Rusat in våren

image

Kosläpp i all ära … nu var det ett annat slags vårigt rus. Regnet som varit intensivt hela dagen avtog faktiskt redan när jag parkerade. Det duggade bara lite lätt när jag och mitt sällskap tog oss till utsedd plats.
Mängder med kvinnor samlades på samma ställe. Iförda färgglada kläder och nummerlappar. Det hoppades och studsades och stretchades på hela gräsplanen.
imageDet peppades med musik från scenen och så småningom var det dags att ställa sig på led. Detta led som upptog en hel gata var anpassat efter den hastighet du behagade använda dig av i själva ruset.
imageDe mest taggade trängdes vid springa fort skylten längst fram som ystra vårrusare. Här skulle tid räknas. Sedan kom gruppen joggare. Där fanns nog också en och annan promenerare misstänker jag. För vem ville stå vid den sista skylten om man ändå ville han nån typ av hastighet i detta lopp?
För sista gruppens benämning hette strosare! Alltså strosa! Det gör man i sakta mak med en glass längs en strandpromenad eller en gågata. Inte i ett motionslopp. Man kan ju tycka att det skulle heta gångare. Det hade varit mer rätt. Jag såg verkligen ingen som strosade sig genom den utsatta banan. Alla gick på, i rätt så rask takt i den sista gruppen. Tycker benämningen var lite hånfull mot de som inte kan eller vill springa eller jogga. De riktiga deltagarna liksom.
Nåja, när vi slöa strosare äntligen släpptes iväg, sprang fortSpringarna redan i mål på andra sidan markeringen. De ville ju såklart springa på och inte ha några strosare ivägen.
Då hade det slutat dugga också. Himlen var väldans grå, temperaturen allt annat än varm men det regnade inte.
imageJag var där för att jag jobbade. I mitt jobb är det bara att hänga på i det som ska göras. I det här fallet att se till att personen jag jobbar med kunde delta i Vårruset. Själv hade jag inget startnummer, inga ambitioner och inga tidsbegrepp. Vi ställde oss i strosagänget eftersom vi skulle gå. Värmde upp som alla andra med entusiastisk instruktör på ett podium. Väntade länge på att få komma iväg. Sen gick vi de fem kilometrarna i rask takt, kryssade fram mellan gångarna med rullstolen. Inget strosande här inte.
Anlände en timme senare till mållinjen där det utdelades medaljer, (inte till mig eftersom jag egentligen inte var där) nåt ätbart och nån påse med grejer till deltagarna. Jag kan förundras över valet av detta ätliga i sammanhanget. Läsk, visserligen light sådan men trots allt läsk, och godis. Ja, ja. Vi picknickade med företaget en stund trots  temperaturen och sen var det dags att åka.
Efter timmar ute i den rätt kyliga vårkvällen hade jag jobbat klart. Åkte hem och bäddade ner mig under en filt för att få upp värmen igen.
Det här springa-gå jippot har inte lockat mig till nåt fortsatt deltagande för egen del. Kommer att sitta hemma i soffan, om jag inte jobbar igen nästa år. Jag är inte mycket för att göra saker i grupp. Definitivt inte i folksamlingar. Går hellre fem kilometer i min ensamhet i skogen. Mycket hellre.

78/100

Advertisements

3 thoughts on “Rusat in våren

  1. Johanna skriver:

    Tänk ändå vad ditt jobb bjuder på varierande situationer. Bara att hänga på och hjälpa till! Säkert givande ofta och kanske mindre givande andra gånger…! Precis som med allt annat här i livet! Hoppas du fick upp värmen så småningom!

  2. ~Sol~ skriver:

    Jag har en eller till och med två gånger i tiden deltagit i det där jippot och redan då ifrågasatte jag det man fick i korgen. Inte det minsta genomtänkt alls. 😦
    Strosare minsann. Du har rätt. Det känns nedlåtande.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s