Länge sedan jag plågade bloggen med en lista. Det är lördag kväll, maten är uppäten, och det råder stilla lugn och ro. Eftersom husets stökigaste invånare drog till macken för att fixa filmgodis.
Här sitter så jag och Katten. Och funderar över veckan som gick. Den har varit av det intressantare slaget. Snudd på för intressant faktiskt. Det är långtifrån helt lugnt på flera punkter men dessa störande moment lämnar jag gladeligen i periferin just i kväll.
Jag väljer att fokusera på det glada. Det är mycket klokare än att älta mindre glada ting som man ändå gjort vad man kan åt. Typ.

Veckans köp: Näe, kan inte komma på några smarta inhandlade grejer. Jag har inte handlat annat än typ mat på hela veckan. Som vanligt ska väl tilläggas. Mat är inte jättekul att handla. Som en del på affären verkar tycka. Jag blir tokig på folk som spekulerar runt efter bästa grönsaken, finaste osten och nästan bor köttdisken. Knappt man kan lyckas komma åt att sträcka in armen för att kamma hem ett paket köttfärs. Jag handlar fort och intensivt för att snabbt ta mig ur matMeckat. Orkar inte med det där.

Veckans fynd: Kände mig så himla nöjd när jag fiskade upp min egen handske ur borttappat högen. Slapp köpa nya och slapp kassera en alldeles utmärkt skinnhandske av högermodell.

Veckans Musse: Han är så himla förtjust i pinnarna som Whiskas paketerat en och en i onödiga förpackningar och som jag av någon onödig anledning köpt en gång för att testa. Nu rusar Katten ur vilket sovläge som helst när han hör kökslådan som kan förvara pinnar öppnas. Tyvärr finns en hel del annat i låda också men den är för evigt förbunden med pinnar! Han kommer rusande för minsta prassel som påminner också. Så för att man inte står ut med hans besvikna ansikte om det inte är pinne, öppnas numera allt prassel väldigt tyst! När man tar en pinne står Musse intill och dreglar och väntar bara så pass att man öppnat ena änden. Då sliter han pinnen ur sitt fodral och skyndar sig iväg med den. Skulle han råka ha något annat i munnen när han hör pinnelådan spottar han och väntar förväntansfullt.

Veckans glada min: Dottern kom hem från ännu en succékväll på fotoklubben. Hade fått massa bra respons på sina bilder igen. Välförtjänt och dessutom vann hon en klubbtävling med den ena!

Veckans “sura” min: Maken kom hem från ännu en osynlig kväll på fotoklubben i Dotterns kölvatten. Dom ser bara hennes bilder påstod han med spelad avundsjuka. Fast i ärlighetens namn är han stoltare än tuppen och hans bilder var inte heller fy skam och hade också uppmärksammats.

Veckans film: Vi ägnade en kväll åt ännu en story från andra världskriget. Denna gång med fokus på tyskarna. Valkyria var väldigt bra och Tom Cruise var som vanligt ännu bättre. Lite problem hade jag i början med att tyskarna pratade engelska med sådan engelsk accent men spänningen tog över och snart hade jag koll på att dom var tyskar, trots språket.

Veckans aha-upplevelse: Google Maps i gatunivå! Man kan besöka världen från sin egen soffa. “Kör” längs massa vägar runtom i Europa. Stanna upp och se sig om åt alla håll. Helt otroligt! Och väldigt användbart för min del just nu. Inte för att jag planerar någon resa men för att jag behöver lite lokal information och platsbeskrivningar till skrivprojektet.

Veckans kom igång: Ja, jag kom igång. Med texten igen. Det är roligare än på länge! Så jag skriver och skriver och det är mycket befriande. Skrivandet är en lika stor källa till glädje som någon sorts ångest. Glädjen infinner sig omedelbart när fingrarna far över tangenterna och när hjärnan används till textbearbetning. Då svävar det, lustfyllt och lekande. Ångesten har olika beståndsdelar. Den är där och gnager när inget blir skrivet, när slöhet tagit över eller självkritiken gläfser en i hasorna. Just självkritiken är ett virus som likt en trojan nästlar in sig i alla viktiga beståndsdelar. På det kan man lägga förlagsdilemmat som ett redigt järnlock. När man börjat samla in alla dessa Tack men nej tack i sin brevlåda krävs det starka virusprogram för att hålla självförnekelsen på utsidan.
Alltför långa perioder av ickeskrivande resulterar i tappad kreativitet. Även om den är hyfsat lätt att återuppta när man väl bestämmer sig. Jag har kanske bestämt mig. Nu igen. För jag kan helt enkelt inte låta bli.

Nu är familjen tillbaka med både ny film så väl som filmgodis. Year one ska vi se.