Varmt i köket!

Jag stod vid spisen och svettades med kaka/efterrätt till kvällens tjejträff. Man måste väl börja med det viktigaste? Tyckte det var grymt varmt men jag hade både ugnen och ett par plattor i gång. Ända tills jag öppnade dörren för en kissekatt trodde jag på allvar att värmen hade enbart med spisen att göra. Nu vet jag bättre.
Vem sjutton tände lampan liksom? Solen gassar, värmen står i klass med högsommar och grannarna klipper gräsmattorna.
Vad har egentligen hänt i natt? Har vi kastats tillbaka i tiden nån månad?
Man kan nästan undra.
För i går slutade telia fungera. I och för sig ingen sensationellt förundrande händelse. Men dessutom slutade Internetuppkopplingen fungera och vi har inte bredband via telia.
Tyst liksom.
Förundrade stod vi där och undrade hur sjutton vi nu ska komma ut på facebook. Och tänk om någon ringde! Och vi som inte kunde svara. Dagen innan var det visst tre-mobilerna som inte fungerade.
Nåt är i görningen!
Tekniken och vädret är i olag och Dottern kastar oroliga blickar upp mot himlen och förväntar sig att den ska se ut som i världarnas krig. Var det inte ovanligt lite folk i rörelse också? Rasslar det inte lite av utomjordingarnas metalltentakler? Nosar dom runt kring huset som bäst? Hennes fantasiliv är rikt och aktivt och hon lyckas skrämma sig själv ordentligt. Nåja. Vi var ett par stycken som hjälpte henne med skrämselförslag också.

Nå, tekniken tycks i alla fall vara i gång igen men solen tror det är sommar än.
Jag ska ha tjejträff i huset i kväll och ska stå mer vid spisen. Det räcker inte med efterrätt misstänker jag.
I denna värme vill jag helst vara i källaren. Kan man bära ner spisen tro? Hade också föreställt mig en höstmysig kväll med tända ljus. Då svimmar vi väl av värmeslag. Pust. Det är bara att bege sig tillbaka in i köket och ro ihop en varmrätt med tillbehör. Får bli en iskall dusch sen, för att vara någorlunda vid liv när jag ska servera maten.

Den där bokmässan då.

Ja, vad ska man säga. Om bokmässan.
Vi klev upp i gryningen och fick skjuts till tåget. Hade inga sittplatser utan slog oss bara ner på ett par lediga. Mitt emot två ivrigt diskuterande kvinnor och utanför for en del av Sverige som är väldigt obekant förbi. Tåget stannade på en hel del platser men ingen kom och krävde just våra platser, så vi satt kvar tills högralarrösten meddelade att vi nått Göteborg. Och önskade oss en trevlig dag på bokmässan.
Vi promenerade den korta biten till Svenska mässan. Visade upp våra biljetter och fick istället en varsin illgrön namnskylt att nåla fast i tröjan. För att komma i stämning började vi med en fika. Och tittade på vimlet som tilltog framför oss. Var börjar man?
Bokmässaoskulder som vi var, hade vi ingen plan. Utan traskade bara dit näsan pekade. Dottern fastnade genast i en monter med vackra fotoböcker och satsade sina första hundralappar på en bok om Patti Smith.
Jag bläddrade lite bland vackra bilder men köpte inget. Det visade sig bli tongivande för min dag på mässan. Jag bläddrade. Allt mer håglöst. Men köpte inget.
Alltså. Bokmässan består av otaliga montrar med böcker. Nya böcker, gamla böcker, bilderböcker, fotoböcker, romaner, kokböcker, ja. I princip alla böcker som finns. Jag har en tendens att tröttna fort på tillställningar där det finns mycket av allt. Blir fort lite uttråkad och orkar inte med allt folk, allt sorl och trängsel. Till slut bläddrade jag inte ens. Jag stod mitt i ett bokparadis och gäspade!
I en del av montrarna pågick små föreläsningar eller intervjuer. Många allvarliga män med mikrofon som pratade allvarliga saker. Vi gick vidare. Och jag tror vi tillbringade längst tid i Muminmontern.
Vi käkade lunch på en liten krog på hörnet. Utanför mässan. Dyr libanesisk gryta med ett grymt gott glas vin till. Just vinet och den friska luften under promenaden dit och tillbaka, piggade upp oss något men fötterna började klaga. raskt in i bokvimlet igen, där mängden människor hade tilltagit.
Man borde väl köpa nånting på en bokmässa? Men jag hittade liksom inget som sa; köp!
Vi fikade en gång till framåt eftermiddagen bland ett gäng överlyriska bibliotekarier. Jag var mest trött.
Ändå hittade jag en bok, i den finska montern efter fikat. En blå bok om att vara finlandssvensk i Sverige. Som jag.
Så, då hade jag åtminstone handlat nåt och den slank ner i kassen med gratismaterialet.
Tillslut satt vi i en randig soffa och orkade inte mer. Vi enades om att åka hem. Bokmässan var rolig att ha besökt men inget som fick oss att bli som bibliotekarierna vid fikat.
Jag var helt enkelt inte imponerad. Fast jag sett både Läckberg och Guillou i vimlet. Och diverse andra kända från teve ansikten.
Vi skippade drinkvimlet och gick med våra trötta fötter tillbaka till stationen. Hittade ett tåg och platser att sitta på och passerade alla stationerna igen. För att kunna kliva av i Skövde och ta bussen till Tibro. Trötta och hungriga och nöjda över att ha sett bokmeckat. Men fortfarande inte speciellt imponerad. Bokmässan var som en megastor bokrea. Typ. Med dyrt fika och allvarliga män i tunga diskussioner. Men nu har jag sett den. Och mitt gratismaterial ligger ännu ouppackat och boken har jag inte hunnit bläddra så mycket i. Livet går vidare.

Bokmässa

Äntligen ska det bli av. Att besöka bok och biblioteksmässan i Göteborg.
Biljetten fick vi av förlaget och då kändes det givet att åka. Bara vi lyckades fixa ledigheten. För givetvis jobbade både jag och kollegan just dessa dagar.
Efter lite schemagrubbel fick vi ihop till lagom med dagar för att kunna åka.
Vi mellanlandar hos mamma och har bra sängplats. Tar plats i Brorsans bil i tidig morgon och får skjuts till tåget. Tillbringar sedan hela dan i böckernas fantastiska värld.
Det ska bli en upplevelse. Därför borde jag sova nu. Det är en tidig start på en lång dag.

Tekniken och dess mysterier

Tekniken är fantastisk och ger oss oanade möjligheter. Gör oss dessutom ruskigt beroende. Men när tekniken trots alla möjligheter inte funkar som den ska är det frustrerande och aggressionsframkallande. Det är som att stå med ett presentkort på tiotusen utanför juvelerarbutiken, och så är det stängt!
Vad man än gör i det läget är ens kunskaper aldrig tillräckliga och vad man än gör i det läget räcker tålamodet aldrig till. Maken får alltid lust att kasta grejerna. Ut i skogen vill han kasta dem. Själv blir jag sammanbitet envis och tänker inte ge mig, vägrar se mig besegrad av tekniken. Ändå blir jag det.
Teknikprylarna har sin egen vilja och man får bara nöja sig med att stänga av och gå därifrån med en puls som är läskig. Skrika och slå i väggen eller vad man nu behöver göra för att få utlopp för teknikframkallade aggressioner. Likfullt står den obstinata tekniken där med allt sitt kunnande och vägrar fortfarande samarbeta.
Min dator till exempel. Den är för det mesta superb. Men den har ett jäkla morgonhumör. Om den inte får starta sakta och dricka sitt kaffe, eller vad den nu gör, i lugn och ro på mornarna blir den oerhört stingslig. Det segas och funderas och tramsas nåt förbenat om man försöker skynda på den. Tillslut blir man helt utfryst och kan inte göra annat än be om ursäkt och låta den starta om i lugn och ro i egen takt. Medan man själv lugnar nerverna med en stor kopp starkt kaffe i köket så man slipper se den nedra apparaten.
Eller som spotify tjafsade med mig igår och vägrade logga in mig. All musik fanns där bakom rutan men inte fasen fick jag nån tillgång. Jag skulle bara snällt installera den senaste versionen och fast jag gjorde det fick jag bara långnäsa. Tills jag såg ett meddelande på deras hemsida om inloggningsproblem och saker som andra snillen än jag behövde åtgärda.
Då försökte jag lyssna på sommarprogram via mobilen och SR;s app. Kopplade mobilen till stereon för att få bättre ljud, och startade ett program som verkade intressant. Tills det bröts. Tyst, tomt, nada i högtalarna. Jag kollade inställningar, startade om och det bröts igen!
Jag fick ge upp. Och sätta på en skiva. Det funkade i alla fall.
Teknik är himla roligt men också enerverande nästintillvansinne men tekniken har ändå övertaget. Bara att inse.

Det är fredag, nu igen.

Etiketter

aster, fredag, idol, lila, spotify

Och det märker man på olika sätt.
Fredagen lovsjunges över hela facebookväggen. Det börjar som små pyrande äntligenutrop och brukar sedan övergå i menyer för kvällen. Eller incheckningar på olika etablissemang. Vad är det egentligen med denna iver att berätta för världen var man befinner sig?
Den yngre generationen i huset ska ut i kväll. Så nu fixas hår och smink medan en massa högvolym-spelad musik drar runt i hela huset. Jag gjorde ett tappert försök att se på teve men eftersom jag inte hörde vad som sades gav jag upp. Och visst, en fredag ska ungdomarna ut och leva livet och musiken som spelas från Dotterns rum är på intet sätt obekväm, trots volymen.
Faktum är att även den äldre generationen ska iväg i kväll. Inte så långt som till krogen tack och lov. Men iväg till riktigt goda vänner där det osvikligt blir en trevlig fredagskväll. Alltså har även vi städat upp oss, som man sa på mitt dialektala modersmål.
Dessutom innehåller mitt lilla glas, fredagen till ära, en bärnstensfärgad och rökdoftande dryck. Den drycken ska avnjutas i måttliga mängder och nätta småklunkar så att smaken kan rulla loss ordentligt i munnen.
Det är fredag som sagt.

Trevlig helg!

Gillar att leva farligt?

Eller kan det vara så att det ger en liten extra kick i livet, så där så adrenalinet går igång eller är det vinnarskallen som orsakar det hela? Jag hann och vann, eller?
Eller så har folk helt enkelt förlorat respekten för trafiken. Nollvisioner till trots och lag om att gående ska få gå över det oövervakade övergångsstället och bilarna ska stanna. För det tycks vara just den enda meningen som fastnat. Bilarna ska stanna!
Och inte bara vid oövervakade övergångsställen utan typ varhelst det kommer en gående eller en cyklist. Inte nog med att det finns cyklister och gångtrafikanter som tror sig ha företräde fast den röda gubben och lilla röda lampan lyser. Det händer oroväckande ofta att människor ska ta sig över vägen där det inte finns några vita streck. Den här stan är rätt stor, trafiken är därefter. Ändå ser man ofta folk som befinner sig mitt i trafiken för att försöka ta sig över hårt trafikerade tvåfiliga gator, på helt andra ställen än där övergångarna finns. För att spara in några steg! Men själva livet då? Dessutom är det som alltid med genvägar. Det må vara kortare strecka att gå, men istället betydligt längre väntetid. För inga bilar stannar. Hade man istället gått de extra stegen till övergångsstället hade bilarna stannat! Fast det är klart, man kan tvinga dem att stanna. Genom att helt enkelt trotsa alla regler och med livet som insats bara gå. För ingen bilist vill bli skyldig till att ha kört på någon. Så vi stannar så klart.

En korsning jag passerar på väg till eller fån jobbet är ett typexempel. Det är en stor, fyrvägskorsning som är största infarten till ett bostadsområde. Tvåfiligt, för att bilarna smidigt ska ta sig åt olika håll. Ändå bildas det lätt köer. Massa bilar passerar där i rusningstider. Folk som ska hem eller folk som ska till jobbet. För att alla utan bil på ett säkert sätt ska ta sig in eller ut ur området, har man byggt cykelbana och tunnel för dyra skattepengar. Ändå ska en liten tant med lila paraply trassla sig över korsningen, mitt bland alla bilar. Istället för att gå de extra stegen, tryggt där under. Jag begriper det inte! Så då måste jag och alla andra bilförare hålla koll på både tanten och resten av korsningen. Tack och lov för det lila paraplyet säger jag bara!
I morse, på väg hem i samma korsning susar en daredevil till cyklist rätt ut över gräsmattan som är mellan cykelbanan och gatan, skuttar över kanten, rätt igenom korsningen på fel sida av vägen och mitt framför bilen. Japp, cyklisten vann.
Varför man hellre cyklar nästan inne bland bilarna än uppe på den breda cyklebanan är fullständigt obegripligt. Cyklisten blev dessutom tvungen att hoppa av cykeln tillslut, för att komma över den höga kanten in på den trygga cykelbanan. Istället för att i lugn och ro bara cykla in under tunneln.
Jag har själv cyklat i den här stan, skulle aldrig i livet välja gatan när det finns så bra cykelbanor, bara för att tjäna in några sekunder.
På ett ställe när man kommer in i stan korsar cykelbanan gatan. Där måste bilisterna stanna och släppa förbi cyklisterna. När dom har grönt. Men även när de har rött envisas vissa med att cykla rätt ut framför bilarna. Visst, det är trist att behöva hoppa av cykeln när man fått upp farten men hur trist är det inte att hitta både sig och cykeln över motorhuven på en bil som inte hann stanna?
Efter den korsningen är man inne på ett tättrafikerat stråk med två dubbelfiliga gator och remsa av buskar emellan, många bilar i båda filerna. Där släntrar en gående över båda gatorna i godan ro med blicken fäst vid mobilen! Inte vid alla bilar runtomkring och som fick bromsa för att inte köra över. Och inte rakt över gatan heller utan snett över, så det tog dubbelt så lång tid att ta sig över. Där fanns ett övergångsställe, men det låg några steg bort.

Vad beror det här på? Är det lathet eller ren dumhet eller vinnarinstikten som gör sig påmind?
Och det var inga specifika särfall under dessa båda bilturer. Det händer jämt. Människor tycks inte vara rädda om sitt liv och tar för givet att bilarna ska stanna. Vuxna människor. Som är ute i trafiken och ska föregå med gott exempel. Undra på att barn gör lika när de är ute ensamma.
Tack och lov, att bilisterna för det allra mesta är rätt välutbildade förare. Som faktiskt ser upp och aktar och stannar. I tid.

Så gjorde jag som Montazami, hängde upp ett par tazzels. Tycker inte det blev för mycket, de liksom smälter in.

Tyckte först att jag inte fått nåt gjort idag. Två dagars ledighet sitter i kroppen och kräver mer ledighet. Men icke, ikväll ska jag förpassa mig till jobbet igen. Fast det är bara ett nattpass och sedan står jag inför en ledig helg. Så jag gnäller inte. Trivs bra med mina nattpass.
Men hittills har jag mest suttit och glott på denna skärm. Eller inte?

I dagens kreativa inslag målade jag en man på en gunghäst i trä. Det ska bli ett namn på en stol också är det tänkt.

Så har jag tvättat, men det sköter sig själv bara det är i maskinen. Jag är en sporadisk tvättare som egentligen skulle ha tvättstugetid för att komma i gång. Nu har jag alldeles egen tvättstuga, stor och rymlig. Den rymmer en himla massa smutstvätt helt enkelt. Tills jag tar mig i kragen och kör en tvättdag. Då går tvättmaskinen hela tiden och blöt tvätt trängs på linorna. Det är en bra metod sommartid, när det kan torka ute. Men idag. När det regnar. Mindre bra.
Sista maskinen har nämligen ingen hängplats kvar.

Medan jag hängde tvätt nyligen fastnade blicken i ett par svarta tofsar som hängde i gardinhyllan. De blev uppsatta på mina nya svarta gardiner istället. Jag är inte speciellt tofsgalen, inte som kvinnan i rubriken i alla fall. Men hon har en poäng. De smälter in.

Dotterns rum fick lite fix i går. Ben på sängen, flyttad hylla och mörkläggningsrullgardin. Idag slet jag ur den gamla uttjänta och trasiga persiennen och putsade fönstren. Så nu kan hon se ut igen, efter att ha levt med trasig persiennen alltför länge.
På det blev det ett varv med dammsugaren, rena handdukar i badrummet och diskmaskinen igångsatt.

Inte så slött idag då.
Nu är det dags att packa nattväskan och dra till jobbet.

Inspirationslös liksom

Fast det var en regnig dag. Ganska gråa moln, blåst och regn därtill. Min favoritkombination och den ska inte bidra till inspirationslöshet. Istället brukar det bidra till stora koppar te, ljusen tända och skriviver.
Idag var det segt, telöst och släckt.
Jag lade mig istället på soffan för att bläddra i ett par böcker som kom med posten i går. Fick genast en utsträckt katt i famnen. Lade läsningen åt sidan och följde honom i sömnen. Vaknade en timme senare. Rätt mycket segare, frusen och utan katt.
Provade med en kopp kaffe och hittade stillsamt pianoklink i spellistan. Inte hjälpte det. Ett dugg.
Läste runt bland välskrivna favoriter i jakt på något som skulle få mig ur segheten.
Men så plötsligt blev det omslag i sinnet. Mitt i en vända till köket kom jag in i andra andningen eller nåt. Och hade snart dragit ner gardinerna i vardagsrummet. Putsade fönstren också, fast det genast regnade på dem.
I tvättstugan förvarar jag gardiner som inte hänger uppe. Så himla fula, tycktes alla jag tittade på. Fick med mig tre helt olika par upp och måttade med dem mot väggen som numera är vit och inte alls gillade mina val. Det var och förblev fult. Jag är så trött på smala panelgardiner. Vill ha böljande tyg i fönstren.
Ungdomarna fick med mig till Ikea. Där fanns stormönstrat och konstiga tyger. Men nere i hörnet hängde ett tunt genomskinligt, lite glansigt tyg. Svart. Ja. Varför inte. Dessutom färdigsytt, två gardiner i samma förpackning. Sjuttionio kronor! Inte mycket att fundera över. Det fick bli såna.
Efter strykning och fållning med klistrig stryk-på-remsa, sitter de nu uppe. Hade tänkt strunta i fållen och låta dem bölja ut på golvet. Men när jag kom hem fick jag syn på katten. Han den där lilla. Som redan strimlat ett par köksgardiner. Så jag fållade.
Som vanligt när jag byter gardiner, byter jag också ljuslyktor och sånt. En mörkare ton. Hösten liksom kräver det och nu är det fint i vardagsrummet.
Därmed fick inspirationslösheten sig en rejäl känga. Undrar om jag orkar med samma jobb i arbetsrummet i morgon?

Koll på läget!

Ska man kunna hålla koll ska man vara en bit upp!

Så vad gör du där nere?!

Borde man?

Borde man skriva nåt om 9-11? Dessa siffror som tyvärr blivit ett begrepp.
Hela dagen, precis hela dagen har svt lyckats ägna åt händelsen. Jag har inte tittat. Delvis för att jag jobbat men jag skulle inte ha tittat i alla fall.
Faktum är att jag knappt minns vad jag gjorde den dagen för tio år sedan. Faktum är … att jag inte är speciellt förtjust i att lägga så mycket uppmärksamhet på ondskan och på sånt som dessutom tillhör det förflutna. Visst var det hemskt. Det var fruktansvärt och obeskrivligt. Men det är tio år sedan.
Tänk om svt i stället ägnade en hel dag åt kärlek, solskenshistorier och lycka, i nutid.
Det läggs för mycket energi på förfluten tid och förfluten ondska. Det läggs för mycket fokus på negativitet.
Kan vi inte lägga fokus på kärlek, istället för hotfullhet?