Tittade på nytt program på svt i kväll. “Tack för musiken” med Niklas Strömstedt som programledare. Första gästen var den helt fantastiska Ola Salo, som tar sig in genom rutan med både sig och sin musik.
Ola Salo är på något sätt vad världen får, om man låter ett barn utveckla sin särart utan att hämma, fördöma eller skuldbelägga. Och det tackar vi för!
En av frågorna han fick av Niklas var vad som var avgörande för honom, musikaliskt. Han svarade till Makens förtjusning att det hade med Jimi Hendrix att göra.
Jag är definitivt ingen musiker. Men musik är betydelsefullt för mig också, som för så många andra. Har nog alltid varit. Jag vill påstå att det troligen är pappas förtjänst. Han har haft radion på så länge jag kan minnas. Svensktoppen och en massa annat. Han visslade och han sjöng till låtarna. Och hade han inte radion på, så visslade och sjöng han ändå. Och han sjöng bra, var med i manskören, tonsäker och bra gehör. Visslandet likaså. Sångrösten har jag av pappa men jag använder den tyvärr inte så ofta. Sjöng i kör ett tag och sjöng en massa i mitt förra jobb som dagisfröken (ja jag vet att det heter förskola och pedagog nuförtiden men dagis är oskyldigt utdömt ord som borde omvärderas.)
Jag minns en hel del låtar som gjorde intryck på mig i barndomen. Tore Skogman var en tidig favorit (ja, jag börjar bli gammal) men sen kom Cliff Richards, Donny Osmond och Tom Jones. Vilka killar! De sjöng låtar som kändes. Långt in i magen, med spridning upp mot tårkanalen.
Senare fick jag möjlighet att botanisera i min kusins gedigna musiksamling. Förfina min smak, känna efter vad jag verkligen gillade. Det drog iväg åt hårdrockshållet, eftersom den musiken verkligen känns. I hela kroppen.
Men min musiksmak har alltid varit bred. Jag vill kunna välja från alla genrer utan att låsa mig, utan att “skämmas”. Och det är just den där musiken som känns, i magen, hjärtat och tårkanalen som är den bästa. Vad vore livet utan musik?