Att jag kommer att betala för det. Ett premium hos Spotify. Efter ett reklamfritt halvår “sponsrat” av mobilabonnemanget finns det inte en chans att jag kommer att stå ut med reklamen igen. Inte heller det begränsade urval man tvingas till som gratislyssnare. Det bär emot.
Jag som förespråkat ägandet av skivorna hänfaller allt mer åt streamlyssnandet. Allt, nåja, nästan allt, finns ju där. Lättillgängligt, det är bara att klicka fram nästa artist. Utan att resa sig ur soffan och bläddra i skivlådorna. Dessutom hittar man låtar och artister som annars aldrig skulle ha hittats. Och Spotify har tagit blandbandet till framtiden. Ja, jag är typ lurad av den nya mobilens abonnemang. De har gjort mig beroende. Jag kommer att betala för det när min fria gratistid är slut. Jag inser ju det.

Att en ledig dag är liksom bäst före den anlänt. Den ter sig nästan glänsande vid bara tanken. En helt ledig dag. Men nä, när den väl inträffat mister den genast glansen av mystiska saker som toalettstädning och räkningsbetalande. Sånt där som inte har minsta lilla blänk. Det är alltså mest bara före en ledig dag känns som bäst. Jag inser ju det.

Att jag blivit en kaffetant av rang! Det är nästan slut i paketet, nu igen. Och intill mig står en redig mugg med bara lite kvar i botten. Dessutom vill jag ha kaffe med rejäl smak. Sån där mörkrostad eller i alla fall rätt starkt. Tunnar visserligen ut det med lilla mjölkskvätten ännu men det är tydligen lika med kaffe som annat, jag gillar det där smakrika. Det här var bara första koppen ännu idag och det är bara en tidsfråga innan jag låter samma kopp stå på diskbänken hela dan eftersom den kommer att fyllas på så många gånger. Jag inser ju det.

Att det kommer att bli ett tungt jobb med att få nån ordning på trädgården nästa vår. Gräsmattan är mer lik en äng, relativt oklippt denna sommar. Rabatterna är mer än orensade. Det är ingen som helst ordning på växtligheten och den har verkligen tagit sig friheter. Det finns en helt rimlig anledning, för mig. Den håller och jag struntar i blickarna från de förbipasserande. Jag förmår mig helt enkelt inte göra nåt åt saken just nu, för min trädgård har alldeles för mycket med pappa att göra. Varenda spadtag gräver runt i sorgen. Så det får vara. Allt har sin tid. Det kommer att bli en ny vår, nya krafter för trädgårdsskötsel. Jag inser ju det.

Att jag verkligen inte vill ha nån tatuering. Ingen bild på min kropp! Och det uttalandet höjer en massa förvånade ögonbryn och somliga dristar sig till och med till lätt överlägsna uttalanden i stil med “vi får väl se”. Det har såklart med Maken att göra. Att folk tror att vi ska tycka lika på alla punkter. För mig är tatueringar, konstnärligt betraktat, vackra bilder och skickligt utfört hantverk. Jag kan beundra hantverket. Liksom jag gör med annan konst. Det betyder inte att jag måste ha nån själv. (Jag har ingen Rembrandt heller) Det går inte att säga att man vill ha 1 tatuering. För det vill man inte, man vill osvikligt, stupsäkert ha minst två, eller tre eller hela armen eller överallt på kroppen så hudfärgen blir en minoritet. Jag föredrar hudfärgen. Skulle dessutom aldrig kunna enas med mig själv om en bild så viktig, att den skulle pryda min kropp resten av livet. Jag som byter smycken varje dag och har problem i de valen. Alltså vill jag inte ha nån tatuering. Det blir jag och två tanter till på ålderdomshemmet framtiden. Som kommer att benämnas som den där otatuerade på femman! Det är min ambition. Jag är en minoritet i dagens samhälle! Jag inser ju det.