stans köpcentran. Praktiskt.

Veckans julklappsbyte: Dags för Tjejträffens årliga julklappsbyte. Lämplig julklapp för femtio kronor hade inhandlats. Vi brukar lägga dem i en lite trivsam hög när vi kommer. Sedan ser vi till att få oss avbildade på gruppfoto. Dotterns förtjänst i år. Sedan äter vi i lugn och ro. Det var julmat förr. Det har vi tröttnat på nu, hinner bli tillräckligt ändå innan julen är slut. I år blev det Porterstek med en fantastisk sås och rostade rotsaker. Mums var ordet. Så kommer vi då så småningom till julklapparna. Det är en procedur. När det funnist barn av yngre sort har någon av dessa agerat tomte. Numera börjar våra barn bli för stora för det. Ibland har vi använt oss av någon utlottningsteknik. I år delade värdinnan ut. När paketen är i sina rätta händer ska de öppnas. Men bara ett i taget. Och alla tittar på och utbrister i ett unisont Åååååå när paketinnehållet hålls upp för beundran. Man kan kamma hem en massa fina grejer för den ringa summan av femtio kronor. I år satt en mjuk och skäggig tomte med luvan över ögonen i mitt paket. Han är här nu, i sällskap med två liknande oseende skäggtomtar intill teven. Dom liksom blänger, fast luvorna är så långt nerdragna.

Nu är timmen sen och denna fredag snart borta. Granen står där och glittrar och inne är det varmt och skönt. Julen är som bäst, innan den är här på allvar.

Granen står så grön och grann i … snön!

Granen lyser mitt i snön!

Det blev en lysande gran på tomten i går. I sista minuten skulle man kunna säga, för så fort slingan lindats runt barriga grenar började snön kastas ut i julenatten.
Tio dagar innan julafton kom snön och det med besked. Finns gott hopp om att få behålla den över jul för nu ska det bli kallt också.
Ljusslingan fyndades på rea och var väl inte helt tänkt att ha i granar men det var den enda som fanns kvar. Och eftersom jag inte orkade åka till en annan affär fick denna följa med hem. Det blir nog bra tänkte jag och intalade mig att en slinga av istappsmodell skulle på något vis kunna arrangeras snyggt i gran.
Naturligtvis inte. Den var för kort för att ens kunna famna granen. Skam den som ger sig, är man född med en Österbottnisk envishet ska den där nedra slingan hängas i granen.
Jag tog den med in. Granskade den noga och upptäckte att de så kallade istapparna kom sig av att slingan liksom vikts och tvinnats till tappar. Runt varje tvinnad tapp satt en klämma. Dem knipsade jag helt sonika av. Lindade sedan ut tvinnorna så gott det gick och hade en nästan vanlig men tvinnbenägen slinga lindad runt halva mig.
Fick med Maken ut i det begynnande snöfallet för att få slingan att börja från toppen.
Nu lyser det, så här vackert i all den där snön som fluffat sig runt grenarna.

Snön låg ju där i morse och virvlade runt i hela alltet. Bilen såg ut som en snödriva och någon trappa hade vi inte, bara en backe ner. Jag bestämde mig raskt för att lämna bilen där den var, tog bussen till stan och dagens kurs. Allt för att slippa skotta fram bilen ännu en gång efter kursens slut.
Det kändes smart och ibland är det skönt att åka buss. Inget hade hunnit bli plogat heller så det hade varit svårt att komma över en parkering. Dessutom fortsatte snön hela dagen.
Nu har det stannat upp. Och återigen förundras man över det vackra vita. Precis så här kan det få se ut, resten av året!