Nedslag i minnet, del 1


Vägskälet leder till en plats som var speciell hela min barndom. Från mitt livs första sommar tills en dag när bandomen var slut och en del av vuxenlivet därtill.
Först åker man ner längs den smala grusvägen. Rakt mot ladan mitt i allt det gula. Där tar man av till höger, endast en kort bit. Sen svänger vi vänster och följer vägen längs med åkern, in i skogen. Den slingrar sig mellan höga granstammar och mörkgrön mossa. Någonstans bortom växtligheten finns en bred å som går rakt genom stan vi nyss lämnat och har sitt utlopp i havet längre fram där udden tar slut.
På vissa ställen kan man se vattnet glittra mellan granar och björkar. Snart närmar vi oss bebyggelse. Det här är faktisk anrik mark med gamla stugor. Sommarhus från förr, fortfarande använda. Det är verandor med snickarglädje, uppvikta fönsterluckor och fina trappor. Om man kisar kan man se dem. Damerna från förr i sina volangprydda vita långklänningar, med uppfällda parasoller. Drickande hallonlemonad i en berså. Jag tror det var precis så här, förr. Det fina folkets sommarhem, utanför staden. Nu är det sommarstugor för moderna människor.
När vi passerat dessa kommer vi snart till en samling röda hus med vita knutar. Där viker vi av åt vänster, krånglar oss via en knölig och krokig liten vägstump upp på en gräsmatta som tillhör tomten till huset i mitt minne.
Det står rakt framför oss, med dörren i mitten om två stora fönster. En tillbyggnad som är lägre än själva huset bakom. Vindsfönstret ovanför plåttaket har vita spetsgardiner.
När jag var liten var tillbyggnaden en veranda, med klängande humle utanför räcket. Det blev sedan ett inbyggt kök med gula skåpluckor. Och stora fönster i verandaräcket. Humlen behölls och fick istället täcka fönstren. Det skallrade alltid i de stora, ospröjsade fönstren när jag och Lillebror på barns vis hade bråttom in eller ut i sommaren.
Jag har sedan länge inget tillträde till detta hus. Det är omägt och ombyggt. Jag bryr mig inte om hur. Det får vara som jag minns det. Ett barndomsparadis.
Jag nöjer mig så och tänker mig tillbaka genom granskogen, förbi det gula fältet och tillbaka till vägskälet. Där jag stannat med bilen för en kort stund. Det tar inte längre än så, att göra en resa en så där fyrtio, femtio år bak i tiden.

Advertisements

2 thoughts on “Nedslag i minnet, del 1

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s