Livet, MusikLivet, UmgängesLivet

Torsdag = helg!

Och en sån helg sen! Tar det från början.
Slutade jobbet i går morse efter avklarat dygnspass. Åkte hem och sysslade med lite av varje. Planterade om några blommor, städade och tvättade. Snyggade till mig något och åkte till stan där jag spontanhandlade annat än jag tänkt och lämnade tillbaka ett plagg som var fel och köpte vin.
Väl hemma åt jag lunch samtidigt som jag trädde några pärlor i en del av fransarna på min alldeles nystickade poncho. Så dusch och en mer genomarbetad uppsnyggning av mig själv. Iklädd min sprillans poncho kommer vi till själva helgen. Den inleddes med tjejträff resten av kvällen. God mat och massa prat kännetecknar den.
Denna fredagen är ledig och planen att såsa runt och sticka lite och packa. Alternativt en långpromenad i skogen om det inte regnar.
På lördag morgon åker Dottern och jag med tåget mot Stockholm. Vi ska fira lite! Hon fyller tjugofem och jag femtiofem innan året tar slut. Vi ska bland annat gå på fotografiska museet och ta dan lite som den kommer under lördagen. Innan vi tar pendeln och tillbringar kvällen och natten med en kompis. Det blir nog också en vända tillbaka till stan för middag på restaurang.
På söndag söker Dottern och jag oss inåt stan igen och har ett hotellrum bokat där vi ska snygga upp oss innan vi promenerar till Kulturhuset för helgens höjdpunkt. En konsert med ett annorlunda och speciellt band som heter Tinariwen. Det ska bli himla spännande! Dottern hittade detta band (och visade mig) för en tid sen och jag gillar dem verkligen. De gör en enda spelning i Sverige och vi har biljetter!
Efter konserten tillbaka till hotellet för att smälta intrycken och på måndag morgon avnjuter vi hotellets frukost innan vi så småningom beger oss hemåt igen.
Som sagt! En sån helg det är!

Annonser
ÖvrigaLivet

Allt som allt

Ska man börja julpynta idag? Undrade Dottern via ett chattmeddelande häromdan. Jag har sett många som redan är igång på allvar. Och då pratar jag inte om butikerna. I grannens fönster lyser redan adventsljusstakarna och jag har sett både julgardiner och uppställda granar redan. Jag vill inte än. Tänker vänta till dagarna innan första advent. Som vanligt. Fast jag har ändå en liten tjuvstart! Förra helgen köpte jag en lysgrej med en stjärna i och den har varit igång sedan dess. Och tidigt i höstas köpte jag en smidesljusstake från förr med plats för fyra ljus. Den har stått och väntat, med ljus i, på ett skåp i vardagsrummet sedan dess. Och i går dammade jag av mina två glastomtar ställde fram. Inget av grejerna skriker julpynt så de får vara godkända och står för en diskret tjuvstart!

Däremot har jag påbörjat julshoppandet. Tar det via nätet i mesta möjliga mån och beställer hem julklapparna för att slippa trängseln i butikerna senare. Så himla smidigt! Jag hatar julträngseln i butikerna.

Nämen man skäms ju lite å folks vägnar faktiskt. Jag tittade på programmet med amerikanare som letar släkten i Sverige. När de skulle handla tacos på en butik i norra delen av detta land behövde de hjälp att förstå sin svenskspråkiga lista och ville självklart fråga folk. Och alla bara sprang undan! Som om amerikanarna var pestsmittade, farliga och hotfulla. Ingen svarade på tilltal och hälsade inte ens. Viftade undan dem som flugor med fnysningar och gick. Inte ens fast man ropade på dem var det nån som vände sig om och lyssnade vad frågan gällde. Alltså är vi så otroligt oförskämda och socialt inkompetenta eller var det bara tevearrangerat? Man får ju hoppas på det senare för fy alltså så otrevligt det kändes!

Fjärrkontrollen har varit en källa till stor irritation här hemma en längre tid. Skiten funkar inte som den ska. Hur man än trycker och trycker så struntar den blankt i kommandot och inget händer. Speciellt när man ville sänka eller höja ljudet eller zappa lite. Och ilskan får en att både trycka hårdare och hårdare på knappjäveln och skaka kontrollen och snudd på kasta den i väggen. Kan man inte köpa ny? sa Maken mitt i en sån aktivitet.
Jag gör som man gör i det läget. Googlade. Jo visst kunde man köpa ny! Jag hittade genast både en jättebillig nästanvariant och en logotypemärkt dyrare variant. Valde den dyrare och köpet var klickat! Så kom den direkt i brevlådan. Blank och fin och snarlik den gamla i utseendet. Lite uppfixade möjligheter bara. Men helt olik den gamla i funktionen.  Vi behöver knappt nudda knappen så gör den vad den ska. Det blev en fröjd att zappa och ändra volymläget. Underbart!

Jag är så gammalmodig att jag använder mig av kalender i pappersformat och vägrar den digitala varianten! Mobilen innehåller en sådan digital, liksom datorn. Men det är ju helt värdelöst! Jag får ingen överblick på nånting i den kalendern. Visst skulle det vara praktiskt att den alltid är med liksom, men så jäkla dålig är den för övrigt att jag vägrar. Man kan visserligen göra diverse inställningar och få meddelande och plingelingar när nåt ska ske och synka de digitala kalendrarna. Men näe, jag kan liksom inte med den i alla fall. Fult och omständigt, svårt att ha nån bra överblick och begränsat med extra anteckningar. Och tjatigt med allt plingande och stänger man av det missar jag allt. Tacka vet jag en bläddringsbar papperskalender! Där man kan skriva med penna vad som bokas in. Min favoritvariant är i storlek a-fem med pärm som har plastfickor för bra att ha-lappar och själva kalendern har veckouppslag på den ena sidan och en helt tom sida intill. Den klottrar jag full varje vecka. Anteckningar av olika slag, krumelurer och krumelixer som bara är trevliga att åstadkomma eller hör ihop med anteckningarna. Mobilkalendern har inte ett smack att sätta upp mot det! Fick hem den nya kalender för det kommande året nyligen. Har redan flyttat in i den! Den här gången lyxade jag till det med pärm i konstläder, eftersom den i plast brukar spricka i kanterna innan året är slut. Nu har jag både årets och det kommande året i samma konstläderpärm och det funkar alldeles utmärkt, det som är kvar av detta år. Mobilkalendern förblir oanvänd även i fortsättningen, dessutom har jag handväska så blädderkalendern är alltid med mig den också.

Och för övrigt ser jag fram emot helgen!

 

Livet

En sorgsen lyckohistoria

Min Godeväns pappa har en hund. En pigg och glad fyrvägskorsning med snälla ögon och vift i svansen. Men så har min Godeväns pappa också hjärtsvikt och annat som gjort honom opigg och oförmögen att längre vara hundägare eftersom orken inte räcker till. Mycket sorgligheter i det! Men han har fått den vård han behöver och piggar nog på sig med vila och lugn och ro hoppas vi. Godevännen hade tillfälligt tagit över som hundägaren i pappans ställe när han blev sjuk. Hundar behöver rastas och aktiveras av nån som orkar och nu fick hon vara den som orkade. Husets Katt hade dock en hel del synpunkter på detta och eftersom de två husdjuren inte alls kom överens, fick Katt flytta ut i eget boende i en stängd del av huset så länge. Tills man hittade en hundlösning.
Vet ni nån som vill ha hund? Frågade Godevännen mitt i brunchen härom lördagen. Näe. Vi visste tyvärr ingen och sånt svarar man på med sorg i sinnet eftersom man vet vad alternativet kan bli för husdjur utan lösning. Jag skulle visserligen gärna ha med mig en hund i just Hunds storlek och glädje på mina långpromenader i skogen. Skulle kännas tryggt och trivsamt. Trevligt sällskap ju. Men däremellan är jag uppenbart KattÄgd. Vi kan inte ta in nån hund i det sammanhanget.
Men stackars Hund! Det där hotande alternativet vid horisonten krävde en snar lösning. Och plötsligt glimmade ett alternativ förbi i mitt huvud. Dotterns djurälskande vän med hundvana! Boende nästan mitt i naturen med hästar i sitt stall! Där skulle Hund säkert trivas! Men skulle hon trivas med Hund? Frågan släpptes och efter att ha utväxlat diverse frågor kring denna Hunds öde och väl och ve landade alltihop i ett besök.
Dottern och jag hängde på, nyfikna på resultatet av detta möte. Hund hade blivit tillsagd att visa sig från sin bästa sida och lade sig därmed på rygg och ville få magen kliad. På djurs intuitionsstyrda vis hade han snappat att det var nåt visst med detta besök och vilken av tjejerna han borde inrikta sig mest på. Tycke verkade faktiskt uppstå omedelbart från bägge håll!
Hunds Husse var inte närvarande, men han fick rapport via telefon efter att vi druckit kaffe på saken och därmed liksom befäst det hela. Hund skulle flytta! I alla fall lite på prov först. Och när det var bestämt gick Hund och lade sig i hallen för att vänta. Hans grejer samlades ihop med tunga steg och dämpad stämning. Det är ingen lätt sak att skiljas från en trogen vovve! Speciellt inte av den här anledningen. Det blir ett ekande tomrum, särskilt för pappan gissar jag. Även om den här lösningen var helt perfekt.
Jag fick en uppdatering följande morgon. Den första natten hade gått jättebra och Hund hade nosat in sitt nya hem och sovit gott i sin egen medhavda säng. Han hade också fått kolla in stallet och på morgonen fick han gå promenad till det närliggande havet. Det verkar fortsätta gå bra också vad jag hört och jag tror att såväl som Hund, förra ägare och nya ägaren är nöjda och att provet blir permanent.
Så en riktigt sorgesam historia blev en lyckosam historia tillslut!

VandringsLivet

Vandraren har någonstans att gå …

I morse satte jag mig med stickningen i soffan och glodde på ett par nysläppta avsnitt av serier jag följer, bara för att det är så jag brukar ta mig an lediga dagar. Men en ovan rastlöshet manade på mig och jag var ruskigt okoncentrerad i handlingen tillslut. Stängde av och drog på mig vandringskläderna istället.
Alltså det blev snabbt ett behov! Detta med naturen. Jag gick en sväng i går morse också, då hade jag med mig ryggsäcken och kaffe med tilltugg. Tog den vanliga vägen upp i skogen bakom oss. Planen var att plocka mossa … Ja, precis som i den gamla vallsången! … ”kling, klang klockan slår, stig upp och plocka mossa, magen trång och dagen lång och lite mat i påsen. Aspen bad mig löpa löpa, linden bad mig vila o.s.v” Sjöng den där i skolan och kan hela texten än. Märkligt vad som fastar i minnet. Nåja. Jag hade lite mat i påsen. Och plockade mossa att pynta med till jul. Sån vit och en sammetslen grön som jag brukar dekorera hyacinter med och göra fina bollar av. Snabbt hade jag påsen full och gömde den bakom en sten för att slippa bära hela vägen. Efter en trivsam stund på en stubbe mitt i skogen med kaffe i muggen gick jag tillbaka och hämtade mossakassen innan jag gick hem. Tänkte väl att jag var nöjd med den svängen på ett tag liksom.
Ändå högg rastlösheten efter mig i morse igen! Idag gick jag tyvärr utan kaffe, utan matsäck. Det skulle jag ångra!
Vi är lyckligt lottade att få bo på gångavstånd från havet. Jag ville dit. Det var lite kylslaget i luften efter nattens minusgrader men solen sken och det frostiga hade redan börjat tina när jag kom iväg.
Det var oerhört vackert nere bland klipporna och jag satt en lång stund på en sten alldeles vid havskanten och njöt av vågorna som slog mot stenarna och faktiskt också solen som värmde. De var där det hade smakat särdeles bra med kaffe! Utforskade istället stranden med mobilkameran och tog sedan en annan väg tillbaka. På ena sidan en väg har vi havet och på andra sidan denna väg bor skogen. Ditåt gick jag sen. Hittade en alldeles annan stig än jag brukar gå och förundrades över att jag missat den. Där var så fint med mossa och tallar och till och med en tjärn! Jag var helt klar över var jag var, men ändå lite osäker på vart stigen tog mig. Ganska blött var det också bitvis men jag lyckades traska torrskodd hela vägen. Och plötsligt befann jag mig i en korsning jag väl kände till.
Där mötte jag en hund och dess springande Matte. Hunden ville snacka med tanten i skogen. Hoppade upp och lade tassarna på mina axlar som om den ville säga nåt hemligt. Vi pratade en stund innan de två sprang vidare. Men jag blev tvungen att stanna en stund för hunden hade gärna hängt mer med mig och Matten ville snabbt vidare. Visslade och ropade tills hunden hängde med och jag stod kvar ett tag och fotograferade frostigt gräs för att låta dem få försprång. Det gjorde inget heller för det var så himla vackert och jag memorerade vägen för att kunna gå den igen, i omvänd ordning. Skogen först, landa vid havet sen och givetvis med kaffe!
Tillslut var jag snudd på hemma igen. Ett gäng kilometrar blev det allt, fler än jag tänkt för det gick så lätt att gå idag. Och för tillfället var nöjd, och påfylld av både hav och skog!

KattLivet, Uncategorized

Mjau sa väckarklockan …

Igen.

Klockan var bara noll fem tjugofem … skönt, då får Mjau vänta tills Makens klocka ringer om en kort stund tänkte jag och rullade om täcket. Fast vänta! Näää … den kommer inte att ringa den här tiden förrän på måndag! Det är bara lördag idag. Suck. Musse sprang före mig uppför trappan och skyndade ut i regnet när tillfälle gavs. Jag gick till nästa dörr och släppte in Pancakes som tillbringat natten ute. Han ville med ner och sova och det var ännu varmt under täcket när jag lade mig igen efter tiominuters kattservice. Också ett sätt att börja en lördag på! Jag somnade tillslut och vaknade en timme senare av en tung katt som tagit halva mitt täcke som sitt. Lika bra att ge upp.

Nu är kaffet upphällt och ett gäng ljus tända och nämda katter har redan både släppts in och ut och in igen så jag tappat räkningen på om de är ute i regnet eller inne nånstans. Godmorgon lördag!

ÖvrigaLivet

Varierande tjafs

Julen, den är redan allestädes närvarande, trots att den är långt borta ännu. Gick genom en affär idag och mängden julpynt var överväldigande. Och på den vanliga matbutiken stod granen redan så grön och grann i entrén. Jag vill värja mig. Inte än! Det är ju November nu och jag vill ha denna älsklingsmånad ifred. Utan pyntet. Tids nog kommer jag också att frossa i lysande slingor och röda band. Men inte än!

Vi tycks ägna mer tid åt att längta efter en kommande årstid än den vi befinner oss mitt i! Alltid steget före, alltid tankarna i något annat. Nu vill jag ha jul hörs det varstans och när vi precis petat i oss julmaten och föst undan allt julpapper ska julen städas ut med bums och längtan efter våren tar vid. Och när allt nyss börjat knoppas tjatas det redan om sommar och när den är som varmast anropas hösten. Näe! Jag protesterar. Njut av det som är!

En jäkla massa ljus. Det går åt en jäkla massa ljus. En jäkla massa ljus alstrar en massa värme. Men så himla trivsamt det blir. Så fort jag tänt ett, ser jag ännu ett jag behöver tända. För att det blir så fint. Så en jäkla massa ljus blir det innan jag hejdar mig själv och stoppar undan tändaren.

Jag räfsade alla de där löven som låg och skräpade på gräsmattan. Men då hade inte björkarna släppt ifrån sig sina än. Nu är det lika många löv på gräsmattan på nytt! Jag har tittat på dem i över en vecka nu utan att förmå mig komma ut och göra något åt dem. Ska det inte bli snö snart så jag slipper se eländet?

Satte mig i en frisörsstol i förmiddags. Mitt långa hår växer och växer. Längre än midjan typ. Inte överdrivet slitet heller men ändå behöver ett proffs se över topparna ibland. Håret brukar börja trassla och bilda dreads när det är dags att få topparna kapade. Och min begäran är enkel när jag fått frisörsskynket om mig, ta det lilla som behövs och låt mig behålla resten. Det har blivit en sport. Hur långt kan det bli? Det är inte speciellt ergonomiskt att klippa topparna på mig! Hon får snudd på krypa och huka runt stolen för att nå dem den stackars frisören. Tur att det går relativt fort. Så nu är det riktigt uppfräschat ett tag igen!

I morgon ska förmiddagen ägnas åt brunch på stan. Ett par vänner och jag har slutat köpa paket till varandra på givna dagar och bjuder oss istället på en trevlig brunch. Jubilaren väljer plats och vi enas om ett datum. Morgondagens brunch blir på ett populärt ställe i stan där man bör befinna sig i god tid och köa en stund för att  erhålla ett bord. Men det är det väl värt! Överflödet på dessa fat och skålar är snudd på genant. Vi skulle kunna mätta en kontinent på det överflöd vi omger oss med här. Det är en annan historia. Gott och trevligt är det!

På söndag ska alla fäder firas. Min får firas med en god tanke eftersom han befinner sig ovandär. Men Maken har uppmärksammat oss på att det minsann är hans dag på söndag. Dottern har nåt på gång och jag bidrar på ett ekonomiskt plan. Vi vet att det är paket han vill ha och innehållet i dessa ska vara allt annat än textilt. Skulle våga komma med slipsar och kalsonger! Nä. Han önskar sig roliga grejer. Inom ett område som lätt skulle klassas som leksaker. Samlarobjekt är ordet han väljer. Inom filmens fantastiska värld. Nåja. Vi får väl se, vad det blir! Jag tror allt att han blir rätt nöjd ändå.

Satt i ett väntrum häromdagen. Fyllt av kvinnor. Alla fick vi köa och uppge personuppgifter i en kur. Alla skulle vi utsättas för samma undersökning. Alla visste det också eftersom det var en specifik tid där bara detta skulle göras. Alla satt där med viss bävan och obehag. Märkligt tyst i detta väntrum. Nån kände nån annan och småpratade lite lågmält i väntan på sitt namnupprop. Annars tystnad. Nervositet hos vissa, önskan att befinna sig på annan ort hos vissa. Tysta fann vi oss i detta öde, att det redan gått tre år och nu var dags igen. Namnen ropades upp likt ett löpande band och som ett tyst lämmeltåg gick man genom en lång korridor med sin utvalda provtagerska, nån annan före sig och nån annan efter sig. Mötande kvinnor på väg ut ur korridoren, med lätta steg över att nu ha det gjort. Så rummet med den där stolen. Kroken att hänga hälften av klädesplaggen på. Upp med benen, ner i position. Tänk på nåt annat, tänk på nåt annat. Det är snart gjort, det är snart gjort. Och så slut på obehaget och snabbt ner och på med alla plaggen och studsa ut i lätta steg. Tre år till nästa gång och avundsjuka blickar från väntade väntrumskvinnor som ännu hade sitt framför sig. Snabbt gjort som sagt och sannerligen inte första gången. Ändå samma obehag och noja. Nu ska man bara invänta brevet …

EgoLivet

Inleder en helg

Som är ledig! Det känns alltid alldeles oerhört lyxigt efter att ha jobbat nästan hela förra helgen.
Jag åkte direkt till blodcentralen i morse och lämnade mina kvinnliga angivna mängd blod och fick frukost och present i vanlig ordning. Samt en karta järntabletter att förgylla helgen med …
Sen åket jag hem för att se över dagen. I morgon ska jag åka iväg på en tjejhelg i bokad ”stuga”. Det är det vanliga tjejträffsgänget som drar åt Hälsingland till. Hälften av oss är lediga i morgon och tänker inleda med frukost hos mig innan vi åker. Alltså behöver jag snygga till hushållet en aning och skaffa denna frukost.
Vi kommer att bo i två lägenheter och mitt gäng ska stå för fredagens middag. Efterrätten är på min lott. Den ska också inhandlas och förberedas. Dessutom ska var och en ta med sig eventuella snacks och dryck av valfritt slag.
Det ska alltså handlas ett och annat under dan. Och jag behöver packa och ta ett beslut om ifall jag ska stå ut med standarden på lägenhetens täcke/kudde/lakan eller släpa med eget. Jag är rätt känslig på den punkten.
Men först tänker jag unna mig en stunds slappläge i soffan med stickning och nåt trivsamt på teve.
Sen skriver jag en lista och beger mig på shoppingtur.

TeknikLivet

Mobilbyte

Tillslut var det helt nödvändigt! När mobilen började stänga av sig själv mitt i samtalen och krävde pinkod för att jag skulle få återuppta dem fick jag nog! Hela Skåneresan krånglade den. Funkade bäst som kamera. Och ja, det där gamla trötta skämtet; ”kan man ringa med den också?” blev liksom aktuellt. För nej! Det kunde jag inte.
Brorsan hade med sig en ny variant och jag kunde därmed testa den lite och se att det var ett alternativ även för mig. Annars är det ett första dilemma när det är dags att byta. Vad man vill ha ur flödet.
I tisdags efter ett inbokat möte åkte jag alltså direkt till stan och stegade in på telefonbutiken. Där hade kölappssystemet ballat ur. En skylt upplyste kunderna om det, men att vi ändå skulle invänta vår tur. Lite som förr i tiden. Jag stod snällt där och väntade mellan två försäljare som hade fullt upp med andra kunder. Telefonärenden är inga snabbavklarade ärenden. Det tog alltså tid. Medan jag väntade både kom och gick andra som inte orkade vänta snällt. Mänskligheten har också svårigheter med att ta sig an en oväntad situation. Nu visste ingen vem som var först på tur! Det rådde förvirring i butiken. Ska man då köa för en viss station eller för båda? Tänk om det blir fortare ledigt i den andra och så smiter nån annan före? Det var sånt folk såg ut att brottas med. Jag stod kvar i mitten. Visste att det var jag på tur eftersom inga andra funnits i butiken än de som redan betjänades när jag kom in. Men somliga tanter tyckte ändå att det nog borde vara deras tur, före mig. Hon frågade mig till och med om man inte fick nån lapp. Nej, man bara väntar svarade jag. Alltså borde det varit uppenbart för henne att jag kommit före. Ändå såg jag hur hon en stund senare liksom ett halvt steg i taget försökte närma sig den försäljare som såg ut att bli klar först. Jag lät henne hållas. När det sen var dags var jag i alla fall snabbast 🙂
Den unga tjej som stod vid försäljningsdisken kollade mina kunduppgifter och vi kom föga förvånande fram till att det nog var läge för ett byte. Jag hade bestämt mig för en Samsung s8 och valde en färg. Hon hämtade det jag ville ha och förklarade tydligt och proffsigt vad som gällde. Och gav mig ett tips på hur jag enklast fick med mig allt från gamla till nya. Det som brukar vara ett rejält dilemma! Nu laddade jag bara hem en överföringsapp till gamla telefonen redan i butiken. När jag startat den nya telefonen hemma behövde jag bara aktivera dessa appar och tala om vad jag ville ha överfört och vips var det gjort! Alla kontakter, appar och deras uppgifter och wifiinloggningar kom med. Till och med bakgrundsbilder och ungefär den uppställningen av appar jag haft innan. Jag kände mig som hemma direkt. Det enda jag behövde göra var att logga in i vissa appar och göra om en del inställningar. Smidigt och enkelt var det! Allt funkar perfekt. Och ja, nu kan jag ringa med den också! 😀

VandringsLivet

Vandringsbiten

Jag måste ju säga att det gett mersmak! Att jag är helt biten. Vandringslivet har mig fast. Dessutom har jag skaffat mig en massa bra utrustning och den vill användas!
Det finns en otroligt varierande natur i detta land. Natur som gjorts tillgänglig i form av nationalparker och naturreservat.
Det finns till exempel tjugonio nationalparker i Sverige! En hel del att besöka alltså!
Fördelen med nationalparker och naturreservat är att det är så välordnat och underhållet. Det är riktiga stigar och leder med färgmarkeringar på stolpar och skyltar så de blir lätta att följa. Informationstavlor med kartor över hela leden och upplysningar om vad man kan se efter vägen. Det finns också broschyrer med tydliga kartor och bra att veta, som man helt gratis kan ta med sig. Rejäla parkeringar, toaletter och matställen med bord och bänkar. Grillplatser, utsiktsplatser och sevärdheter. Det finns också Naturrum där man kan ta del av intressanta utställningar och annat rörande platsen man befinner sig på. Man kan fylla på sin vattenflaska eller se till att hunden får vatten. Eller samla på sig informationsbroschyrer om andra parker. Det finns också alldeles utmärkta hemsidor för varje nationalpark där man kan ta reda på vad man behöver inför sin vandring. (Om man inte ska ha en Svägerska med sig som jag hade 🙂 )
Det kan vara tungt och jobbigt att gå långt. Gå och gå liksom.

Men också alldeles underbart. Det finns så mycket fint att uppleva. Jag ser det fortfarande inte som något slags träningspass även om det kan vara nog så jobbigt emellanåt. Det är bara att stanna en stund och pausa. Se sig omkring lite noggrannare. Ta en bild. Sätta sig någonstans på en bänk eller en sten och ta fram matsäcken ur ryggan och njuta av att äta ute i naturen. Det är så rogivande och måste helt enkelt vara suveränt för matsmältningen. Titta på träd, blommor och annan växtlighet, spana efter fåglar eller djur. Förhoppningsvis ingen björn då. Att vandra med sin ryggsäck mitt i naturen är otroligt energipåfyllande. Nu ska jag ta reda på vad jag kan utforska på nära håll.

VandringsLivet

Vi gick ändå lite till!

Var vi nöjda nu? Nej, det fanns ett stopp till inbokat som jag inte fått veta nåt mer om än att det knappast skulle vara frågan om något uppför. Vi hade en stunds körning först, den ansvarade Brorsan för i vanlig ordning. Svägerskan och jag satt fast i mobilerna hela vägen för att se över alla bilderna från Skåne och lägga upp lite av dem på Instagram. Och så stannade vi på en mack och skaffade oss lite förnödenheter … typ glass och lite choklad och nån tidning. Några dagar i vildmarken liksom. 🙂
Vi hade bytt Skåne mot Småland, lövskog mot barrskog när vi körde in på en parkering tillslut. Landat vid ytterligare en nationalpark, Store Mosse närmare bestämt. I närheten av Gnosjö var vi.
Det var lunchdags och vid ett av borden packades det upp medhavd kållåda som värmdes i trangiaköket. Vädret hade också bytts till ett mer mulet väder och lite kalla vindar. Det kändes lite ruggigt att sitta där efter ett tag i en varm bil. Men maten var god och kaffe på det, sen var vi redo för en stunds vandrande igen.
Här fanns också ett otal vandringsleder att välja mellan. Men vi valde en kortare, kände vi oss kanske lite mätta på vandrande tro?
Store Mosse Nationalpark är vad det låter som. En mosse, myr. Blötmark. Stora gungflyet stod det i broschyren jag skaffade vid anslagstavlan. Två kilometer lång och en kilometer bred yta av ett flytande växttäcke! Jag har aldrig sett en mosse tidigare så det skulle bli en upplevelse!
Först gick vi genom barrskog. Det kändes välbekant, hemlikt. Men jag måste säga att det i barrskog inte finns ett dugg av den mäktiga och sagolika stämning som lövskogen bidrar till. Barrskogen är mer karg, vardaglig och strävsam. Det är en annan doft också. Men så närmade vi oss mossen och en vidsträckt yta öppnade sig framför oss.
En spång gjorde det möjligt att gå på mossen. En rätt häftig syn! Ja, det var definitivt inga uppförsbackar! Bara spången spikrakt rätt ut över mossen. Nedanför oss synligt vatten mellan alla tuvor av växtlighet. Kargt, lite mystiskt, lite så man började titta efter olika slags väsen. Förväntade sig se ånga pysa upp mellan tuvorna och otrevligheter skymta här och var. Titta inte ner, väste Gollum. Ja, du som sett Sagan om ringen trilogin fattar vad jag pratar om.

Vi gick en bit på spången och tog in lite av denna mosse. Spången var smal och inte direkt gjord för några möten. Det gick om man måste, men annars kunde man vänta in folk på bredare mötesplatser som fanns utbyggda här och där. På dem kunde man också stå en stund och se ut över mossen. Det var verkligen en speciell känsla. Men vid den andra mötesplatsen vände vi. Det kändes som att det räckte, vi hade många kilometer i benen som det var. Hunden tittade också upp på sin husse hela tiden som för att fråga om han verkligen menade allvar? Gå ännu mer? Han var trött i tassar och ben och var inte så förtjust i spången. Han ville hem.
Plötsligt kände jag också hur trött jag var! Trött i kroppen och trött i sinnet av allt jag upplevt. Vilken helg vi haft. Fantastisk på alla sätt! Men nu ville jag hem, smälta alla intryck och vila.
Det var häftigt att få se en del av en mosse, sån enorm kontrast mot naturen vi upplevde nere i Skåne. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Store Mosse en annan gång och se lite mer av den. Ha lite mer tid att utforska den och dess mystiska väsen.