Veckans födelsedag: Det kom en födelsedag i veckan som jag varit van att uppmärksamma i hela mitt liv. I år fattades själva jubilaren. Verkligen fattas.

Veckans sysselsättning: En massa jobb. Den intensivaste jobbvecka med helgjobb och allt som mitt schema innehåller har jag betat av. Nu är den veckan gjord för den här gången. Fast veckan som kommer är inte direkt jobbfri den heller.

Veckans köp: Är Makens. Han hade luskat fram en trådlös pryl som skickar datorljuden till stereon. Dessutom hade den samma namn som stereon och det gjorde inte saken sämre för hans del. Så ha slog till och nu är Spotifymusiken i stereon utan snubbeltråd till datorn. Bättre ljud också. Hävdar han bestämt och jag säger inte emot. Och jag slipper fastna i sladden när jag ställer ifrån mig datorn så den rycks ur och skräller i högtalarna. Bara det!

Veckans katt: Liten och söt. Men som helt galen just nu. Plötsligt lyckas Pankaces dra ner halva gardinstången i köket. Lämnar en krater i väggen som Maken måste försöka trolla bort för att fästa gardinstången på nytt. Det är vi såna tillfällen man undrar varför man envisas med fyrfota typer i hushållet. Speciellt minderåriga sådana. Musse har ju ifrågasatt detta länge. ”Där ser ni!” Ser han ut att säga nu. ”Så går det!”

Veckans pärlor: Dottern kommer hem med reasmycken. Som jag knipsar sönder och tillverkar annat av. Reasmycken må se ut hur som helst men de bidrar med billiga pärlor. Dessa hade kunnat användas som de var men blev ännu snyggare i kombination med mina pärlor. Mer sånt.

Veckans olästa tidning: Den där från facket. Hamnar mest i nån hög för att kanske läsa lite sen. Så ringde nån för att undersöka just mina läsvanor av den tidningen. Nöjde sig inte med att jag inte läst alls. Skulle återkomma. Så jag läste. Pliktskyldigast. Och så återkom hon inte! Va?! Är det fackets nya grej för att få medlemmarna att läsa blaskan?

Veckans politik: Jag är rätt oengagerad. Bryr mig liksom inte. Men jag har ändå med intresse följt sossarnas val av ny kapten. Man vill ju veta. Och så tycker jag strukturen är intressant. Sen återstår det att se vad den nya kaptenen lyckas åstadkomma. Hoppas han håller sig ifrån skandalrubriceringen i alla fall.

Jag får börja fjäska. Skaffa nytt batteri till min blanksvarta och lämna in jobbets dator på vilohem.
Eller återgå till en analog offline tillvaro …
Var köper man batterier?

Jag såg det där programmet. Som alla pratar om med upprörda stämmor. De där mammorna som ler och ler över strängheten och försöker få döttrarna att säga precis det som övats in hemma framför spegeln. Det kändes lite som när Sven Melander en gång försökte få en unge att svara ”fred på jorden” när han frågade om den högsta önskan. Tjejerna svarade inte helt enligt mammornas direktiv.
Det är något riktigt osmakligt i småtjejer som gör sexiga rörelser med välsminkade ansikten. Liksom med mammor som försöker leva ut egna drömmar genom barnen. Men … man tycks ju vara ursäktad om barnen själva vill. För det vill dom! Väl?!

Guldbaggegalan pågår som bäst. Jag gillar att se den, fast jag sällan hunnit se filmerna som hyllas. Det är så vackra människor på den där scenen och det är sån härlig kreativitet bakom allt glitter. De nominerade är … och bara en av dem vinner. Att bli nominerad är en ära, i alla fall innan galan. Men känns det så även sen, när nån annan står där och smeker guldbaggen och svamlande tackar hela världen? Det vet man inte, för skådespelare är bra på att visa upp rätt ansikte. De applåderar storslaget och ler varmt, som om de ärligt tycker att den andra förtjänade baggen bäst. Det finns inga tankebubblor alls ovanför dem.
Programledaren är snygg, har fantastisk figur och bär upp snygga klänningar. Skämten sitter kanske inte alltid lika bra men det funkar. Underhållande gala ändå, trots en del rätt tröttsamma och bitvis pinsamma tacktal.

Såg förresten också radiokanalens guldgala. Den var inte lika kul. Efter en stund hade man listat ut att den som skulle vinna var de man aldrig hört talas om.
Det är skillnad på musikvärlden och filmvärldens tacktal. I musikvärlden ska man vara cool och kryptisk och se nonchig ut och yttra något helt osammanhängande och oväntat. Nä. Den där galan kunde man lika gärna ha osedd och ägnat tiden åt något viktigare.

Ny serie på ettan. Vackra och stela robotar med mänskliga drag och lysande ögon. Och usb-port i nacken och laddsladd i midjan. Såg det inledande dubbelavsnittet. Det höll mig vaken och intresserad, men, allra mest undrar jag.
Hur får man tag på en dylik Hubbot? En sån där som går omkring med ett leende och städar, handlar, lagar mat och dukar fram den snyggt, tvättar, klipper gräset och sånt där. Sen bidrog de tydligen med en del andra sysslor också men jag tycker nog det får stanna vid hushållssysslorna i alla fall.

Ett gäng glada och passionerade matlagare är i gång igen. Under strängt överinseende av tre megakockar. Med bistra ansiktsdrag och rynkade näsor smakar de runt bland matlagarna och sågar heller än hyllar. Det var besvikna deltagare som petades ur, en efter en när själva gallringen pågick. Unga matlagare med restaurangdrömmar som pratade om sin enda chans. Men? Har folk glömt bort att man kan gå i skolan för att skaffa sig en utbildning? Så stor chans att lyckas via ett teveprogram har man inte. Om man nu drömmer om att få laga mat som yrke och äga en restaurang, vore det inte en bättre idé att söka in på en kockutbildning än till ett teveprogram då?

Så till smyckena då, som egentligen är själva orsaken till tunikan. Snygga va?! Rejält stora örhängen. Typ 5 cm i diameter, ganska tunga. Fick bygga om dem lite eftersom kroken satt väldigt stelopererad. Med en liten ring mellan örhänget och kroken hänger de mycket snyggare. De lila droppformade stenarna i mitten är inte riktigt så mörka som de blev på bilden.

Såhär ser det ut ihop. Rätt snyggt tycker jag. Den där ringen får jag se om jag använder. Den är en resårring och rätt obekväm. Får väl testa och se om jag vänjer mig. Ja, jag känner mig riktigt nöjd över mitt val av bröllopsoutfit. Köpte rubbet på Indiska.