Det är tio år sen jag skrev den här texten. Återanvänder den i kväll av en speciell anledning …

Det började helt oskyldigt, som det brukar börja.
Maken klagade över bilen. Familjens mattröda Opel Vectra, årsmodell 1990 med fula fälgar, lät plötsligt konstigt. Den rostade alldeles värre än vanligt och han befarade stora kostsamma fel i motorn. När han tänkte efter så var nog bromsarna dåliga och däcken slitna och … ja, listan blev allt längre. I hans fokus fanns nu bara bilen, och den var DÅLIG.
Att han hade baktankar med sitt klagande nådde inte min hjärna alldeles på en gång.
Mitt under familjens middagshandlande en vanlig torsdag kom han på att vi skulle åka förbi bilhandlarna på hemvägen. Bara för att kolla! Det första symptomet slog till så plötsligt att jag inte alls var beredd. Först på det andra bilstället man började jag ana.
Han hade alltså drabbats av den årliga bilköparsjukan! En svår manlig åkomma som kanske även drabbar kvinnor men jag brukar inte vara direkt ansatt. Mera indirekt via Maken då. För hans del är det oftast fram på vårkanten och har det väl brutit ut finns inte mycket att göra. Ser man inte upp med signalerna kan man snart stå där med ett saftigt billån.
Till en början lomade jag snällt efter, lagom entusiastisk och lagom dämpande. Det var först när han började komma släpandes med försäljare för att snacka som jag insåg att detta var allvar.
Men mitt när vi irrat runt bland beskedliga familjebilar i lämpliga prisklasser hände något! Jag hade just vant mig lite vid tanken och hittat en isblå Opel Astra combi som jag lätt kunde se mig själv i. Bilförsäljaren gnuggade händerna för nu verkade även den motsträviga frun vara fast.
Maken såg inte alls den snygga isblå av febern som plötsligt steg honom fullständigt åt huvudet. Han yrade om gamla drömmar och mumlade saker om att den gamla Opeln hemma nog skulle kunna lagas. Plötsligt var alla svåra felen ganska mediokra, lättfixade rentav.
Med möda slet jag blicken från den underbart blå framför mig. Hörde försäljaren svära tyst mellan leende tänder. Vad menar Maken? Skulle han inte ha någon bil plötsligt?
Han lämnade bilhallen som i dvala. Bromsade häftigt in framför macken. Kom ut med senaste numret av “Motorbörsen” och körde hemåt med något annan sorts ratt för ögonen än gamla vanliga Opelratten.
Motorbörsen fick hela hans uppmärksamhet resten av den kvällen.
Varje försök till vettigt samtal avbröts mitt i min mening med ett; “titta på den här!” Och jag fick tidningen instucken under näsan medan han ivrigt läste upp årsmodeller, motorstorlekar, förgasare och annat biltekniskt värt att veta på olika pärlor från svunna tider.
Den vanliga familjebilsfebern hade i något ögonblick där jag inte varit uppmärksam ersatt av drömmen om en entusiastbil, amerikanare eller raggarbil om man så vill. Familjebilsköpet var glömt sen länge och den sånär ratade Opeln på garageuppfarten uppmanad att stå pall ett par år till.
Jag såg bilen dra ett djupt andetag som för att hålla in magen och sträcka på ryggen. Den såg genast fräschare ut.
Sedan började letandet. Det bläddrades i otaliga tidningar och det ringdes telefonsamtal till både söder och norr. Nästan maniskt vandrade hans planer från det ena projektet till det andra, likt ett barn med en hel tusenlapp i en leksaksaffär!
Vänner och bekanta tvingades, liksom jag, att titta på bilder av vrålåk runtom i landet. För avstånden verkade inte spela någon roll. Han pendlade från bilar i långtbortistan till mer eller mindre skrothögar på hemmaplan. Valde bland bilmärken och årsmodeller som man väljer ur en påse Gott&Blandat.
En dag hittade han annonsen med stort A! Och för Dottern och mig var det en lättnad! Efter ett telefonsamtal verkade det hela så gott som klart och bilen skulle han åka och titta på i början av den kommande veckan. Den utvalda bilen stod och väntade femtio mil hemifrån. Det var inget problem! Det var bara att åka.
Med stirrig blick och rastlöst vankande tog han sig genom helgen. Full av planer för bilen som var nästan hans! Den skulle bli så läcker! Han skulle måla och fixa och mecka och dyrka denna dröm som var på väg att uppfyllas.

Så tillslut, mitt i natten mullrade han och den nyköpta äntligen in på gården hemma. Den gamla röda Opeln sneglade på nyförvärvet och fnös över den betydligt äldre amerikanska kollegan som suckade djupt efter långkörningen.
Lika djupt suckade Maken där han satt nersjunken på sätet i sin alldeles egen guldfärgade Cadillac -66; a!

… Under tio års tid har denna bil hunnit ändra skepnad några gånger. Det har Makens fixariver sett till. Men så kom en dag när den inte längre verkade vara fullt så rolig. Den stod där, han åkte med den allt mer sällan. Fixade inget, inte ens det som var trasigt.
Så plötsligt häromdan, när vattenpumpen äntligen var bytt, fick han en förfrågan om den var till salu. Och lite till sin egen häpnad hör han sig svara; Ja, det är den!
Och i kväll tuffade den numera mattsvarta Cadillacen i väg. I händerna på en ny entusiastisk ägare med planer på allt som ska fixas. Jag tror bilen är nöjd, nån som bryr sig igen! Och Maken är nöjd över beslutet.
Och Maken … ja han letar redan nya objekt med samma feberflimmer i huvudet igen. vem vet vart det bär hän den här gången!