När katastrofen kommer (kortnovell)

Den gröna plastgungan av bebismodell gungade ensam i vinden. Som om det satt ett osynligt barn i den och knappt kunde nå gräsmattan med tåspetsen för att sätta fart på gungan. Resten av gatan var precis lika övergiven som gungställningen.
Ett par parkerade bilar. Men ingen människa syntes till. Om man lyssnade noga kunde man höra svagt motorljud någonstans. Det var också det enda närvarande ljudet. Om man lyssnade noga upptäckte man nämligen även ljuden som saknades. Inga fåglar kvittrade, inga barnröster som lekte i trädgårdarna. Det var tomt och tyst. Snudd på övergivet. Som om mänskligheten på den här gatan, i just den här lilla staden plötsligt raderats ut.
Hon kom vagt ihåg en gammal serie som gått på teve i hennes ungdom. Något hemskt hade hänt, hon kom inte ihåg vad och ett helt samhälle var plötsligt nästan tomt. Men de som fanns kvar blev tvungna att försöka överleva på något sätt. Bensinen i bilarnas tankar räckte bara en begränsad period, elektriciteten var utslagen och var skulle man få mat, mediciner? Folk drog omkring och plundrade. Tog för sig vad de kunde komma över, tog till våld om det behövdes. Drog runt och smög sig in i övergivna hus för att rota igenom dem efter förnödenheter. Försökte få bensin från övergivna stationer, mat från övergivna butiker. Bildade gäng, goda och onda. Det gällde att lyckas ta sig in i rätt gäng för att överleva. Och för att göra det krävdes byteshandel eller att man hade rätt saker med sig.
Hon hade sett det där teveserien med samma känsla som byggdes upp inom henne nu. Här på den tomma gatan.
Tänk om.
Tänk om alla var borta?
Hon kunde plötsligt se tecken av katastrofen överallt. Tystnaden, den tjockt grå himlen, de övergivna husen och trädgårdarna. Avsaknaden av människor. Där stod en garagedörr till hälften öppen, slarvigt fördragna gardiner för vissa fönster, ingen rök ur skorstenarna och själv var hon ensam kvar! Utan något vettigt att förhandla med. I hennes röda skinnväska rymde inga verktyg eller överlevarsaker. Vad skulle man till exempel med en mobil till om elektriciteten var borta? Och om de flesta människorna också var borta,vem skulle man då ringa?
Tänk om hon skulle gå uppför stentrappan till det där gula huset och upptäcka att dörren var olåst och huset plundrat. Ett gäng plundrare med vapen skulle se henne som en farlig inkräktare ute efter deras hopsamlade förråd. Kanske satt de hopkurade där, i källaren? Rörde sig inte gardinen en aning, sveptes undan för att iaktta utan att synas?
Automatiskt sneddade hon över gatan och gick längs trottoaren på andra sidan. Medan blickarna från den försiktigt undandragna gardinen kletade sig fast i ryggen som en brännmanet.
Hon sprang nästan, lämnade huset och gänget bakom sig. När som helst kunde de ha bestämt sig för att komma efter.
Hon såg sig över axeln för att hinna upptäcka dem i tid men än så länge verkade ingen ha sett henne. Men hon behövde komma av den här öppna gatan fort nu. Hon fick strax syn på det perfekta gömstället. Hoppades att det skulle vara tomt. Hon stannade till en stund innan. Såg sig omkring och närmade sig sakta. Grageuppfarten var öde. Det gnisslade om locket till brevlådan när hon lyfte på det och kikade ner. Tomt såklart. Hon höll sig närmast husväggen när hon gick mot trappan. Stannade igen och tittade sig omkring. Stoppade handen i sin väska och drog fram nycklarna. Höll dem hårt, nästan som ett vapen och närmade sig dörren.
Hon kände på handtaget, tryckte tvingat sakta och tyst ner det. Dörren gick upp. Hon andades ljudlöst medan hon stängde dörren om sig, klev tyst ur skorna, hängde väskan på en krok med jackan över. Smög på strumpfötterna över hallgolvet in mot köket.
”Hej älskling!” Han kom fram och gav henne en kindpuss. Luktade svagt av vitlök och stekos. ”Maten är nästan klar!”
Hon slog sig ner vid bordet. Hällde upp lite vin och andades ut.
Vilken fantasi. Hon borde bli författare eller nåt. Nu skulle det bli gott med middag! Vilken jäkla dag det hade varit.

(Jag lät mig inspireras, av det jag såg genom fönstret. Allt började med en grön gunga.)

Advertisements

8 thoughts on “När katastrofen kommer (kortnovell)

  1. Kaliwarra skriver:

    Jättebra kortnovell. Den där gungan fick du verkligen att bli en oroväckande symbol. Jag kommer att återkomma för att läsa vad du skriver.

  2. Lotta Wanner skriver:

    Toppen! Så spännande! Jag kommer också ihåg en sådan serie, kanske är det samma? Det var ett virus av något slag. Jag tyckte den var jättebra. Ska bli spännande att läsa mer av dig! Fantisera vidare bara!! 😃

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s