Jag fick en mycket trevlig julklapp som jag saknat väldigt länge. Skjutsade Dottern till extrajobbet en morgon i december och kom på vad jag önskade mig och lämnade över önskningen direkt. En morgonrock! Jag vill ha en stor och mjuk och skön morgonrock! Inte i fleece för det är elektriskt och äckligt smetigt runt benen. Inte heller en i någon sorts slinkigt sidenaktigt och spetsprytt. Såna är varken mysiga eller sköna. Utan en sån där mjuk morgonrock i det där plyschiga nallematerialet som jag inte vet vad det heter. En sån vill jag ha. En stor!
Dottern extrajobbar på en klädaffär. Klart jag fick exakt en sån morgonrock! En chokladbrun, nallemjuk och mysig och skön. Och jag bor i den. Lyckas knappt ta mig ur den om mornarna och hasar runt in på förmiddagen och är mjuk och nallemysig. Ruggigt lat alltså! Får inget gjort. Jag kommer att bli tvungen att tidsbegränsa användandet av morgonrocken. Så där som man gör med barn som sitter för länge vid datorn. Min väckarklocka ringer inte när jag ska kliva upp, den ringer när jag ska ta av mig morgonrocken. Typ. Den är helt enkelt på tok för mysig!

Det mest vanliga är väl att man skaffar kläderna först och accessoarerna sen. Inte jag. Eftersom jag är helt galen i smycken väljer jag ofta smycken först och hittar plaggen till senare. Häromdan föll jag pladask för ett par stora och gnistrande örhängen med matchande ring och armband. Det där som gnistrade var i lila och turkost. På något bronsaktigt. Hm. Svarta kläder var uteslutet i det här fallet. Så jag letade och letade efter ett plagg som kunde passa till. Lyckades också! Längre in i samma affär hängde en tunika i samma färger! Taget. Jag kommer att vara lila och turkosklädd på det där bröllopet vi ska på nästa månad. Åtminstone kommer jag att ha snygga smycken!

Apropå smycken. Suttit halva helgen och pillat med pärlor och man kan göra mycket roligt med gamla trasiga smycken. Inte sjutton kan jag kasta trasiga eller till hälften borttappade smycken heller! Jag har en massa diverse smyckesskräp i en låda. Som när andan faller på kan omvandlas till något nytt! Återbruk liksom. Återvinning. Det bär väl ge en del miljöpoäng? Så istället för att kasta trasiga smycken eller sånt som bara finns en av när det borde vara två, eller skräp man tröttnat på ellervad nu än storyn är … ge dem till mig vettja! :)

Att få ett nytt schema på jobbet ställer till det. Man ska jobba där man är van att vara ledig och plötsligt vara ledig där man skulle ha jobbat. Det gamla och välmemorerade schemat ska helt ersättas med det nya som inte alls sitter än. Förr behövde jag bara veta vilken schemavecka vi klev in i för att genast veta vilka turer jag hade den veckan eller nästa. Nu är förvirringen total. Till det kommer försöken att lista ut om det blev bättre eller sämre. Vissa delar blev klart sämre. Andra delar måste nog läggas på den bättre sidan. Både sämre och bättre. Kanske. Förmodligen är den känslan starkare när vi betat oss igenom hela schemat. Men det är bara att gilla läget. Nu är det så här det är.

Eskimåerna har inte hundra ord för snö. Det är en myt. Fast de har några fler än oss av rent praktiska skäl eftersom de liksom lever i den. Vi lever mest utan den just nu, och det orsakar upprördhet på vissa håll och lättnad på andra. Snön, vare sig den finns eller ofinns, tycks inte lämna någon oberörd.
Det ska finnas snö i januari hävdar en del. Tja, ska och ska. Det brukar vara så, men det finns också en massa år där den liksom nu uteblivit. Snön bidrog också till förlorad julstämning sades det. Inte för min del, tyckte det var väldigt juligt ändå. Det som nämns som fördel snö är att det blir ljusare och det blir det naturligtvis med en massa vitt på marken.
Andra saknar snön mer för att de tycker om att använda den. Knappt har de första flingorna siktats innan “skortran” varmkörs i garagen. Det är inte mycket vits att ha en snöskoter om det inte finns snö så klart. Eller vilken typ av underrede man nu än väljer för att plöja fram i snön med. I natt har en liten gnutta snö smulats över taken. Lite vitt är det alltså. Inte skotermängder men ljusmängder.
För mig kvittar det. Jag är inte i något ljusbehov, eftersom jag är en mörkerälskande varelse och jag använder inte snön på något sätt. Den orsakar mer förtret för min del med att forsla den ur vägen från trappa och garageuppfart och bil. Det ska snöa mer i morgon sägs det. Tja. mig kvittar det. Däremot kunde Bore gärna få vräka på med lite kyla! Typ tio minus. Med eller utan snö.

Det där med mörker. Jag avskyr direkt solljus och vistas helst i mörker. Ljuskänsliga ögon som kisar mot allt det där vita, skarpa ljuset. Stannar gärna inne med nerdragna persienner när det är för mycke sol. Vaknar till framåt kvällen och kan påbörja diverse projekt. Nattjobbar. Sover i en källare med mörkläggningsgardin för den lilla gluggen. Jag är väldigt förtjust i mulet dis och mörker och mår inte ett dugg dåligt i avsaknaden av dagsljus under den mörkare tiden på året. Nästan så att jag sörjer det lite nu, när det för andra efterlängtade ljuset återvänder.
Kanske är jag på väg att bli en sorts vampyr? Fast jag tar inget blod, jag lämnar mitt eget. Jag är väldigt fridfull och snäll och springer inte särskilt fort och saknar vassa hörntänder.
Jag är antagligen lite knäpp helt enkelt.