Musik i tävlingsform

Idag är det dags, final i eurovision song contest. Spänningen är … inte det minsta olidlig faktiskt.
Men självklart ska vi titta. Har sett båda semifinalerna också. Sen ska det bli rätt skönt att det är slut på meloditävlingar på teve om helgerna. Ska jag vara gnällig så är de alla de där svenska delfinalerna som är jobbiga. Så mycket dåligt och så utdraget att intresset falnar. Själva finalen i landet gillar jag. Och tittar alltid på alla inför program när det närmar sig esc. Och på semi och stor final. Sen är det faktiskt nog.
Av tradition har jag tittat på de allra flesta melodifestivalfinaler genom åren, ända sen jag var liten. Musik var ständigt närvarande hemma hos oss med en pappa som sjöng i manskör och visslade mest hela tiden. Radion har alltid stått på och vi lyssnade på svensktoppen och vad som nu erbjöds. Minns den där lite skrapljudiga transistorradion som stod på en stubbe vid stugan somrarna igenom. Antennen som riktades för att söka bra utsändning.
Teve på sextiotalet och sjuttiotalet var en sparsam upplevelse. Så när det var dags för melodifestival satt vi bänkade! I finsoffan liksom, för det var fest! Jag minns flertalet låtar från då än i dag. Låtar som stack ut och blev mina favoriter och som skapar en rejäl nostalgisk känsla.

Traditionen av melodifestival följde alltså självklart med mig när jag flyttade hemifrån.
Vi såg den oftast tillsammans med likasinnade vänner. Bullade upp med godsaker vi planerat för i god tid innan. Handlade kvällstidningar som hade stora uppslag med betygsatta låtar och jämförde omdömen. Kryssade i våra egna poäng i de medföljande tomma poängtabellerna. Slog vad, lyssnade engagerat och hade åsikter om det vi hörde.
Det var inte lika många länder som deltog då och det räckte med en final. Alla musiker samlades på scenen och vi fick se dem gå dit och ta plats! Framför den stora symfoniorkestern som leddes av en livs levande dirigent. Inga digitala skärmar eller pulserande golv. Inga ”nummer” som regisserats och iscensatts så spektakulärt som möjligt. Det var en sångare/sångerska med en doakör. Kanske några musiker till. Alla hade mikrofon med sladd. Alla sjöng sin låt stående på samma plats och utförde möjligen några steg och armrörelser och höftvickningar till detta. Det var den koreografi som behövdes.
Låtarna bedömdes av jurygrupper som ringde in sina resultat från stundtals trassliga ledningar och var svåra att höra. Poängen numrerades upp på mekaniska tavlor som inte ens kunde drömma om att emellanåt slänga fram några för närvarande topp femmor eller flytta upp en ny ledning i toppen hela tiden. Man fick vackert vänta in alla inringda poäng och räkna på fingrarna för att hålla reda på ordningen. (Och eftersom musik och politik inte hör ihop grannröstades det hejvilt.)
Programledarna skulle vara seriösa och kunna lite språk. Stå still och titta rätt in i kameran och leverera information. De utförde aldrig några pausnummer eller sjöng nåt. De ledde programmet. Punkt.
Och, man sjöng på sitt eget språk! Endast engelsktalande länder sjöng på engelska. Även det egna landets kultur framträdde i låten. Man kunde lita på att Turkiet alltid lät Turkiet liksom. (och de var alltid min favorit)
Sen vann nån. Fel eller rätt? Vinnaren sjöng sin låt igen med blommor i famnen. Vi dukade undan kvällens mat och tilltugg. Muttrade eller jublade. Köpte kvällstidningarna dagen efter igen för att läsa alla dagen efter intervjuer, synpunkter och kommentarer om det faktiskt var rätt låt som vunnit. Och sen hörde man låten på radio nån enstaka gång innan den föll i glömska. Lagom tills det var dags att få fram en ny vinnare och hela cirkeln började om.
Ja, det var då det. I kväll både dansar och sjunger programledarna. Hela scenen är en färgexplosion i fantastiska nummer där det klättras på väggar och flygs i luften och jag vet inte vad. Poängtavlan lever sitt eget liv och levererar oss hela tiden alla resultat så vi slipper tänka själva. För många poäng för att vi ska få se alla utan får bara ett sammandrag. Grannrösterna är fortfarande lika viktiga. (Eftersom musik och politik fortfarande inte blandas ihop, utom när vi tillåts bua ut Ryssland.)Tempot kommer att vara virvlande och artisterna finns bara  helt plötsligt i bild och inga sladdar kommer att vara synliga synliga. Symfoniorkestern med livs levande dirigent har kastats på sophögen och var musiken kommer ifrån har vi ingen aning om.
På bordet kommer det att stå nåt gott och vi kommer att följa livekommentarer via nätet och bryr oss inte om att köpa några tidningar vare sig före eller efter. Men vi kommer fortfarande att argumentera om huruvida rätt låt vann, för man kan faktiskt inte tävla i musik! Eller? (Det har vi gjort ändå i över 60 år nu.) Ha en trevlig kväll, vare sig du tittar eller inte.

75/100

Advertisements

2 thoughts on “Musik i tävlingsform

  1. Freja skriver:

    Jag ÄLSKAR alla olika delfinaler både i Mello och i ESC, men i år tog jag Schlagerpaus helt och hållet. Har inte orken att engagera mig som jag brukar, med tips innan, direktkommentarer på fejjan och sen samlade blogginlägg efter. Och då kändes det inte alls nått kul att kolla…

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s