Livet

Att förankra saker i minnet

stenknoppDet är söndagsmorgon och vi klev upp redan kvart över fyra. Har därmed hunnit att skjutsa Dottern till tidiga tåget och sitter nu här med morgonkaffet fast klockan bara är halvsju. Det där nattåget norrifrån brukar i vanliga fall stanna en kort stund vid en perrong på vår centralstation. Men på grund av banarbeten en bit härifrån anordnas istället ersättningsbussar till en annan perrong. Längre bort. Vi valde att skjutsa Dottern hela vägen till tåget så hon slapp bussen. Det stod och väntade i Storvik och vi fick en halvtimmes bilresa i ottan. Kramades hejdå därute i regnet och åkte sedan halvtimmen tillbaka hem. Nu sitter vi här, lite trötta med varsin kaffe och funderar på om man ska ta en stödvila kanske.
Veckan som varit, har varit på bästa sätt. Såna veckor som borde få stoppa tiden en aning, så att de inte far sin kos så himla snabbt. Men jag har ännu inte hittat den knappen. Stoppatidenknappen är för mig helt dold. Tyvärr. Jag kan inte annat än minnas.

Ett trivsamt umgänge: Hade vi förra fredagen med goda vänner på den där Puben. Vi åt gott och pratade och trivdes. Tills nåt band började låta extremt illa. Jag gillar ju musik. Men det där var mer oljud som skapades av ett gäng unga pojkar som inte riktigt hade övat så mycket som de borde ha gjort. Innan de självsäkert klev upp på en scen för att underhålla. Vi trängde oss förbi dom där som pliktskyldigt stod framför scenen för att lyssna och gick därifrån. Tillbringade en stund i vännernas soffa istället.

Ett anländande tåg: Fredagsnatten förde med sig ett nattåg söderifrån. Två ivriga föräldrar stod givetvis aningen för tidigt på perrongen och frös. Tills Dottern släpade sin väska av tåget och vi kunde kramas en stund. Tog henne med hem för lite nattamat och prat. Härligt att ha henne hemma igen.

Ett målat skåp: Vi köpte ett skåp. Ett gammalt sådant som kan benämnas som skänk eller buffé. Det är snickrat för länge sen. Osäkert hur länge sen. Men man använde sig i princip enbart av ek när det byggdes. Alltså är skåpet tyngre än tyngst. Inte så lätt att få in. Vi fick det tack och lov hemlevererat och var fyra personer som med möda bar in åbäket i garaget. Sedan  har Maken slipat lite och målat en del. Nu är det givetvis svart. Eftersom svart är den färg vi gillar mest av allt.

Ett fotoprojekt: En fotografstudent jobbar med olika projekt mest hela tiden. När Dottern är hemmavid passar hon därför på att fotografera till dessa sina projekt. Eftersom hon ännu känner mest folk här hemma och har lättast att få tag på modeller som passar. Och jag följer med som assistent. Bär grejer och hjälper till där fotografen behöver hjälp. Flyttar på saker, håller en reflexskärm för att skapa ett ultimat ljus i modellens ansikte och slätar ut kläder, drar hårslingor rätt och annat nyttigt. Det är roligt! Att se hur hon jobbar och sedan tillslut se hennes färdiga bilder. När de manglats genom photoshop ett tag och kommer fram och hänför.

Ett ettårskalas i efterskott: En liten Tös hade fyllt sitt första år. Vi ville uppvakta en sådan stor händelse. Dottern och  jag åkte dit med ett stort röd och vitrandigt paket. Den här lilla Tösen tillhör Dotterns barndomsvän. För mig är alla tre små töser ännu … Nåja. På ettåringars vis intresserade sig Tösen mer för pappret runt paketet och snören och den stora lådan, än för dess innehåll. Som det ska vara. Det blev liksom många presenter i en kan man säga. I paketet fanns en lysande kanin, en mysig nattlampa till barnrummet. Efter att ha smakat på kaninens öra lämnade Tösen den till mamman och kröp in i lådan istället.

Ett avslappnande naturbesök: Dottern och jag åkte ut mot havet. Med våra kameror. Det var blåsigt och inte speciellt intressant fotomässigt. Men vi traskade en bit längs stranden och tog oss sedan tillbaka på en liten irrväg genom skogen. Där var det betydligt roligare. Jag fotograferade vackra knoppar på träden och sånt naturligt. Dottern fick en helt annan idé som blev en sorts ”självisbilder” i olika situationer. I nån sorts påtvingat samklang med naturen. Hon är inte mycket för naturen egentligen och är inte alls i samklang med den. Gillar inte heller att fotografera den. Men vi hade himla roligt med hennes idé där bland träd och buskar. Gissar att hon kommer att göra nåt roligt av dessa bilder.

Ett evigt skåpflyttande: En morgon sa Maken att skåpet vi köpt nu var så svart det kunde bli. Det skulle in. Men först skulle ett skåp som vi hade för avsikt att dumpa tömmas ur och plockas av. Detta skåp stod mellan hans högtalare och hade stereoanläggningen på sig. Och en rad med lådor fulla med jox. Vi kokade kaffe och satte igång. Hade snart släpat undan ett tomt skåp och gick an på nästa. Det svarta skåp vi redan använt för stereon en gång i tiden. Det hasades nu genom rummet och kom på plats  mellan högtalarna. Får ännu en gång ta sig an musiken. Därmed var äntligen den rätta väggen tom för det nya skåpet. Maken ringde en vän. Skåpet baxades in och fylldes upp med sånt som skulle vara där. Och sedan stod vi och beundrade morgonens värv. Ibland går det undan!

Ett försäljningstrick: Den andra bilen i hushållet tog sig inte genom besiktningen så där prickfritt som den brukar. Där någonstans i virrvarret av mekanik fanns trasiga bromsrör. Sånt kan inte vara bra. Maken suckade så där från knäna och upp. Drog axlarna åt sig och fasade för att behöva göra en meckarinsats. Och det kändes för dyrt att lämna bort och kosta på en gammal bil en massa pengar. Så vi enades om att den skulle få lämna oss. Kan man sälja en trasig bil? Jajjamen. Det kunde man! En kille som inte alls suckade tungt över nödvändigheten att mecka in nya bromsrör kom. Gillade bilen i övrigt och priset i synnerhet. Så, den är numera hans! Mer plats på garageuppfarten och ett bekymmer mindre för vår del.

Ett och annat filmtittande: Hann vi också med. Vi såg Gone Girl som var en thriller med tvist. Riktigt bra och en oväntad handling, en sån där film man bara ser en gång för sen vet man ju! En annan dag tittade vi på The theory of everything som var ett snyggt filmat och välspelat drama. Jag visste inte så mycket om S. Hawking innan. Intressant. Så kom vi då till Interstellar. Hade hört en del om den filmen. Men den var inte alls en film i min smak. Tyckte bara den var konstig och obegriplig och med en massa ödsligt rymdtjosan. Dottern, som sett den förr, och Maken var däremot hänförda. Det är himla trevligt att se film tillsammans, oavsett film egentligen.

Ett Swish bara: Vet inte hur många gånger jag fått frågan det senaste året. har du Swish? Näe. Jag hade inte det. Hade helt enkelt inte orkat sätta mig in i det. Inte orkat bry mig. Men den där sålda bilen fick oss att ta oss i kragen och skaffa detta pengaswishande system. Så ja. jag har Swish numera. Dotter tyckte det var bra. Jag gissar varför. Ännu har jag inte provswishat nån summa. Men Maken gjorde sig lite rolig över det på facebook Meddelade att han hade det och uppmanade folk att vara lite sociala på Swisch. Och Swish, så fick han ta emot en tia av en humoristisk kompis.

Ett restaurangbesök: En av mina jobbarkompisar skulle firas i veckan. Vi andra bjöd ut henne eftersom hon både fyllt jämt och gift sig. Restaurangen vi gick på var ny för min del. Den har inte funnits i stan så länge heller. Man skulle beställa in smårätter. Minst två vardera rekommenderade servitrisen. Okej. Vi lusläste menyn och valde våra rätter. Alla beställde allt samtidigt men sen kom maten i spridda skurar. Väl spridda för min del eftersom jag fick typ en förrätt först. Sen  fick jag vänta jättelänge på resten. Först när de andra både fått och ätit sina båda rätter anlände min. Det smakade absolut jättebra. Men konstigt koncept. Servitrisen förvarnade visserligen om detta. Tyckte man kunde beställa olika saker och sedan plocka lite här och där och smaka av varandra. Det kändes omständligt när vi var ett helt gäng. Funkar nog bättre om man är två-tre om tallrikarna.

Ett avgående tåg: Det är inte alls lika angenämt som ett ankommande. I alla fall inte när man lämnar en Dotter på det som ska åka. En superbra vecka har vi haft. Kanske dröjer det inte så länge till nästa gång. Vem vet.

Nu är klockan bara tio än och denna söndag blir lång. Jag slumrade allt en liten stund. Och Dotterns tåg är hemma om lite mer än en timme bara. Konstigt det där. Nyss var hon ju här! Nu ska jag ta tag i dagen lite. Vad det nu blir av den.

Annonser

2 thoughts on “Att förankra saker i minnet”

  1. Ni har haft en underbar vecka hör jag. Men undra på det när ni har haft dottern på besök. Och vilka underbara foton hon tagit, hon är nog på rätt plats. Kram på er.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s