Etiketter

,

Gick först med Maken. Som av en speciell anledning behöver ett par nya brallor på lördag. Brallor för Maken är jeans och dessa ska vara av märket Lewis med nummer 501. Så ska det vara. Men han tyckte att det var onödigt dyrt med såna plötsligt. Så vi gick bland raderna av jeans och jag nöp i det ena paret efter det andra som ratades för att det var ful färg, töntig bakficka, larvig utsmyckning. Tillslut hittade jag ett par helt vanliga enkla jeans utan krångel men då orkade han inte mer.
Hur det nu var hamnade vi på en riktig jeansbutik. Där en ung man genast tog bekymret med den jeanskräsna Maken mig ur händerna. Han plockade fram alternativ och lotsade Maken in bakom provskynket. Hämtade snällt nya storlekar när det krävdes och jag kunde bara avslappnat och befriat vänta.
Maken kom snart ut med en nöjd min. Hade hittat vad han sökte och tog med brallorna till kassan. Ett par svarta Levis 501;or kastade han upp på disken och halade fram plånboken. Plötsligt utan knorranden över Lewisprislappen! What! Jag kvävde en tyst suck och tänkte på dom där äktenskapslöftena.
Sen åkte han nöjd och belåten hem med sin kasse nya brallor och jag fick istället sällskap av en hungrig Dotter.
Ett av många gemensamma drag Maken och Dottern har är följderna av denna hunger. Dom blir som morrande urtidsdjur som man genast måste kasta ett köttben åt. Om det ska gå att tillbringa någon tid alls i deras sällskap.
Innan vi hann så långt som till maten fastnade Dottern i en jacka. En skinnimitationsjacka som hon bara måste ha. Jag föll inte i “mamma-betalar” fällan utan diskuterade nödvändigheten och studiebidragets begränsningar. Dottern muttrade lite och hängde undan jackan för att tänka på saken. Jag insåg alldeles för sent vad det tänkandet bestod av.
Medan jag stod i kö för att betala hennes lunch ringde hon nämligen pappan! Och innan jag hann stoppa dessa två, som är något av en halt leder en blind, var det redan för sent. Nästan ända till kassan hörde jag nämligen “pappa-betalar” rösten genom luren; “Den betalar jag!” sa den med självklarhet och Dotterns min var plötsligt helt befriad från hungersgrinet.
Så när jag ställde ner brickan med maten insåg jag att dessa två ännu en gång gått över min hjälm. Snacka om paktbildning! Pappan som betalade satt hemma och kände sig givmild medan jag gick till minuten för att kunna lösa ut en undanhängd jacka och stoppa ekonomipratet i soptunnan.
Ibland älskar man dom extra mycket.
Nåja, jag fick också lite kläder inför lördagen och var nöjd över det. Och man lär sig alltid nåt nytt! Nästa gång går vi direkt till jeansaffären utan att passera massa andra fula jeans. Och nästa gång jag försöker mig på ekonomisk fostran ska jag beslagta en viss telefon!