Måste naturen vara i min trädgård?

Satt i godan ro i paviljongen efter en massa jobb. Laddat med lite lunch på bordet och skulle just förse mig när det rasslade och prasslade som sjutton i skogsremsan bakom mig. Jag har två katter, gjorde alltså inget större väsen av detta. När jag strax därefter får se Pancakes komma inspringande genom grindhålet, med en orm i munnen!
Iiiiii. Kan hjärtan stanna eller åka raka vägen upp i halsgropen och alla möjliga andra töntiga förklaringar av känslan rädsla. Så var det precis det som hände mig.
Pancakes släppte ormen innan jag lyckats organisera både hjärnan och benen. Ormjäkeln ringlade åt mitt håll, naturligtvis utan tanke på mig, bara för att komma undan pälsmonstret bakom sig. Jag fick äntligen systemet att fungera, samlade ihop lunch och annat och sprang. Raka vägen in! Stängde dörren så inte katten skulle få för sig att ta leksaken med och följa efter.
Det var den paviljongstunden det. Inte sjutton kunde jag gå ut där igen. Hade ingen aning om var ormen befanns sig. När jag tittade ut var nämligen både katt och orm borta. Men självklart!
Vad hade då hänt?

  1. Hade katten dödat ormen och själv gått sin väg?
  2. Hade ormen gömt sig och bara katten hade gått?
  3. Var hade ormen i så fall gömt sig?
  4. Fanns det fortfarande en död eller levande orm i min trädgård?

Jag skiter fullkomligt i ormens art! Folk som inte hyser nån rädsla för dessa djur brukar alltid påpeka att det bara var en snok. Och det var det säkert! Men vem f..n bryr sig! Som om det var ett eventuellt gift man hade fobi för! Nej. Det kvittar, giftig eller ogiftig, ofarlig, snäll, svensk orm. ORM! Läskigt slingrande och vidrigt djur.
Det var en orm någonstans, i okänt skick, i min trädgård.
Jag tänkte verkligen inte få mina frågor besvarade genom att gå ut dit och undersöka saken.
En gång i tiden var jag så rädd för ormar att jag inte ens kunde se dem på bild i tidningen. Ändå har min fobi inte hindrat mig från att besöka skogen eller andra områden med tänkbara ormar i. Men när en kompis var snäll nog att hysa in sin sons orm med tillhörande glasbur, var det inte med lätta steg jag gick in i det huset. Hela kvällen hade jag ormen i medvetandet. Fast den mest bara sov innanför glaset. Fast, vem vet om en orm verkligen sover? Vem vet om en orm inte hittar ut ur glasbur när man minst anar det?
En annan kompis jobbade med ormar. (Jag vet! Visst är det ett vansinnigt yrkesval!) Hon fick in mig i det där ormhuset och jag gick genom hela och till och med kände på en. Orm alltså. Höll inte i den. No way, där gick gränsen. Men ja, kanske hjälpte det något. Jag kunde i alla fall se dem på bild sen. Och behövde inte springa skrikande ur rummet om nån visade sig på teve eller film. På den nivån har fobin stannat, ett bekvämt läge jag kunnat acceptera.
Men nu. Fobin rullade ikapp mig i hundranitti!
Jag vågade mig ut, nästan. (ett par timmar senare) Iförd skor! Givetvis! Stod jag på behörigt avstånd och försökte se om gräset rörde sig. Det gjorde det inte. Och sen vågade jag inte mer och skyndade in igen. Höll dörren stängd eftersom erfarenheten känner till att Pancakes vill ta in sina byten.

När Maken kom hem fick han givetvis agera hjälte. Utan vit springare, men väl med en räfsa som verktyg. Jag är väl medveten om att han inte heller gillar ormar! Men. Det är en fråga om nivå här! Han hittade ingen orm. Försökte inbilla mig att den skulle söka sig härifrån av egen kraft. Den gick jag inte på!
Manade honom att leta igenom paviljongen. Ingen orm i sikte. Men i lövhögen jag ännu inte tagit upp fick han napp! Där gömde den sig! Ormjäkeln! OchjagorkarinteenstänkapåvadsomhadehäntomjagintevetatattdetflyttatsinenORMiträdgården ochjagbestämtmigförattfixalövhögen … luktsaltet, nån … luktsaltet!
Nåja.
Nu blev det inte så! Maken fick iväg den ut ur lövhög och trädgård. Den är förhoppningsvis på väg bort till bortre delen av storskogen vid det här laget. Men jag har ännu inte vågat mig ut till paviljongen. Och jag skiter i om den bara var rädd och ofarlig! En orm i min trädgård överskuggar allt annat!

______ ~~~~~~~~ _________________________________

Advertisements

8 thoughts on “Måste naturen vara i min trädgård?

  1. annukka skriver:

    Det där beskriver mitt beteende, mitt känsloregister på pricken. Fast då pratar vi spindlar.. Ibland är jag extra glad åt att Pälskling är ett innedjur numera 🙂

    • Yvonne skriver:

      Och i det fallet är jag helt befriad, sitter i paviljongen precis nu och såg nyss en spindel i busken intill men det bekommer mig inte. Tur. Skulle vara jobbigt att ha båda rädslorna. Hur går det på hembesök hos brorsan?

      • annukka skriver:

        Hos broder går det bra. Undviker glaslådorna med de däringa hemskheterna i. Kan fascineras av dem.. på avstånd. Långt avstånd. Gick i KBT-terapi några gånger för några år sedan och har fått bort den allra värsta ångesten. Kan hantera mycket små spindlar numera. Men helst inte.

  2. ~Sol~ skriver:

    Förstår din fobi fullt och helt. Fy fan för spindlar! Självklart VET jag att det ska jäkligt mycket till innan man träffar en farlig spindel i våra trakter, men inte fasen bryr jag mig om det. De är ju så ofantligt äckliga, snabba, lömska, vidriga och en hel massa saker till. Vem bryr sig om farlig? *ryser*
    Skönt att ni hittade den så att du kan nyttja paviljongen som den är tänkt. 😀

    • Yvonne skriver:

      Ja fyyyy. Sitter i paviljongen nu, men inte helt tryggt när Katt trasslar runt i skogen bakom min rygg. Det blir lite vaksamt …

  3. Freja skriver:

    Alltså, ormar är inget problem för mig (fast det kanske skulle vara om de fanns vilda här där jag bor), men jag säger som de ovanstående, jag känner samma paniska skräck för spindlar. Fast jag vet att de inte är farliga så kan de få mig att bli helt paniskt rädd.

    En kompis hade, förstås, en fågelspindel som hette Ludde (av alla konstiga namn…). Jag och han som sen blev min man var på besök och jag gick runt i lägenheten en sväng. Kommer in i rummet där spindeln fanns och ser att min man står med spindeln på handen. Jag bara gallskrek, sprang ut på balkongen, kröp in i ett hörn, grät och skakade. Mannen kommer efter (utan spindel…) och tror han ska trösta mig. Men herregud, jag kunde ju inte låta honom röra mig när han rört en spindel, så tydligen skrek jag bara rakt ut och viftade vilt omkring mig. Själv minns jag inget alls!
    Nu mer är det sonen som får rädda mig, när en spindel tagit sig in i huset. Min fina son, som är närmast buddistisk i sin läggning, vill inte skada eller döda någon levande varelse. undra vilka trauman jag gett honom när jag gallskrikit ”DÖDA DEN! DÖÖÖÖÖDA DEN!” medan han förtvivlat försöker få med sig spindeln levande ur huset och bort från hemska mördarmamman…

    • Yvonne skriver:

      Så han räddar egentligen spindeln, inte dig 🙂 Spindelfobi är jobbigare för såna stöter man på oftare än ormar. Tur för mig. Dottern är så där hysteriskt rädd för spindlar hon också. Har ryckt ut till många skrik för att jaga ut små, små monster.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s