TrädgårdsLivet

Vad sjutton! En sommardag liksom!

I morse när jag klev upp var där ett märkligt sken. Ett skarpt ljus som bländade och höll på. Efter gårdagens regnande hade solen tydligen bestämt sig för att ta över. Den förde också med sig en ovan värme. Så pass att morgonkaffet kunde intas utomhus. Faktiskt kan jag räkna utekaffet på ena handen, så kalla har alla mornar varit den här sommaren.
Det var blött överallt den här morgonen, gräsmattan kändes som en vattenfylld svamp. Mina blommiga tygskor blev blöta direkt. Men jag lade en kudde över fukten i stolen på lilla trädäcket och satte mig där. Fast jag satt inte så länge. Finvädret fick igång en slags städlust. Ja, inte inne inte! Nej, jag behövde städa ute. Det blir så när alla dessa sittplatser finns, utan tak eller med tak men utan väggar. Naturen kastas in när det är blåsigt och regnigt! Då blir det otrevligt och ogästvänligt.
Så jag gick in och drog på mig en klänning och sedan direkt ut igen. Kaffe kan drickas medan man håller på med nåt också.
Jag började med altanen, sopade bänkarna och arrangerade om blommorna lite och fixade med lyktor och ljus. Nu när kvällarna äntligen är mörkare kan jag få lust att tända lite ljus ute. Jag klippte också ner lite dött skräp från blommorna, och tömde alla utevaser på skräp. Bytte vatten i dem och plockade nåt hytt att ha däri. Jag gick från den ena platsen till den andra.
Med min loppisfyndade korg som jag samlade blomskräpet i. Där har jag också plats för sax, ett par trädgårdshandskar och snören ifall något behöver bindas upp. Jag hade också med mig en liten borste och en kvast för att sopa stolar och golv med.
Jag drog till slut ut trimmern och lång sladd, kapade ner det sista av rödklövern som jag låtit blomma på bara för att den är så vacker. Men nu var den slagen till backen av regnet och i det närmaste utblommad. Långtifrån vacker.
Vid hörnet av garageväggen, precis där en av mina sittplatser är belägen, hade jag tänkt vara extra noga med trimmern. Men plötsligt hann jag i ögonvrån uppfatta en rörelse och se hur en rejäl padda drog in trynet under en sten. Känner du mig vet du att alla slags djur av det slaget är min största fasa. Jag behöver knappast säga att det hörnet är otrimmat! Inte heller känner jag nån större lust att slå mig ner i en av stolarna där. Jag räfsade ihop det jag hunnit få ner … på armlängds avstånd med stadig blick på stenen. Lugnt och försiktigt för jag ville verkligen inte skrämma fram odjuret. Så den ve och fasa hastade runt i panik. Den tanken fick mig att backa och leta andan igen. Sen gick jag omväg om den platsen när jag var tvungen att passera. Och jag vet inte vad som är värst … att jag inte vet var den är nu längre eller att jag vet att den var där …
Nu är i alla fall mina uteplatser fina och jag hoppas på lite varmare kvällsväder så jag kan tända lite av ljusen och hänga ute om kvällarna. Det är den här sommaren skyldig mig.

Annonser