Jag får börja fjäska. Skaffa nytt batteri till min blanksvarta och lämna in jobbets dator på vilohem.
Eller återgå till en analog offline tillvaro …
Var köper man batterier?

Jag såg det där programmet. Som alla pratar om med upprörda stämmor. De där mammorna som ler och ler över strängheten och försöker få döttrarna att säga precis det som övats in hemma framför spegeln. Det kändes lite som när Sven Melander en gång försökte få en unge att svara ”fred på jorden” när han frågade om den högsta önskan. Tjejerna svarade inte helt enligt mammornas direktiv.
Det är något riktigt osmakligt i småtjejer som gör sexiga rörelser med välsminkade ansikten. Liksom med mammor som försöker leva ut egna drömmar genom barnen. Men … man tycks ju vara ursäktad om barnen själva vill. För det vill dom! Väl?!

Guldbaggegalan pågår som bäst. Jag gillar att se den, fast jag sällan hunnit se filmerna som hyllas. Det är så vackra människor på den där scenen och det är sån härlig kreativitet bakom allt glitter. De nominerade är … och bara en av dem vinner. Att bli nominerad är en ära, i alla fall innan galan. Men känns det så även sen, när nån annan står där och smeker guldbaggen och svamlande tackar hela världen? Det vet man inte, för skådespelare är bra på att visa upp rätt ansikte. De applåderar storslaget och ler varmt, som om de ärligt tycker att den andra förtjänade baggen bäst. Det finns inga tankebubblor alls ovanför dem.
Programledaren är snygg, har fantastisk figur och bär upp snygga klänningar. Skämten sitter kanske inte alltid lika bra men det funkar. Underhållande gala ändå, trots en del rätt tröttsamma och bitvis pinsamma tacktal.

Såg förresten också radiokanalens guldgala. Den var inte lika kul. Efter en stund hade man listat ut att den som skulle vinna var de man aldrig hört talas om.
Det är skillnad på musikvärlden och filmvärldens tacktal. I musikvärlden ska man vara cool och kryptisk och se nonchig ut och yttra något helt osammanhängande och oväntat. Nä. Den där galan kunde man lika gärna ha osedd och ägnat tiden åt något viktigare.

Ny serie på ettan. Vackra och stela robotar med mänskliga drag och lysande ögon. Och usb-port i nacken och laddsladd i midjan. Såg det inledande dubbelavsnittet. Det höll mig vaken och intresserad, men, allra mest undrar jag.
Hur får man tag på en dylik Hubbot? En sån där som går omkring med ett leende och städar, handlar, lagar mat och dukar fram den snyggt, tvättar, klipper gräset och sånt där. Sen bidrog de tydligen med en del andra sysslor också men jag tycker nog det får stanna vid hushållssysslorna i alla fall.

Ett gäng glada och passionerade matlagare är i gång igen. Under strängt överinseende av tre megakockar. Med bistra ansiktsdrag och rynkade näsor smakar de runt bland matlagarna och sågar heller än hyllar. Det var besvikna deltagare som petades ur, en efter en när själva gallringen pågick. Unga matlagare med restaurangdrömmar som pratade om sin enda chans. Men? Har folk glömt bort att man kan gå i skolan för att skaffa sig en utbildning? Så stor chans att lyckas via ett teveprogram har man inte. Om man nu drömmer om att få laga mat som yrke och äga en restaurang, vore det inte en bättre idé att söka in på en kockutbildning än till ett teveprogram då?

Så till smyckena då, som egentligen är själva orsaken till tunikan. Snygga va?! Rejält stora örhängen. Typ 5 cm i diameter, ganska tunga. Fick bygga om dem lite eftersom kroken satt väldigt stelopererad. Med en liten ring mellan örhänget och kroken hänger de mycket snyggare. De lila droppformade stenarna i mitten är inte riktigt så mörka som de blev på bilden.

Såhär ser det ut ihop. Rätt snyggt tycker jag. Den där ringen får jag se om jag använder. Den är en resårring och rätt obekväm. Får väl testa och se om jag vänjer mig. Ja, jag känner mig riktigt nöjd över mitt val av bröllopsoutfit. Köpte rubbet på Indiska.

Det mest vanliga är väl att man skaffar kläderna först och accessoarerna sen. Inte jag. Eftersom jag är helt galen i smycken väljer jag ofta smycken först och hittar plaggen till senare. Häromdan föll jag pladask för ett par stora och gnistrande örhängen med matchande ring och armband. Det där som gnistrade var i lila och turkost. På något bronsaktigt. Hm. Svarta kläder var uteslutet i det här fallet. Så jag letade och letade efter ett plagg som kunde passa till. Lyckades också! Längre in i samma affär hängde en tunika i samma färger! Taget. Jag kommer att vara lila och turkosklädd på det där bröllopet vi ska på nästa månad. Åtminstone kommer jag att ha snygga smycken!

Apropå smycken. Suttit halva helgen och pillat med pärlor och man kan göra mycket roligt med gamla trasiga smycken. Inte sjutton kan jag kasta trasiga eller till hälften borttappade smycken heller! Jag har en massa diverse smyckesskräp i en låda. Som när andan faller på kan omvandlas till något nytt! Återbruk liksom. Återvinning. Det bär väl ge en del miljöpoäng? Så istället för att kasta trasiga smycken eller sånt som bara finns en av när det borde vara två, eller skräp man tröttnat på ellervad nu än storyn är … ge dem till mig vettja!

Att få ett nytt schema på jobbet ställer till det. Man ska jobba där man är van att vara ledig och plötsligt vara ledig där man skulle ha jobbat. Det gamla och välmemorerade schemat ska helt ersättas med det nya som inte alls sitter än. Förr behövde jag bara veta vilken schemavecka vi klev in i för att genast veta vilka turer jag hade den veckan eller nästa. Nu är förvirringen total. Till det kommer försöken att lista ut om det blev bättre eller sämre. Vissa delar blev klart sämre. Andra delar måste nog läggas på den bättre sidan. Både sämre och bättre. Kanske. Förmodligen är den känslan starkare när vi betat oss igenom hela schemat. Men det är bara att gilla läget. Nu är det så här det är.

Eskimåerna har inte hundra ord för snö. Det är en myt. Fast de har några fler än oss av rent praktiska skäl eftersom de liksom lever i den. Vi lever mest utan den just nu, och det orsakar upprördhet på vissa håll och lättnad på andra. Snön, vare sig den finns eller ofinns, tycks inte lämna någon oberörd.
Det ska finnas snö i januari hävdar en del. Tja, ska och ska. Det brukar vara så, men det finns också en massa år där den liksom nu uteblivit. Snön bidrog också till förlorad julstämning sades det. Inte för min del, tyckte det var väldigt juligt ändå. Det som nämns som fördel snö är att det blir ljusare och det blir det naturligtvis med en massa vitt på marken.
Andra saknar snön mer för att de tycker om att använda den. Knappt har de första flingorna siktats innan ”skortran” varmkörs i garagen. Det är inte mycket vits att ha en snöskoter om det inte finns snö så klart. Eller vilken typ av underrede man nu än väljer för att plöja fram i snön med. I natt har en liten gnutta snö smulats över taken. Lite vitt är det alltså. Inte skotermängder men ljusmängder.
För mig kvittar det. Jag är inte i något ljusbehov, eftersom jag är en mörkerälskande varelse och jag använder inte snön på något sätt. Den orsakar mer förtret för min del med att forsla den ur vägen från trappa och garageuppfart och bil. Det ska snöa mer i morgon sägs det. Tja. mig kvittar det. Däremot kunde Bore gärna få vräka på med lite kyla! Typ tio minus. Med eller utan snö.

Det där med mörker. Jag avskyr direkt solljus och vistas helst i mörker. Ljuskänsliga ögon som kisar mot allt det där vita, skarpa ljuset. Stannar gärna inne med nerdragna persienner när det är för mycke sol. Vaknar till framåt kvällen och kan påbörja diverse projekt. Nattjobbar. Sover i en källare med mörkläggningsgardin för den lilla gluggen. Jag är väldigt förtjust i mulet dis och mörker och mår inte ett dugg dåligt i avsaknaden av dagsljus under den mörkare tiden på året. Nästan så att jag sörjer det lite nu, när det för andra efterlängtade ljuset återvänder.
Kanske är jag på väg att bli en sorts vampyr? Fast jag tar inget blod, jag lämnar mitt eget. Jag är väldigt fridfull och snäll och springer inte särskilt fort och saknar vassa hörntänder.
Jag är antagligen lite knäpp helt enkelt.