brukar alla som arbetar vanliga veckodagar utbrista när fredagen står i farstun. Idag är det fredag och Maken som jobbat sin första vecka efter semestern sa precis det i går kväll innan han somnade.
Min fredag är ledig. Jag har också börjat jobba efter semestern, men råkade befinna mig på en bra plats i schemat och hade lite lediga dagar i veckan också.
Jag kan alltså på inget vis ha fog för att brista ut i en äntligen fredagssuck. Istället är fredagen en ledig dag bland andra. Inte minsta glamorös, inte minsta festkänsla eller frihetskänsla. Det finns en massa att göra som alltid på lediga dagar. De där hemmasysslorna som aldrig tycks ta slut och som inte heller är precis nåt man vill ägna en ledig fredag åt. Men man betar av dem ändå.
Nyss tittade jag på förödelsen i källarnivån, som jag gjort otaliga gånger den senaste veckan. Den där omorganisationen Dottern dragit igång i sin garderob påverkar hela omgivningen liksom. Den där extrasängen som står kvar efter senaste nattgästen. Ännu, får jag väl tillägga. Den där tvättstugan, som kräver en suck. Inte fasen har jag lust med någon röjning därinne idag.
Jag gjorde en kraftansträngning, efter en del andra sysslor, och hängde ut tvätten. Sen tog jag en ännu större kraftansträngning och skrapade upp den där slemhögen till snigel, som fått för sig att den kunde dra runt i min trädgård hur som helst. Den hade parkerat sig på plattorna nedanför altanen. Så jag tog ett skrämt skutt över när jag skulle ut med tvätten. Jag hade minsann noterat att den låg där, stor och tjock och äcklig men hur jag än önskade den åt fanders, låg den bara kvar. Jag granskade den med avsmak och undrade om det var en sån där mördarsort. Ingen snäcka släpade den med sig i alla fall. Utan den såg mer ut som en fläckig bajskorv. Nu är den i alla fall i skogen och där hamnade den via en spadekatapult.
Och jag tittar noga var fötterna är på väg att landa när jag går omkring i gräset.
Gräset ja. Det är hör och häpna, klippt! I alla fall till hälften. Innan jag körde över en osynlig stubbe och slog sönder kniven. Gräsklipparen betedde sig som en vibrerande galning efter det. Kunde inte klippa mer. Så nu har jag en giltig ursäkt. Jag borde ha räfsat också men där tog orken slut.
Man skulle kunna likna det som borde räfsas vid hö. Om min gamla morfar varit här, då hade han genast bärgat höet och trätt upp det på stöttor för torkning. Nu ligger det där det ligger, i klipphögar. Stör inte någon, inte mig i alla fall.
Fast tanken på vad som kan ha gömt sig under det torra gräset skrämmer tillräckligt för att jag inte ska förmå mig att räfsa ihop det och köra det till skogs.
Därmed har halva den lediga fredagen redan gått. Kanske lika bra att ta tag i det där källareländet ändå?