Ibland fastnar ett uttryck i mig och går iväg på någon sorts analys.
Häromdan lyssnade jag på radio på väg till jobbet. Någon uppringd person fick den obligatoriska frågan; “Hur är det?” Och svarade som man gör, ett glättigt; “Jo, det är bara bra.”
Hur många gånger har man inte svarat precis så själv. Att det är bara bra. Det jag hakade upp mig på nu var just det där lilla ordet bara.
Varför lägger vi till ett bara? Räcker det inte med att säga att det är bra?
För hur bra är det egentligen när det är bara bra?
Kan man skönja ett visst missnöje under den glättiga tonen? Det är bara bra. Det kunde alltså vara bättre. Det är inte superbra eller toppenbra och inte ens bra utan bara bra. Lite bittert och lagom klagande.
Kanske hade man egentligen förväntat sig mer av livet men vill inte vara en gnällspik. Ändå kan man inte låta bli att peta in det där bara. För att någon kanske ska fråga ändå. Vadå bara?
Ingen frågar. Alla accepterar denna fras som att allt verkligen är bra.
Man vill ju inte heller vara den som skryter! Över hur himla bra man faktiskt har det. Jantelagens tyglar håller oss hårt tillbaka emellanåt. Så man tar ner det. Så där lagom. Och skrapar lite med foten och ber om ursäkt för sin framfusighet. Jo, det är bara bra. Det finns ändå dom som har det riktigt dåligt. Onödigt att reta upp dem. 
Eller hamnar detta lilla inklämda bara helt enkelt där för att förtydliga hur bra det verkligen är? På riktigt. Inga bekymmer i världen, ingen jantelag, inget missnöje. Allt är bara bra. Enbart bra utan förbehåll. Helt förnöjt.
Tja. Vem vet? Man säger så mycket. Jag kanske bara överanalyserar.