Oj då.

Känner mig lite som killarna i filmen baksmällan. Som vaknar upp och undrar vad som egentligen hänt och det ser ut som skrutt runtomkring dem. Nå, jag har ingen tiger i badrummet och ingen bebis i garderoben. Jag har inte supit bort vare sig minne eller förstånd.
Men det ser ut som skrutt när jag ser mig om här hemma. Det ser ut som ett hushåll där ingen orkat mer än nödvändigt den senaste veckan.
På facebook ser man hurtiga utrop om nystädade och påskpyntade hus. Här saknas både påskriset och hurtigheten ännu.
Fast en spirande vilja att få nån ordning på livet som antagligen kommer sig av att jag sovit i sängen hela natten. Himla skönt efter två långa nätter i exil i soffan. Därmed hoppas jag hostan går på sista varvet.
Hostmedicin och tigerbalsam för hostan och pianomusik av Ludovico Einaudi för själen. Hälsokosttabletter för allmäntillståndet och lite välgörande frukost i magen.
Sen kanske jag kan gå igång på lite halvfart med att ta hand om efterdyningarna av en veckas soffliggande.
Så nu behöver jag en liten påskafé som kan virvla runt med sitt spö och trolla fram lite vårlig påskkänsla även i mitt hem. Och ignorera att det ligger nysnö på gammelsnön utanför och att ännu mer av samma nysnön far omkring i luften.
När hon är klar med städningen kan hon gå ut och hämta ris att tvinna fjädrar i och skaffa en rejäl bukett solgula tulpaner.

Förr, när tösen var av mindre slag, var påskpyntandet viktigt. Och en buske utanför huset skulle också ha fjädrar. Innan jag satte på henne min gamla kjol och förklädet jag sydde i syslöjden en gång i tiden. Sminkade hennes runda kinder rosa och skickade ut henne på en runda med korgen. Det var tider det.
Nu får jag istället fylla skålen för andra små töser med rosamålade kinder och framsträckta korgar.
Lika bra att sätta igång.

När det dagas

Jag gjorde ett nytt försök att få sömnen att vinna över hostan men förlorade även den. Nu har dagsljuset anlänt och lördagen är dimmig och grå. Ett av mina favoritväder.
Den resterande delen av natten ägnade jag åt senaste avsnittet av Saltön via svtPlay. Mycket förnämlig service som gör att man inte behöver missa sånt man vill se men inte hinner se när det visas.
Mussekatten dök yrvaken upp ur nattdvalan för att kolla vad i hela friden Matten hålls med mitt när man ska sova. Han fann att det inte fanns någon anledning till oro och kurade ihop sig i nytt sovläge i ett annat rum.

Jag skulle fort bli galen av återkommande sömnlöshet. Jag är tack och lov förunnad att sova gott om nätterna bara jag inte har en sån hosta från helvetet.
För att hålla den någotsånär under kontroll har jag provat med honungsvatten och jag har provat att spetsa med whisky och nu spetsar jag inget mer. Jag dricker whiskyn ren och befriad från honungsvattenstjafs.
Sitter här och småfnittrar för mig själv i arla morgon.
Lika bra att se livet från den ljusa sidan.
Hade hoppats att jag skulle typ däcka av lite whisky så tidigt efter en hel sömnlös natt på fastande mage. Men icke. Pigg som en mört. Funderar starkt på att klä på mig och gå ut och njuta av dimman. Fast det vete fasen om jag orkar.
Nu tror jag allt att jag behöver lite frukost.

Lite trött nu

Klockan i datorn visar 03.51.
Jag kan inte sova för en eländes hosta håller mig vaken. Jag somnar lite då och då men vaknar inom en halvtimme av någon som bräker. Inser omtöcknat att det är jag och så är en ny hostatack i gång. Revbenen är aningen ömma numera, det sticker i halsen och det piper och knastrar vid varje andetag.
Så här sitter jag och är endast ensam vaken. För jag gav upp att snurra propeller ännu en vaken natt i sängen. Där växer bara irritationen över sömnlösheten och hostfanskapet.
Så jag sitter i soffan. Har ätit en nattmacka. Sett slutet av ett par dåliga filmer i natteven och filat på en logo som jag ska åstadkomma enligt mailinstruktioner till en firma som jag känner. Har nu lagt fyra nya förslag i deras brevlåda och jag kommer inte att ta betalt för o.b-tiden. Det är inte deras fel att jag hostar som en galning.
Men på nåt vis känns det bättre att åtminstone göra lite nytta. Än att bara sitta och tomglo på dåliga filmer och hosta mig vaken när dramaturgin blir helt sövande.
Nu funderar jag över nästa steg. Honungsvatten kanske för lite lindring och sedan kanske jag lyckas dåsa iväg en stund till.
Tur att lördagen är av sjukskriven art den också. Skulle ha jobbat ett tjugofyratimmarspass vid sextontiden. Skulle inte ens orka ett tvåtimmarspass.
Host, host.

Rena lakan

Etiketter

barndom, förkyld, mamma, minnen

Mitt i detta hostande och snörvlande som jag sitter med nu dyker det upp ett minne. Eller det är väl snarare flera minnen som blandats till ett.
När jag var sjuk som barn i feber och förkylning eller barnsjukdomarna.
Då skulle man hållas i sängen och inte springa omkring och bli kall om fötterna.
Det var rätt mysigt att hållas i sängen. Åtminstone när den värsta febertoppen gett sig. Det var så klart mammas förtjänst. Hon kom med saftglas, glass och meducin. Kände med en sval hand på pannan och hämtade febertermometern. En sån där riktig febertermometer. En analog. Med kvicksilverpelare. Som skulle skakas ner innan nästa användning.
När vi bodde i det röda tegelhuset hade vi sovrummen på övervåningen. Man skulle hållas i sängen då också. Medan mamma stökade med sånt mammor stökar med nere i köket. Då bankade jag på elementet med något hårt om saften tog slut. Brorsans leksakspistol eller nåt i den stilen sände ekande ljud genom rören, och mamma ilade uppför trappan för att titta till mig. Minns inte hur ofta jag bankade.
Men det som var allra, allra bäst med att vara sjuk och liten, det var de rena lakanen. Kanske är det därför jag ännu idag älskar rena lakan?
Då fick jag ta på mig de hemstickade ullsockorna, för det var viktigt med varma fötter, och tassa ner till soffan i vardagsrummet. På den tiden fanns ingen sändning på teven under dagtid. Men vardagsrummet var svalt och skönt och fint och liksom annorlunda än annars. Och medan jag låg där med en filt omkring mig städade mamma ur rummet uppe. Slumra lite medan damsugaren brummade och mammas steg hördes genom taket.
När jag sedan fick tassa tillbaka till sängen var rummet nystädat, vädrat och skönt. Rena, svala lakan i sängen. Alla snorpapper bortstädade och saften påfylld. Och det var så härligt att krypa ner i allt det där svala och släta. Mamma stoppade om och gick ner till sitt igen. Jag sov lite eller läste lite Kalle Anka eller en bok innan jag kom på något nytt att banka i elementet för.
Det var härligt att vara sjuk när man var liten!
Nu hjälper det inte hur jag bankar. Inga nya lakan i sängen, ingen saft på sängbordet. Och snorpappren får jag samla ihop själv. Suck.

Ännu en rapport av sjukt slag.

Bytt ställning och kör en ny sväng med datorn efter att ha sett ännu ett lågvattenmärke på teve.
För att göra livet roligare och hostan aningen bättre försöker jag med lite anis-likör. Hade en skvätt kvar i flaskan jag fick av en god vän som varit ute och rest i somras. Den är god, lindrar faktiskt lite för stunden och snart helt slut.
Vi väntar på lite skymning. Nog för att rulla ner filmduken och avnjuta Maria Larssons eviga ögonblick. Har stora förväntningar på den filmen som jag hittills inte kommit mig för att se. I kväll ska det bli av.
Ungdomarna är på stan och käkar för att fira sin ettårsdag.
Maken och jag intar fortfarande varsin soffhalva. Och vi börjar bli hungriga.

Rapport från sjuksängen.

Etiketter

feber, hostar, sjuk, sjuklingar, teve

Eller sjuksoffan snarare. Nån virusrelaterad sjuka har drabbat familjen. Maken hittade den först och har hostat som en tok sedan helgen. Tillslut kröp han ner i sängen med en rejäl feber.
Tyvärr blev det också min sjuka. Jag brukar inte ha feber i någon ansenlig mängd. Är lågtempad i normala fall men nu står det siffror man inte brukar se på en febertermometer som varit i min mun.
Så här ligger vi, i varsin soffhalva och hostar, snörvlar och stönar.
Dottern tycker vi är ynkliga. Och barrikaderar sig inom sitt eget rum för att slippa smittas. Idag kom hon dock hem från skolan med huvudvärk. Hoppas den har andra orsaker än starten till detta.
Maken kände sig skapligt pigg en stund i dag, så pass att han orkade åka till affären för lite förnödenheter.

Vad gör man när man är sjuk?
Förutom att ynka sig över alla otrevliga symtom som kroppen trasslar med.
Vi har redan sett en film. Och vi har sett delar av eller hela av en massa töntprogram som visas på dagtid på teven. Vilken otrolig mängd skit denna apparat levererar. Just nu är jag så trött på Discovery och deras konstiga undersökande program eller pedagogiskt förklarande program att jag hellre skulle se tre avsnitt av eländet funniest home videos. Och jag hatar funnie videos.
Jag orkar inte läsa, bara sitta upp kortare stunder med datorn i famnen. Sen måste jag lägga mig ner igen.
Snart måste någon av oss ta tag i matlagningsproblemet. Inte orkar vi hämta nåt färdigt heller. Är å andra sidan inte jättehungrig heller.
Ryggen börjar redan kännas försoffad och kvällen har inte ens börjat. Urk.

Listar veckan som var

Sitter här i begynnelsen av en ganska intensiv vecka. Många saker har noterats i kalendern och det är bara att börja beta av dem. Når slutet av allt detta, med en rejäl suck förmodligen, vid 16.00 på söndag eftermiddag.
Inleder veckan med en lista över veckan som var.

Veckans blomma: Fick en bukett tulpaner av en god vän. De står sig ännu och en liten försiktig doft av vår sprider de. Gillar verkligen tulpaner, i alla färger.

Veckans konstnär: Maken tatuerade sin första kund. En snäll frivillig som lånade ut av sig själv och Maken var ganska nervös innan killen kom. Resultatet blev ett årtal på insidan av handleden och det blev så klart mycket bra.

Veckans visning: Dottern förevisade sina utmärkta porträttfotografier på fotoklubben under rubriken ”The way I see you” Mamman hade dagen till ära tagit ledigt och satt stolt och tog del av bildspelet som verkligen inte behövde skämmas för sig. Fina bilder har hon och mycket beröm fick hon. Porträtt är verkligen Dotterns grej, hon lyckas fånga det speciella i människor och får dem att slappna av också. Jag kan rekommendera henne

Veckans Musse: Brukar köpa godis till Musse. En sorts godispinnar som han nästan sliter ur förpackningen och fullkomligt slukar. Nu fick jag för mig att prova något nytt. Köpte en burk med kulor, som kissen både skulle kunna leka med och äta. Musse nosade på burken och såg förväntansfullt på mig när jag öppnade den. Jag plockade ur en lite rosa kula och rullade iväg den längs golvet. Inget kunde ha varit mer ointressant. Musse följde visserligen lite lojt efter den och nosade på den. Men inte mer. Han satt med samma blick som en tonåring levererar när man tycker att det är läggdags. Tsss. Vad skulle det där vara bra för, sa blicken. En rosa kula? Sen gick han och lät mig leka med kulorna själv. Jag gav bort hela burken till en liten kattös jag känner. Lyra förstod sig på rosa kulor hon fick jag höra. Så de kom till användning ändå. Musse gick istället ut och kollade efter möss under friggeboden. Det var mer manligt antagligen.

Veckans film: Lyckades verkligen hålla mig vaken för att se seriestarten av Män som Hatar Kvinnor på Svt. Jag är glad för det, den var nämligen ännu bättre nu. Fylligare liksom. Ser fram emot avsnitt två nästa lördag. Får spela in den eftersom jag jobbar då men då har jag något att se fram emot när jag kommer hem p söndagskvällen.

Veckans värsta: Sukulakun tog slut. Måste kanske börja importera. Köpte en låda av den fantastiskt goda chokladlakritsen på båten. Lakritsstänger med ett chokladsmakande innehåll. Vansinnigt gott. Men slut! De ska vara riktigt färska så att tänderna inte behöver jobba så hårt med att bita av en bit. Sedan tuggar man och njuter och alltför fort är lådan tom. Varför o varför köpte jag bara en?

Veckans bästa: Ledigheten. Jobbade inte så mycket förra veckan. Så jag ska kanske inte gnälla den här veckan då kan man tycka. Men det gör jag ändå för det är så himla skönt att vara ledig och dessutom har jag så roliga skrivprojekt på gång just nu. Skulle hellre sitta vid datorn hela dan om det bara kunde generera lite lön också.

Veckans låt: Kan inte bli nån annan än Salem Al Fakirs låt från melodifestivalen. En lyckolåt liksom. Den bubblar och gör mig glad. Kör den om och om igen så Maken gnisslar tänder. Keep on Walking!

Veckans teve: Så ska det låta drog igång ännu en säsong. Trevligt, typ. Maken har tydliga problem med det där programmet, ändå ska han se det. Han kan inte med när artisterna inte kommer ihåg texterna utan ”nanna-naaar” fram låten. Han har också problem med artister som inte håller sig på pianopallen utan ska upp och uppträda framför. Då blir det så hög pinsamhetsfaktor att han inte ens kan titta. Sen får dom inte heller bete sig. Lipa eller göra miner eller vara barnsliga. Då försöker han prata dem tillrätta genom teverutan. Sitter i soffan och brölar, ”nu räcker det!” och ” det är inte ens roligt” och ”sluutaaa!” Han skulle kanske passat som regissör? Artisterna i teverutan tar ingen som helst notis om den regisserande typen i soffan. Tillslut ligger han med en kudde över ansiktet och våndas. Vad ska han se det för?

Också en resa.

Vissa saker i livet väger tyngre än andra och min inre ordbehandlare behöver längre tid än vanligt för själva formuleringen. Tillslut måste de ändå ut, ner på papper eller ut i tangenterna. Det är en överlevnadsstrategi. För mig.
Efter att ha malt omkring dem, oförmögen att lägga ihop dem behövs liksom en förlösande faktor.
Några rader i en blogg fick dem att svämma över denna gång. (jag länkar inte, du som skrev dem känner nog igen dem i alla fall. Tack för orden.)
”Isen och eländet på Ålands hav har onekligen stört lite … Man vill ju att vägen till Österbotten alltid ska vara öppen, om det skulle behövas.”

Självklart ska vägen hem vara öppen. Det är så man tänker i alla fall, när man har den oerhörda förmånen att ha ett besökarvänligt hemland inom räckhåll.
Att åka hemöver till Österbotten brukar vara förknippat med sommar och glädjeyr semester. Men under alla dessa år har en och annan tyngre resa också gjorts.
Plötsligt en dag i februari stod vi, inte helt oväntat, inför en sådan resa. Makens 94 åriga mormor somnade in. Ensam på ett sjukhus långt borta i Österbotten. Omgiven av våra tankar, så långt de nu räckte.
All denna vinter stod mäktigt i vägen för någon resa dit på slutet. Men vi tröstade oss med att vi ändå varit där med henne i somras. Som alla somrar.
Maken och vi och Mormor har en lång historia. Vi har tillbringat de flesta semesterdagarna under trettio år ihop. I hennes stuga vid havet, som vi så tacksamt fått låna varje semester.
Från början kom Mormor ut till oss i stugan med egen bil varje dag. Brummade hänsynsfullt till innan hon stannade för att upplysa oss sovande ungdomar om att hon kom. Och så länge rullgardinerna var nerdragna kom hon aldrig in. Hon hade alltid något att pyssla med utanför. Räfsa, plocka nerfallna kottar från alla tallar runt tomten, pyssla med blommorna, fika med granntanterna. Tills vi klev upp.
Maken och hans Mormor har också haft en hel del projekt. Målat verandan, klippt häcken, målat stugan, rustat inne i stugan och vad det nu var. Medan jag har solat och läst och fotograferat dem i sina projekt.
När bilen inte längre fanns, hämtade Maken henne i stället. Så gott som varje dag i alla år. Och när hon skulle flytta till äldreboendet ägnade vi hela semestern åt att tömma hennes lägenhet.
Men hon fortsatte komma ut till oss i stugan varje dag. Maken hämtade punktligt och lämnade henne tillbaka lika punktligt eftersom hon var en punktlig och ordentlig kvinna.
Så även den sista sommaren. Då var hon skör. Men piggnade till av att få komma till stugan och satt där och begrundade. Livet säkert. På vilket sätt man begrundar ett liv när man är hela nittiofyra år.
Vi förstod redan då att det var sista sommaren. För Mormor var trött. Med all rätt.

Så skulle det alltså åkas på begravning. Det visade sig inte helt enkelt. Verkligen inte.
För isen hade frusit tjockare än på länge. Som en bisarr overklighet satt vi och hörde nyheterna om båtarna som frös i isen och sneglade på vår packning.
Torsdagsbåten satt fast många timmar och kom till hamn strax innan det var meningen att den skulle ut igen som fredagmorgontur. Den ställdes så klart in. Som alla andra båtar.
Ännu på fredagsmorgonen var det osäkert hur kvällen skulle bli. När jag äntligen kom fram till biljettbokningen efter en lång stunds telefonköande trodde man att vi skulle komma iväg till kvällen som planerat.
Det var med en konstig känsla väskorna packades in i bilen.
Vid biljettluckan i hamnen samma kväll påstods att allt skulle gå bra. Men det var med oro vi körde in i den båten. En känsla som aldrig tidigare varit min följeslagare under alla resor hemöver.
Vi skulle komma i land halv åtta lördag morgon. Begravningen var klockan två samma eftermiddag. Det hade naturligtvis varit bättre odds om den skulle ha hållits på söndagen eller måndagen. Fem timmars körning väntade oss efter båtresan. Tajt var ordet. Begravningskläderna fanns i bilen. Skulle bytas till på vägen upp.
När båten skrapat sig genom isen i ett par timmar meddelades det i högtalarna att vi var sena. Vi skulle komma i land hela två och en halvtimme senare än tänkt. Alltså tio över tio! Antiklimax bredde sig ut mellan oss där vi satt vid ett restaurangbord. Inte en chans att vi skulle kunna köra hela sträckan på tre och en halv timme. Vi skulle missa begravningen.
Det mänskliga sinnet besitter en otrolig förmåga av att göra det bästa av situationen. Vad kunde vi göra? Vi satt där vi satt och hade inte kunnat komma iväg tidigare ens. Vi skulle helt enkelt få ordna en egen liten stund vid graven sen i stället. Vi skulle åtminstone få stå där samma dag.
Isen var inte rolig den natten. Den skrapade likt klor mot skrovet. Rispande i högljudda vassa repor som fick båten att rista och skaka. Vi satt i hytten som var fönsterlös och och ingen kontroll. Man ville hänga mot ett beckmörkt fönster och sluta för med händerna för att kunna se ut mot isen. Och man ville bara sova för att slippa tänka på eländet. Bitvis tystnade isdånet. Då satt man som andlös och undrade om isen tagit slut eller om den slutligen tagit över. Nästan en lättnad när dånet kom igång igen.
Vi bytte hytt mitt i natten. För att alls få sova lite. Fick komma högre upp och slapp vrålet från isen. Slumrade några timmar ändå.
Lördagsmorgonen var bländande vacker i ett frostigt Åbo. Halv elva kommer vi äntligen av båten och kan påbörja resan upp. Jag får be Maken sakta ner ett par gånger. Vi kommer ändå inte att hinna.
Trots allt byter vi till begravningskläderna, jag och Dottern. Medan Maken kör. Kändes liksom helt rätt. Och klockan två är vi på begravning i sinnet fast vi sitter i bilen och snön gnistrar mot solen utanför.
Vi kommer lite mer än en timme för sent.
Tar vår vackra bukett och traskar tillsammans till graven. Där tar vi ett eget farväl. Mormor och vi. Känns passande. Liksom somrarna har varit. Mormor och vi.
Efter det orkar Maken ingenting. Alla känslor är bara för mycket. En sådan lång och jobbig resa för att ändå inte hinna.

Då känns det oerhört skönt att välkomnas av vänner i ett välbekant kök. I ett kök där maten luktar gott och samvaron är vilsam.
Där stannar vi en vecka. När vi ändå är där. Passar på att hälsa på den Kära släkten och vara.

Tände ett ljus där på graven, bland frusna blommor den sista dagen. Innan vi ska ta oss genom all den där isen hem igen.
Så vila i frid kära mormor Maja. Vi har haft många roliga dagar om somrarna och jag ska alltid minnas hur du lagade mina solbrillor med ståltråd och tång. Som du alltid hade i handväskan utifall att.

Ibland

Ibland när tankarna tas upp av annat formuleras inga ord som passar någonstans.
Ibland när tankarna tas upp av annat formuleras bara ord som inte passar någon annanstans.
Ibland när tankarna svärtas
av sånt man inte kan förstå
formas orden till hårda klumpar
som bara passar att skrikas ut.
Ibland när tankarna tas upp av annat så stannar allting av och minsta grej blir svår att bära.
Ibland när tankarna tas upp av annat så stannar ingenting och varje grej omöjlig.

I bilen

På väg hem igen. Bara tre timmar kvar av den här vistelsen i hemlandet. Efter vad vi hört ska isläget vara under kontroll nu så vi hoppas på en lugn överfärd.
Det enda jag ska handla på båten stavas skottsk single malt. Vilken återstår att se.
Vi har haft en bra vecka trots en hel del tråkigheter.
Som tur är finns det kära vänner som har bidragit med många trevliga stunder. Och Maken och jag har gungat varandra till sömns på eluppblåst dubbelsängsmadrass.
Nu längtar vi hem till vårt och till katten.
Ska först genomlida en natt på båten … Är ingen fan av hyttsängar men jag får sova när jag kommer hem.