Funderar över det där med värme när jag sitter fem minuter i solen och försöker känna det där som andra känner. Det där välgörande och underbara som folk pratar om där de ligger i timtal med ansiktet mot solen.
Allt jag känner är en baddande värme som gör mig riktigt grinig, så jag går genast ur solen.
Jag tycker visserligen om att vara ute och jag älskar blommorna och alla knoppar som vecklar ut konstnärliga bladverk. Men värmen, den är sannerligen ingen välgörare för mig. Jag letar flämtande upp svalka i skuggan eller blåsten eller vattnet.
Värmen påverkar mig mest negativt. Kroppen blir tung och aktivitetslös. Huvudet kokar och är omöjligt att använda i något som kräver att jag tänker.
Så humöret på det. Känner mig som en grinig, gammal, gnällspik. Bitter och sur. Om jag måste vistas i direkt sol mer än några minuter. Jag borde bära med mig ett parasoll och en kylväska.

Åldern skulle man kunna skylla på, om det inte vore för att jag alltid har varit sån! Så vitt jag vet. Höll mig i skuggan under ett parasoll när jag i ungdomen var på en strand i Italien. Och gnällde konstant om värmen till en plåga för mina medresenärer. Har aldrig klarat av att sola någon längre stund och att sitta i solen och äta är enbart jobbigt. Jag vill snabbt därifrån.
Värmeoviljan gäller egentligen inte bara solen. Jag tycker inte speciellt mycket om att bada bastu och det blir grymt jobbigt om det är för varmt inne eller i bilen eller när jag ska sova. Faktum är att jag hellre fryser, än är för varm. För det är lättare att fixa.
Så när alla andra går omkring och njuter, av solen och värmen. Då sitter jag inne och när det blir ännu varmare kommer jag att sitta i källaren. Blä för värme!