#Blogg100, Livet, SpråkLivet

Intervjuad invandrare

Jag blev intervjuad i helgen. Brorsdottern hade en skoluppgift, där en invandrare skulle frågas ut och jag är en sån! Alltså lutade jag mig tillbaka och lät henne ställa sina frågor.
Jag fick lov att räkna efter när hon frågade hur länge sen det var. Som jag kom. Oj, det var hela trettioåtta år sedan i år! Anledningen var att pappa hade fått ett jobb han inte kunde motstå. Hans beslut mottogs knappast med kollektivt familjejubel. Men det blev ändå bestämt. Vi skulle emigrera. Till det där grannlandet som man inte hade helt bra åsikter om hemma i Finland om jag ska vara ärlig. På frågan om vad jag ansåg om det nya landet innan jag kom fick jag lov att försöka förklara det där. Jag var rätt så ung, som femtonåring hade jag inte några pålästa politiska åsikter. Men jag hade ju hört saker. Storebrorsfasoner liksom. Att man ansåg sig vara bättre än oss, bättre än de flesta. Jo, sånt pratades det om i hemlandet. Men framförallt var det en teveserie jag sett, den hette ”lära för livet” och den bekräftade det mesta jag hört! Det var hemskt i Sverige och jag tänkte aldrig gå i skolan eller bo i det landet! Jo, jo.
Vi flyttade i etapper, vår lilla familj. Pappa först. Han bodde själv i en liten lägenhet med kokvrå i närheten av sitt nya jobb. När det blev sommarlov kom han för att hämta oss andra. Då packades hela bohaget ihop och vi in i bilen och åkte. Jag var ingen glad resenär som sagt. Vi konstaterade, att vi hade helt olika upplevelser av detta flyttande, jag och Brorsan. Han var ung nog att se äventyret och studsade runt i förväntan flera dagar innan. Jag var ett mulet moln av värsta slag. Som skulle lämna allt, vant och bekant och åka till hemska landet Sverige.
En annan av frågorna Brorsdottern ställde löd; vilken hjälp fick ni när ni kom? Vi tittade på varandra, jag och Mamma och Brorsan. Hjälp? Näe, ingen. Pappa hade fixat en lägenhet, vi flyttade in i den. Punkt. Mamma sökte och fick jobb. Brorsan började skolan till hösten. Jag åkte tillbaka till hemlandet. Skulle få bo hos Moster ett år medan jag avslutade grundskolan på hemmaplan. Eftersom jag vägrade gå i den där hemska svenska skolan.
Året därpå var det min tur att emigrera. Inte fullt så mulen då som året innan. Att bo isär från familjen ett år hade fått mig att mjukna. Inte för att det gick någon nöd på mig hos Moster och hennes familj. Verkligen inte, jag blev väl omhändertagen. Men egen familj är ändå bäst, och om de nu envisades med att bo i ett annat land fick jag väl följa efter jag också. Har senare till och med gått i skolan (gymnasiet) och det gick hur bra som helst och jag bor här än så speciellt hemskt var det inte. Det blev ganska bra ändå tillslut.

Jag tänker på alla som inte är lika lyckligt lottade som vi.
Som måste söka asyl och med bävan vänta in detta besked. (Vi kunde bara bestämma oss för att flytta och så gjorde vi det.)
Som har långt hem, och kanske aldrig kan åka tillbaka, ens på besök. (Vi kan åka över med båten när vi vill och det tar inte ens ett dygn.)
Som måste lära sig ett nytt, krångligt språk. (Vi hade ju samma språk när vi kom, det bara lät lite annorlunda när vi uttalade det.)
Säkert hade Brorsdottern fått betydligt intressantare svar om hon frågat någon av dem. Men nu fick hon min historia. Och uppgiften blev enkelt avklarad.

Jag har skrivit om detta med att byta land förut här i bloggen.
Här finns mer om språket. eller om att vara invandrare  ifall man vill.

8/100

Annonser

6 thoughts on “Intervjuad invandrare”

  1. Jag blev intervjuad av en tjej som ville veta vilka utländska relationer jag hade. Hon skrev så pennan glödde och när alla frågor var ställda tittade hon på sitt papper och sa; ”Ingen kommer att tro att det här handlar om en och samma person….”

      1. Jo. Med två härkomster och ingen av dem svensk, ingifta släktingar, partners med utländsk härkomst, uppvuxen i ett multikulturellt område, vänner över hela världen och ett tidigare jobb som hemspråkslärare tillsammans med ungefär 70 andra ytisar blev det lite rörigt. 😉

          1. Åh, jag glömde… sonens gudföräldrar och mina adopterade fosterföräldrar (ja, det är komplicerat) är från England. 😊

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s