En hälsning till Frida!

Hallå! Hur har ni det?

Jag har det jättebra! När det är så här kallt och mycket snö är det inte så kul att vara ute. Då måste man roa sig inne. Jag brukar sitta i fönstret och titta ut. Och så leker jag med snören eller smyger omkring i garaget. I soffhörnet är det varmt och mjukt och så brukar jag sno kontorsstolen också. Eller ligga på skrivbordet och sola under lampan och ligga i vägen och gömma tangenterna med pälsen. Ibland kommer det hundar och hälsar på men dom är inte så kul. Min kattkompis Smilla är mycket roligare. Utom när hon tar min plats där ute på altanen. Och fjäskar för min Matte. När jag vill gå ut öppnar jag dörren själv, Matte tycker jag är duktig. Jag kan öppna den när jag vill in också, det tycker jag är skickligare!

Ha det bra nu!

Hälsningar Musse!

Smycken

Det är väl rätt känt att jag är helt galen i smycken och gillar allt som glittrar. Här är mina senaste fynd. Även om jag inte är så förtjust i snön ute är jag helt tokig i smycken av märket snö. Snö of sweden. Dessutom blev det en ny plupp på mitt Pandoraarmband. En liten nyckelpiga! Kanske är det vårkänslor?

Ännu en vecka har gått.

Bloggandet har gått lite trögt den senaste tiden. Det finns skäl.
Men en veckosummerande lista så här på lördagsförmiddagen kanske kan vara något?

Veckans rea: Bokrean drog igång i vanlig ordning på onsdagsmorgonen. Ungefär samtidigt som jag åkte till jobbet. Och efter jobbet skulle jag besöka blodcentralen igen. Bokrean fick alltså vara. Egentligen gör det inget. Trängseln som brukar råda där den första dagen är inte kul. Och mina bokhyllor är rätt fullproppade när böckerna inte längre får plats vanligt stående utan staplas liggande i högar så hyllplanen bågnar. Så jag bestämde mig för att släppa det där med bokrea i år. Bläddrade inte ens i katalogerna som reklamskörden bar in. Men … man kan ju ändra sig. Igår när jag kom från jobbet kom jag på att bokrean faktiskt pågår i flera dagar. Inte bara på onsdagen.
Så jag tog ett raskt beslut och åkte in till stan. Knep sista platsen i ett fullt parkeringshus och begav mig ut i fredagsvimlet. Tillbringade femton minuter på det första bokstället och kom ut med en kasse som var så tung att jag behövt släpkärra. Fyllde på tyngden ytterligare på nästa ställe. Därmed har jag bokreat. Till både mig och Maken som skickat med önskelista. Det var hans fynd som vägde mest! Och jag hittade alla på hans lista. Min egen var totalt oplanerad och att bara ta det som kom i min väg. Fick med mig två romaner, en ordbok och en novell/pjässamling. Inte illa jobbat på en knapp halvtimme.

Veckans smycken: Handlade snygga smycken för ett presentkort förra helgen. Fick då också syn på ett armband med en rejäl lila sten i som jag motvilligt lät hänga kvar. Tänkte att jag ändå inte har något liknande lila att passa ihop det med. En mycket envis kusin sa åt mig på skarpen att gå och köpa även armbandet innan hon tog planet hem.
Sagt och gjort, jag gick dit i går igen. Armbandet fanns kvar och jag passade också på att glo runt på lite annat. På min väg ,mot kassan fick jag syn på ett halsband i en reaställning. Samma märke, samma lila i det glittrande hänget! Rea! Jag knep både halsband och armband! (tack kusin!) Nöjd, kan man lugnt säga. Fast nu måste jag hitta snygga lila örhängen också … Dessa ständiga bekymmer.

Veckans blod: Kändes extra bra att ge blod just denna vecka. Det finns de som behöver blodet och så länge sjukvården använder sig av detta system känns det bra att kunna ge. Dessutom är man alltid så himla välkommen på blodcentralen. Man blir väl omhändertagen och efter lämningen finns det så goda mackor i kylen. Dessutom, som om inte allt det var nog, får man också ett arvode. Valde återigen en av Kivi-ljuslyktorna. Man kan helt enkelt inte få för många av dem.

Veckans frukost: Mycket ägg blir det. Men äggröra med en skvätt grädde i är så himla gott alltså. Dessutom håller man sig mätt länge.

Veckans väder: Känns som en trist upprepning av snö och snö och ännu mer snö. Riktigt rejält kallt dessutom. I morse låg jag under täcket och fick en sån känsla av sommarmorgon. Hur man går upp i fast förvissning om sol och värme. Bara drar på sig en kjol och ett linne och går raka vägen ut genom altandörren. Där ute är det redan varmt, fåglarna lever om och humlorna surrar. Och gräsmattan är täckt av vajande prästkragar.
Suck.
Jag slutade genast drömma och drog på mig ullsockorna och tjocktröjan innan jag klev upp och blängde på vintern.

Veckans Musse: Den stackarn dras med liknande drömmar som mig. Han ligger på fönsterbrädan och tittar ut och fantiserar antagligen om hur han ska jaga flugor, klättra i trädet, rulla på gräsmattan och sträcka ut sig i solen. Innan han suckar och vänder vinterutsikten ryggen. Rastlös som en inlåst tonåring. För även om man får gå ut så är det så himla kallt i tassarna att man inte vill.

 

Snö och kyla

Alltså! Den här utsikten gör sig bra mycket bättre när allt det där vita är borta, när vildvinet breder ut sina spretiga blad i hela spaljén och krukor med vackra sommarblommor står på kanten.
Februari är snart alldeles slut och jag hoppas den tar med sig snön tillbaka till den där kung Bore. För vi behöver den inte längre! Han kan få alla dessa minusgrader också.
Fast, det går ingen nöd på mig. Man måste inte vara ute mer än nödvändigt och det finns sitsvärme i bilen.

Men nog vore det bra skönt om kylan byttes i dripp-dropp …

En riktigt bra helg!

Helgen har varit av trevlig art med främmande ända från hemlandet! Sånt är alltid mycket trevligt. Hämtade Kusinen på Arlanda på fredagskvällen och körde hemåt i vintermörkret. Sen satt vi länge vid köksbordet med räkor och vin och pratade. Tjejsnack. Det finns mycket att prata om när man inte setts på ett helt år! Helt plötsligt var timmen sen och en och annan gäspning fick oss att ge upp. Jag släpade fram sängkläderna och drog ut soffan i gästsängsläge. En viss katt ansåg sig också ha rätt att ta del av den. Därmed sa vi godnatt.
Lördagen var lugn, ett kort besök på stan var det enda programmet för dagen. Strosade mest, utan speciella ärenden. Fast jag hade ett presentkort på en av mina favvoaffärer. En med smycken. Det gick ganska snabbt att sätta sprätt på det kortet!
Eftermiddagen tog vi det bara lugnt hemma. Fredagskvällen hade inte på långa vägar tömt ut pratförrådet.
Vi tittade inte direkt mycket på melodifestivalen heller, fast det dansades och sjöngs för fullt i rutan. Vi pratade och skrattade istället. Det var trevligare.
Och när det var slut på sång åkte vi iväg till den bästa hamburgerkedjan (som inte har nån Ronald) för få var vi plötsligt hungriga. Där satt vi i sena lördagskvällen och åt de bästa hamburgarna.
Söndagen gick i samma trivsamma lunk hemma. Tills det blev dags att ta gästen tillbaka till Arlanda.
En helg trillar på ganska fort men den här tillhör de bättre.
Välkommen tillbaka snart igen, Kusin!

Sen kväll, har ingen lust att sova.

Det var tjejträffskväll i kväll. Tjejer och tjejer. Det var väl ett tag sedan vi var det. Men vi kommer envist att hålla på den termen tills vi blåfärgar permanenten.
Ikväll var det min tur. När man är ”värdinna” för tjejträffen har man på sin lott att ordna med god mat och vin och husrum för en kväll. Denna kväll höll jag med husrum hos en annan deltagare. Krångligt?
Förra gången höll denna deltagare tjejträffen hos mig, eftersom hennes son var smittsam. Hon kom, med kassarna fyllda med mat och tog över mitt kök för en kväll. Jag bara satt och pekade ut var jag förvarade köksattiraljerna.
Denna kväll skulle igen tillbringas hos mig, fast i min regi denna gång. Det var bara det att denna gång var min Dotter smittsam! Alltså ringde jag och kollade läget, och jo, vi bytte liksom. Istället för att duka upp maten på mitt bord packade jag kassar och dukade upp den på annan ort.
Spännande. Laga mat hos någon annan.
Jag hade visserligen förberett ganska mycket hemma, så det blev rätt enkelt att färdigställa i det där köket som är väldigt välbekant men ändå främmande om man ska till att jobba i det.
Men, maten var god och sällskapet trevligt och köksbytet fungerade bra.
Faktum är, att det fungerade så pass bra att jag totalt glömde den där ormen som tillfälligt bor i sin glasbur i deras hall! Den bor på ett stort skåp där min kompis förvarar sitt finporslin. Men där gick gränsen. Fast jag skulle värdinna i hennes hem fick hon allt lov att hämta tallrikarna själv. Jag tänkte inte rota i nåt skåp under nån orm inte.
Men sen glömde jag bort den. Och for omkring helt lugnt, satt helt bekvämt med fötterna på golvet. Hela kvällen.
Nu har jag burit hem pytsar och burkar igen. Förhoppningsvis lämnat hennes kök i hyfsat skick. En trevlig kväll har vi haft. Maten smakade bra, vinet var gott och sällskapet pratglatt och trevligt som det brukar.
Så nu går jag väl och lägger mig då. Det har redan hunnit bli fredag. Och den har en helt egen historia som man också bör orka med.

Söndagskvällen är här

Ännu en helg har alltså passerat och med sig tog den en rätt intensiv vecka. Därmed ska man vara redo att påbörja nästa. Den ser ut att kunna bli ganska innehållsrik den också.

Veckans gäsp: Melodifestivalen med tillhörande publicitet. Kris, katastrof, fiasko och whatever. Samtidigt är det väl trevligt att leva i ett land vars största katastrofer tycks bestå av vad som sker i en musiktävling på teve. Det finns ju länder som har det rätt mycket värre menar jag.

Veckans väderlek: Precis när man började tro att det var över, kom det minst lika mycket snö till. Inte nåt enstaka litet virvlande utan mängder i stil med skitmycket. Maken tog i så snösläden gick sönder. Själv höll jag mig nogsamt inomhus. Den som kör traktorn och ser till att hålla gatan farbar, ordnade med en präktig plogvall. Så jag bestämde mig för att jag inte behövde åka någonstans. Då slapp jag nämligen ta i tu med vallen. Men sen kom snälla grannen med sin traktorn och vips var vallen utslätad och bortkörd!

Veckans fest: Någon har kommit på ännu ett sätt att tjäna pengar på blivande studenter. Och ordnade en jättefest för att det var etthundra dagar kvar till studenten. Där samlades typ alla blivande studenter i går. Inklusive våran. Att det är hundra dagar kvar får mig att börja fundera över vad man ska bjuda på, den där dagen när det är dags.

Veckans mössa: Den kritvita studentmössan anlände. Med studentens namn i silverskrift. Den sitter som den ska också.

Veckans rysare: Hälsade på goda vänner under lördagskvällen. Står helt lugnt i deras hall och snackar med hunden när jag får syn på något i ögonvrån som inte hör hemma där. Fast jag visste svaret pekade jag ändå på tingesten och frågade; ”Vad finns det i den?” Svaret blev givetvis; ”En orm!” Jag visste det! För det fanns inget vatten däri. Därmed backade jag utom synhåll för att slippa få syn på dess invånare. Ormen och dess hus var på tillfälligt besök eftersom sonen renoverar sitt boende. ”Otroligt att det höll, som det knakade i det när vi körde hit det!” säger min vän. Hallååå! Sånt säger man inte till sin ormrädda kompis när tingesten står bara två meter ifrån! Därmed satt jag med fötterna i soffan resten av kvällen. Och höll sonen under uppsikt så han inte skulle få för sig att presentera odjuret.

Veckans mardröm: Samma ormägande son berättar om en människa som hade en lösdrivande boaorm i sin lägenhet. Att hon hon ofta hittade ormen raklång intill sig när hon vaknade. När hon rådfrågade en veterinär fick hon till svar att hon nog borde mata ormrackarn, eller åtminstone låsa in den, för den mätte henne … om hon skulle få plats … Alltså! Oavsett om det där är sant eller inte så är det extremt läskigt. varför vill man äga en orm? När det finns fredliga små katter och hundar och marsvin och annat. Som har ben och päls.

Jag har skaffat vibrator!

Och där satte åtminstone mamma kaffet i vrångstrupen.
Lugn. Det handlar om smink.
Dottern kom hem med en mascara till mig. Eftersom den gamla var totalt slut hade jag bett henne köpa en ny. Hon hade valt en med vibrator. Alltså! Mascara med vibrator, varför då?
Hylsan som borsten sitter i innehåller en liten motor. Man trycker på en knapp och mascaraborsten börjar vibrera. I tre olika hastigheter.
Ok.
Eftersom jag är hyfsat openminded så tryckte jag igång den och med ett vinande litet ljud svischade borsten i gång. Det kittlade nåt rent infernaliskt i ögonfransarna och ofrivilliga blinkningar var ett omedelbart resultat. På den medföljande instruktionen läser jag att hastigheten ska väljas utifrån ens egna fransar. Jaha.
Höghastighetssminkning var inget för mig. Nästa steg var något bättre, och det allra lägsta kändes inte speciellt mycket. Men å andra sidan blev resultatet rätt likt det man får till med vanliga mascaraborstar.
Själva mascaran var mycket bra och faktiskt blev fransarna riktigt snygga med höghastigheten. Lite som om man använt en franstång. Men det kittlar så ögonen tåras och då rinner mascaran av i alla fall.
Ja det är då inte klokt vad dom hittar på. Jag får väl öva, tills jag har fått in snitsen med den vibrerande borsten. Eller så låter jag bara bli och mascarar som vanligt. Fast när den nu finns där vore det ju synd att inte använda den?

Och, innan roliga kommentarer om andra användningsområden strömmar in kan jag bara säga att vi pratar om en liten, liten motor och en liten, liten borste.

Helg!

Jag har jobbat klart för den här veckan. Jag vet, jag lever lyxliv.
Därför sitter jag här och liksom har fredag redan i kväll. Hällde upp en liten men god single malt. Slöar vid datorn medan Roger Moore löser problemen med en man med gyllene pistol i rutan. Alldeles tyst får han göra det eftersom ljudet stängdes av i nåt läge och ingen kom sig för med att sätta på det igen. Ingen är väl direkt intresserad. Dottern pysslar i sitt rum medan pojkvännen trimmar hennes nya dator, som han byggt ihop från lösa delar som kom i två stora kartonger häromdagen. Maken tänker ge upp och inta nattläge eftersom han inte är ledig i morgon.
Jag har ingen lust att lägga mig än, så jag sitter här ett tag till och njuter av att vara ledig.
Känner för övrigt fem stycken som fyller år idag. Inte fick jag nån tårta för det. Kan bero på att avståndet för spontana tårtbesök är för långt. Men grattis till alla fem i alla fall. Kan ta tårtan retroaktivt när tillfälle ges.
Ute är det så mycket snöfall att det snart blir jul igen. Maken tittade ut och konstaterade att han skottat i onödan. Jag kommer att få ägna min lediga fredagsmorgon åt att göra uppfarten farbar.
Nåja, jag kan leva med det. Sen får jag ju gå in och värma mig under en filt.
Nu tänker jag lägga ner onödigt svammel för i kväll.

Skriva och skriva!

Drabbades plötsligt av någon sorts skrivtorka. Det blir så när två olika manus plötsligt står klara. Snacka om parallellskrivande.
Därmed tycks orden ha stannat av. Fast jag vet att det är ytterst tillfälligt och ägnar mig lugnt åt att sticka eller krafsa ner nåt klotter i skissblocket. Låter det där ordlagret vila ett tag.

När jag började på skrivarlinjen för X antal år sedan kände jag mig som ett barn med ny skolväska. Satt i klassrummet och såg mig förundrat om bland andra skrivare. Det skulle få bli på riktigt nu, det där som jag så länge ägnat mig åt för egen del. Som bara kom till användning när någon fyllde år och behövde en vers eller när jag skrev brev. Eller alla dessa dagböcker.
Eller till och med alla protokoll som skrivits under personalmöten och liknande. Den eviga frågan; ”är det nån som skriver?” slutade alltid med att jag skrev. Jag satt ändå alltid där med penna och block. Bara för att få skriva liksom.
Skrivarlinjen var ett paradis. Att varje dag vistas bland människor som förstod, att få lära sig hantverket och att se de egna texterna utvecklas. Jag gick tre terminer fortsättningskurs också. Hade svårt att släppa taget om skrivarkurserna, för att det var så fantastiskt roligt och givande och utvecklande.
Vår enastående skrivarlärare upprepade i stor sett dagligen, att det var bara att skriva på. Att skriva varje dag och inte vänta in någon inspiration från ovan. Skrivandet är ett hårt arbete som kräver daglig underhållning. Han hade helt rätt.
Att skriva på ett projekt tillsammans med en kollega och ett eget på egen hand kräver en hel del disciplin. Det kräver ett stadigt tag i den egna nacken och Internetförbud. Att få ihop ett bokmanus är ett omständigt projekt.
Jag tar mig friheten att låna en skrivarväns målande beskrivning, för att den är så mitt på pricken; Det är ju ett jäkla skitgöra att skriva en bok. Som att virka ett kamouflageöverkast som ska täcka Vita Huset.
Ja, det är ett jäkla skitgöra, ibland. Och ett slitgöra, ibland. Men mest är det himla kul! Jag kan helt enkelt inte låta bli. Därför är hjärnan redan i gång och letar bland materialet till nästa projekt.
Håll tummarna med mig nu, för ett av mina kamouflageöverkast befinner sig i postgången. Det andra … det har en alldeles egen historia.
Skrivprocessen går vidare. Orden tar inte slut.

Ett av mina gamla överkast finns att läsa i sin helhet här.