Ja just ja!

Vi har bröllopsdag idag!
Numer 21 i ordningen. Nylonbröllop – enligt nån lista jag googlade fram.
Vete sjutton var det där kommer ifrån, hur logiken ligger i den tanken. Att 21 årig bröllopsdag passar bäst med just nylon. Förra året var av porslin och nästa är tydligen jute. Krystat.
I alla fall så har vi bröllopsdag i dag. Oavsett vilket material som ska kopplas till denna årsdag.
Hur firar vi då det?
Tja, typ inte alls. Jag har städat, Maken har jobbat lite kreativt. Inte en endaste champagneslurk till frukost och inga planer på något storstilat firande heller. Vi är inte så mycket för det där med firande.
Vi har semester och njuter av det, tar dan som den kommer. Och det blir jättebra, det blir liksom vi!

Värmen, den värmen

Den är inte alls någon vän till mig. Man ska inte klaga, säger medmänniskorna mitt i solen, och smörjer in sig med ett lager skolskyddsfaktor till.
Jag pustar och drar filten längre in i skuggan. Så länge det hjälper. När hettan intagit även de skuggade ytorna beger jag mig in och ner i svalkan i källaren. Det är som att äntligen kunna andas. Hela kroppen andas och njuter av det svala. Tack och lov för sovrum i källaren! Och tack och lov för AC i bilen. Annars skulle jag inte stå ut med livet. Och tack och lov för bordsfläkten som blåser sin något svalkade luft rakt mot mig.
Man måste göra saker även på sin semester. Som dammsuga till exempel. Då kan jag inte bära med mig fläkten, sladden räcker inte och det skulle bli något invecklat med både fläkt och dammsugarslang samtidigt.
Däremellan sitter jag stilla och ogillar.
För jag har rätt att klaga! Jag klagar inte på vare sig hösten eller vintern. Det är min tur nu. Värmen ogillar jag lika mycket som andra ogillar kylan. Ja, konstig, jag har fått höra det. När man avviker från det som alla andra tycker är man konstig. Men jag kan kosta på mig det. Jag är inte så konstig annars.
Nu har jag ansträngt mig nog för en stund.

Bok!

Det har tagit sin lilla tid! Från idé tills jag idag håller min och kollegans bok i handen.
Personlig Assistent – som en blomma i tapeten?
Känslan gör mig lite ordlös faktiskt. Så jag lämnar en länk istället. Studentlitteratur är förlaget!

Semestern är i gång

Inledde den första semesterdagen med en vända på stan och kollade in reasnurrorna. Gjorde faktiskt några fynd i klädväg också!
Förutom det så trillade jag dit på ännu en dyr men vacker skrivbok, beställde tackkort på fotoaffären och handlade mörkläggningsgardiner på tyg och inredningsaffären. Slank in via systemet också och fick med en tequila hem. Det ska göras nån sorts drinkar.
En lättsam lunch med sill och ägg på altanen när vi kom hem.
Solen skiner rejält denna första dag. Somliga skulle jubla. Jag drar för gardinerna på altanen för att stänga solen ute. Njuter av det skuggiga och alla blommor. Skulle dock önska ännu mer skugga för att slippa se mig själv i skärmbilden.
Planerna för resten av dagen är lat, latare och latast. En mjukstart inför övriga lata semesterdagar.

Ibland behöver man påminna sig

… om allt det där vackra man är mitt uppe i.
Sommaren som pågår. Kvittrande fåglar däruppe i skogen. Ljumma vindar som gör att det är för varmt att vistas inomhus och jag placerar mig på altanen.
Katten som virvlar omkring i sin jakt på små flygande kryp. Doften av myggspiraler, måsar som skriker. Och alla fina sommarblommor i sina krukor.
Man kan gå förbi allt det där. Helt missa det.
Helt glömma bort att semestern är i sin begynnelse och vakna upp först när den nästan är slut.
Så därför behöver man påminna sig att vara mitt i allt det som är nu. Det är nu det händer.

Midsommardag

Ungdomarna städar efter gårdagens festligheter med sina vänner. Själv sitter jag i soffan med lilla katten och väntar på ett rent kök. Maken har tunga hårrötter av gårdagens festligheter med våra vänner. Själv har jag alldeles lätta hårrötter efter gårdagens festligheter med våra vänner. Bilnycklarna var i min ägo hela kvällen. Mycket skönt ibland.
När köket återtagit sin form, fritt från ölburkar och matrester som gänget med ungdomar lämnat efter sig, ska jag fixa till en midsommarlunch. Jag åkte nämligen till affären för att handla kattmat och lyckades dessutom komma över både sill och färskpotatis så här dagen efter. Vi åt inget midsommaraktigt alls igår. Om man inte räknar den otroligt goda marängtårtan med jordgubbar som stod på fikabordet hos vännerna.
Efter en dag i bilen och en kort vistelse hemma innan vi åkte till kvällsfestligheterna, bestämde vi oss för att göra det enkelt.
Ingen av oss orkade handla sånt där som man skulle ha grillat. Istället stegade vi in på kvarterspizzerian. Möttes av förvånad innehavare som meddelade att de tyvärr skulle stänga snart. Men om vi valde nåt litet kunde de fixa det åt oss. Vi hade tänkt äta pepparstek, svarade Maken då.
Efter en snabb överläggning med sig själv beslutade innehavaren att förse dessa konstiga svenskar med mat. ”Vi fixar det!” sa han och hastade iväg för att övertala köket. Tror inte att de blev helt jätteglada över den ordern, tjugo minuter innan stängning en midsommarafton. Men snart hade vi maten på bordet, åt och betalade innan deras tjugo minuter var till ända. gav lite extra dricks för bra service. Kändes som en bra midsommaraftonsmiddag.
Men nu, tänker jag koka potatis, spara lite vatten till det Österbottniska ”pickalakan” och fylla en kopp med smör och lök. Sen ska jag doppa potatis och käka sill.
Önskar att jag hade tänkt på att köpa lite snaps där innan helgen. Nu får det bli utan. Det blir också gott.
Dessutom har jag faktiskt semester! Till slutet av juli. Börjar inse det nu när allt det där jobbiga är avklarat.
Solen skiner lite försiktigt och lagom, det blommar i varje vrå på altanen och midsommardagen pågår ännu några timmar till. Njuter av det.

Midsommar

Jag försöker minnas barndomens midsommaraftnar. Tror vi firade dem ganska lite. Var så klart i stugan, hade björkris vid trappan, åt säkert något gott. Även om det där med att äta gott inte alls hade samma innebörd på sextio och sjuttiotalet som idag när man väljer av överflödet vid delikatessdiskarna.
Kanske åkte vi ut med båten eller så kom det någon med båt till oss. Jag minns hur man brukade stå uppe vid stugan om somrarna och lyssna efter båten som skulle komma. Man kunde höra motorbåtsljuden närma sig på långt håll eftersom stugan låg på en udde och sedan hur de saktade ner för att ta sig genom det smala och grunda sundet och så gasa på igen för att snart ta svängen in mot bryggan. Då rusade vi alltid ner till stranden för att ta emot. Sprang på den smala stigen från stugan, passerade nässelsnåret med invikta knän och studsade ut på bryggan där flytvästklädda och rufsiga gäster klev ur båten.
Någon midsommarstång och något grodlikt dansande fanns inte i min hemstad. Där i Österbotten i Finland firades den på andra sätt. Olika sätt. I alla fall då.

Maken och jag har genom åren inte firat midsommar på något stort och speciellt sätt heller. När Dottern var liten tog vi med henne till olika svenska traditionella midsommarfiranden och deltog i dansen runt stången några gånger. Och under mina dagisår har jag både tillverkat stång och kransar och dansat varv efter varv. Men den där traditionen har aldrig riktigt satt sig i mig. Kanske för att den aldrig funnits där från början. Med midsommar har det aldrig funnits det där alldeles speciella som måste upprepas år efter år. Det har blivit som det fallit sig liksom.
Ofta tillsammans med vännerna och alla barnen ute vid huset intill sjön. Fika, femkamp, grilla. Men lika ofta har vi suttit på färjan mellan hemländerna på väg mot sommarparadiset.

Numera är midsommar både glädje och sorg. Mormor dog en midsommarafton för sju år sedan, en kompis dog en annan midsommarafton för fem år sedan. I år höll vi begravning för pappa dagen innan midsommarafton. Även om denna afton inte infaller på samma datum varje år är den ändå präglad av detta sorgliga. Så, nej. Vi firar inte så mycket men vi umgås och minns och har rätt trevligt också.
Och dessutom är det rätt skönt att slippa en massa måsten som ska handlas och fixas och upplevas och bara ta dagen som den kommer!

Vila i frid pappa.

 

 Kommer alltid att sakna dig!

Fikaplats

Jag har en rest från den finlandssvenska barndomens första-majfirandet. Den gör att jag fortfarande letar efter de där alldeles speciella ställena att hålla majkalas på. Speciellt när jag åker bil genom försommarlandskapet planerar blicken omedvetet. Det kan vara alldeles underbara vitsippsbackar, en kulle under ett stort träd, en hage med betande får, eller en liten skogsdunge.
Som genast för mig till den parkerade cykeln. Majvippan inkilad mellan två stenar, så att silkespappersremsorna prasslar svagt i vinden. Medhavd matsäck.
Sedan satt man där på filten, sprättade ut bleka och stinna russin ur mjöden och knaprade på struvor så det pudriga sockret dammade ner tröjan. De där trassliga struvorna hade mamma bakat. Spritsat ner smeten i farligt het olja så det blev till ett trassel att täcka med florsocker.
Som alltid med barndomsminnen är de aningen glorifierade och uppiffade. Visst cyklade vi iväg på majkalas med den obligatoriska mjöden och struvorna. Majvippan hade man klippt till själv i skolan, och mödosamt tvinnat runt pinnen. Två eller tre ark av det prassliga pappret i fina färger. De klippta remsorna blev inte alltid så raka och tunna och gav ofta en ganska spretig vippa. Eller så hade man fått en köpt vippa med betydligt smalare remsor och fylligare lyxvippa. De där fikaplatserna var inte alltid så fantastiska som de jag ser ut nu. Vädret var inte alltid så värst idealiskt heller.
Men antagligen var det ändå himla trevligt! Annars skulle jag väl inte envisas med att fortfarande spana efter de där alldeles speciella fikaställena. Som jag ändå aldrig kommer att sitta vid med någon fikakorg eller någon prasslig majvippa. Men de hade varit bra perfekt, allihop!

Film är fortfarande bäst hemma.

Det regnar och inte en grillrök så långt näsan räcker. Trivs rätt bra med det. Vi utnyttjar hellre ledig tid till filmkonsten med en kokt eller ungsgrillad korv med bröd som middag.
I går kväll lät vi en lättsmält historia i underhållingsvåldsbranschen roa oss. Knight and Day med Tom Cruise och Cameron Diaz. Jag var skeptisk till en början men blev faktiskt snabbt charmad av både Cruise och Dias och den osannolika och förutsägbara storyn. Även om jag ägnade en del av filmen åt att konstatera att även Tom Cruise börjat åldras en del. Fast på ett snyggt sätt givetvis. Dom var snygga ihop, kämpade på med att eliminera alla skurkar på fartfyllda sättoch fick ur sig en del roliga repliker också. Ja, trevlig film, en stunds mys helt enkelt.
I kväll gick vi på en helt annan linje när vi drog ner persiennerna och rullade ner filmduken. The King´s Speech var precis så där bra som alla säger. Jag blev snabbt helt uppslukad och berörd av kungens bemödande att kunna hålla sina tal utan att stamma. Och vänskapen mellan kungen och hans talpedagog. En pedagog som inte var helt enligt mönstret. Vilka skådespelare dessutom! Eliten, som man känner igen från så många bra filmer.
En otroligt bra film! Sann historia, vilket gör den ännu bättre. En bra filmhelg så här långt alltså.