Efter en trevlig julafton kändes det helt rätt att kliva upp strax efter sex. När juldagsmorgon glimmar.
Mamma och jag åkte till kyrkan. Ute mötte ett blåsigt höstlikt väder som tagit det mesta av snön med sig.
Kyrkogården lyste, av tusen ljuspunkter i mörkret.
Inne i kyrkan hade också mängder av ljus tänts. Varmt och välkomnande. En morgonpigg kyrkokör sjöng vackert en stund. Medan folk anlände.
Sedan tog en stunds hostkör vid. Aldrig tycks folk ha ett sånt hostbehov som i en kyrka. Och hostningar smittar, pågår en stund tills prästen blir synlig. Alla hostningar dör plötsligt och gemensamt ut.
Sen följde gudstjänsten och det som hör den till. Högtidligt. Enligt givna mönster och gamla traditioner. Vackra julpsalmer. Och så kören. Som hade en solosångare av rang! När han sjöng sprang rysningar längs ryggraden.
Så var det slut, en gemensam välsignelse delades ut och prästen stod vid dörren och tog i hand när vi gick.
Tillbaka ut i juldagsmorgonen, som börjat ljusna. Vi åkte hem och kokade kaffe, bredde en skinksmörgås och tände egna ljus. Liksom fridfulla.