SkrivLivet

… det var en gång …

ett litet hus vid havet. Där vindarna möttes över vågorna och piskade upp stämningen till vitskummiga toppar. Sanden mötte varje våg, likt en guide som visade vägen. Mjuka avtryck av fötter, ett slarvigt uppritat hjärta, till hälften taget av havet.
Hon satt på en sten. Näsan lyft i en kraftig inandning. Blåsten slog hennes hår mot kinderna. Trasslade in det i tårarna. Och naglarna skrapade mot stenens hårda yta. Hon borde ha tagit med sig telefonen. Kunde nästan höra den ringa någonstans långt inne i huset. Men vad gjorde det. Ingen skulle ringa ändå.
Plötsligt landade en liten sädesärla alldeles intill. Trippade på tå längs klippan, liksom vippade hela sig. Hon satt alldeles stilla och tittade på den lilla fågeln, vars hela liv handlade om att skaffa mat.
Det var länge sen hon ätit. Hon kunde inte riktigt komma ihåg när. Eller vad hon ätit. Säkert kall ravioli direkt ur burken. Smaken av plåt och tomatsås. Smaken av ensamhet.
Hon reste sig sakta. Släppte ner badrocken över axlarna. Klev klumpigt över slemmiga stenar tills hon stod i det kalla vattnet. Det gick iskalla strömmar in genom huden, studsade mot benet där inuti och for som en löpeld genom omloppsbanan. Hon slog armarna om kroppen, vadade längre ut. Tills vattnet nådde midjan och hon kunde lägga sig ner. Flytande på rygg i det blyfärgade. Lät det omsluta hela kroppen och rinna in i öronen. Som ett effektivt ljudstopp. Allt blev tyst.
Brusande tyst.
Hon hörde hjärtslagen, andetagen, vågorna och en viskning från botten. Kylan besvärade henne inte längre. Hon trivdes i den, blev ett med den. Himlen ovanför och hon flöt, guppade med vågorna, kände vattnet omväxlande omsluta, omväxlande rinna av.
Tankarna stannade av när huvudet vilade i vatten. Stillade sig, belystes. Som att borsta sanden av huden och möta den len och fri.
För en stund, len och fri, stilla och klar. Hon vände sig i vattnet, tog några kraftiga simtag. Tills det fanns botten under fötterna. Motvilligt reste hon sig upp. Tog emot kylan och lämnade vattnet som nu nästan kändes brännhett. Badrocken klibbade mot det våta huden. Hon knöt skärpet hårt om midjan. Lutade huvudet och kramade vatten ur håret. En pöl rann längs klippan där hon stod. Ett djupt andetag. Sädesärlan lyfte, flög över henne och försvann.
Och hon lämnade havet, värmde sig framför brasan i den lilla stugan. Öppnade ännu en burk ravioli, åt den kall. Smaken av plåt och tomatsås. Smaken av ensamhet …

(en liten lek med ord i kvällningen, allt hämtat ur fantasin)

Annonser

7 thoughts on “… det var en gång …”

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s