En lördagsmorgon, när man blivit väckt av ett pälstrassel som jagar något under sängen, kan få en rätt tidig start. Jag låg envist kvar en stund men gick tillslut upp. Sitter i soffan och tittar ut på hösten. Konstaterar att den här dagen inte alls ser ut som jag hoppats. Vädermässigt alltså. Jag hade tänkt mig att himlen skulle vara mulen och allting insvept i dimma. Det är ändå snart november, så det är väl inte för mycket begärt?
Men tydligen. För det ljusnar för kraftigt för att det ska bli någon gråmulen morgon. Det där som ljusnar liknar solen alldeles för mycket för att molnen ska ha någon chans. Och dimman är någon annanstans och sveper. I alla fall inte här.
Jag som hade sett så vackra platser att fotografera i just den där grå dimman. Där löven ligger i gula drivor längs gatan och hela vägen uppför en trappa. Och jag skulle ta kameran och bege mig på en tidig gråväderspromenad genom stan. Av det blev intet. Gula löv i sol är liksom inte alls det jag vill ha. Och alla dessa lövdrivor har en mycket begränsad förbrukningstid. Snart är de bruna, eller bortsopade av ivriga parkarbetare. Men det struntar solen tydligen i. Envis och självbestämmande som den är. Typiskt!