VandringsLivet

Vandringsbiten

Jag måste ju säga att det gett mersmak! Att jag är helt biten. Vandringslivet har mig fast. Dessutom har jag skaffat mig en massa bra utrustning och den vill användas!
Det finns en otroligt varierande natur i detta land. Natur som gjorts tillgänglig i form av nationalparker och naturreservat.
Det finns till exempel tjugonio nationalparker i Sverige! En hel del att besöka alltså!
Fördelen med nationalparker och naturreservat är att det är så välordnat och underhållet. Det är riktiga stigar och leder med färgmarkeringar på stolpar och skyltar så de blir lätta att följa. Informationstavlor med kartor över hela leden och upplysningar om vad man kan se efter vägen. Det finns också broschyrer med tydliga kartor och bra att veta, som man helt gratis kan ta med sig. Rejäla parkeringar, toaletter och matställen med bord och bänkar. Grillplatser, utsiktsplatser och sevärdheter. Det finns också Naturrum där man kan ta del av intressanta utställningar och annat rörande platsen man befinner sig på. Man kan fylla på sin vattenflaska eller se till att hunden får vatten. Eller samla på sig informationsbroschyrer om andra parker. Det finns också alldeles utmärkta hemsidor för varje nationalpark där man kan ta reda på vad man behöver inför sin vandring. (Om man inte ska ha en Svägerska med sig som jag hade 🙂 )
Det kan vara tungt och jobbigt att gå långt. Gå och gå liksom.

Men också alldeles underbart. Det finns så mycket fint att uppleva. Jag ser det fortfarande inte som något slags träningspass även om det kan vara nog så jobbigt emellanåt. Det är bara att stanna en stund och pausa. Se sig omkring lite noggrannare. Ta en bild. Sätta sig någonstans på en bänk eller en sten och ta fram matsäcken ur ryggan och njuta av att äta ute i naturen. Det är så rogivande och måste helt enkelt vara suveränt för matsmältningen. Titta på träd, blommor och annan växtlighet, spana efter fåglar eller djur. Förhoppningsvis ingen björn då. Att vandra med sin ryggsäck mitt i naturen är otroligt energipåfyllande. Nu ska jag ta reda på vad jag kan utforska på nära håll.

Annonser
VandringsLivet

Vi gick ändå lite till!

Var vi nöjda nu? Nej, det fanns ett stopp till inbokat som jag inte fått veta nåt mer om än att det knappast skulle vara frågan om något uppför. Vi hade en stunds körning först, den ansvarade Brorsan för i vanlig ordning. Svägerskan och jag satt fast i mobilerna hela vägen för att se över alla bilderna från Skåne och lägga upp lite av dem på Instagram. Och så stannade vi på en mack och skaffade oss lite förnödenheter … typ glass och lite choklad och nån tidning. Några dagar i vildmarken liksom. 🙂
Vi hade bytt Skåne mot Småland, lövskog mot barrskog när vi körde in på en parkering tillslut. Landat vid ytterligare en nationalpark, Store Mosse närmare bestämt. I närheten av Gnosjö var vi.
Det var lunchdags och vid ett av borden packades det upp medhavd kållåda som värmdes i trangiaköket. Vädret hade också bytts till ett mer mulet väder och lite kalla vindar. Det kändes lite ruggigt att sitta där efter ett tag i en varm bil. Men maten var god och kaffe på det, sen var vi redo för en stunds vandrande igen.
Här fanns också ett otal vandringsleder att välja mellan. Men vi valde en kortare, kände vi oss kanske lite mätta på vandrande tro?
Store Mosse Nationalpark är vad det låter som. En mosse, myr. Blötmark. Stora gungflyet stod det i broschyren jag skaffade vid anslagstavlan. Två kilometer lång och en kilometer bred yta av ett flytande växttäcke! Jag har aldrig sett en mosse tidigare så det skulle bli en upplevelse!
Först gick vi genom barrskog. Det kändes välbekant, hemlikt. Men jag måste säga att det i barrskog inte finns ett dugg av den mäktiga och sagolika stämning som lövskogen bidrar till. Barrskogen är mer karg, vardaglig och strävsam. Det är en annan doft också. Men så närmade vi oss mossen och en vidsträckt yta öppnade sig framför oss.
En spång gjorde det möjligt att gå på mossen. En rätt häftig syn! Ja, det var definitivt inga uppförsbackar! Bara spången spikrakt rätt ut över mossen. Nedanför oss synligt vatten mellan alla tuvor av växtlighet. Kargt, lite mystiskt, lite så man började titta efter olika slags väsen. Förväntade sig se ånga pysa upp mellan tuvorna och otrevligheter skymta här och var. Titta inte ner, väste Gollum. Ja, du som sett Sagan om ringen trilogin fattar vad jag pratar om.

Vi gick en bit på spången och tog in lite av denna mosse. Spången var smal och inte direkt gjord för några möten. Det gick om man måste, men annars kunde man vänta in folk på bredare mötesplatser som fanns utbyggda här och där. På dem kunde man också stå en stund och se ut över mossen. Det var verkligen en speciell känsla. Men vid den andra mötesplatsen vände vi. Det kändes som att det räckte, vi hade många kilometer i benen som det var. Hunden tittade också upp på sin husse hela tiden som för att fråga om han verkligen menade allvar? Gå ännu mer? Han var trött i tassar och ben och var inte så förtjust i spången. Han ville hem.
Plötsligt kände jag också hur trött jag var! Trött i kroppen och trött i sinnet av allt jag upplevt. Vilken helg vi haft. Fantastisk på alla sätt! Men nu ville jag hem, smälta alla intryck och vila.
Det var häftigt att få se en del av en mosse, sån enorm kontrast mot naturen vi upplevde nere i Skåne. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Store Mosse en annan gång och se lite mer av den. Ha lite mer tid att utforska den och dess mystiska väsen.

VandringsLivet

Bokskogens lovsång!

Svägerskan hade hittat en annan väg tillbaka till bilen efter Nimisbesöket som ledde till en vacker plats. Hon tyckte vi behövde se den! Hennes beskrivning gjorde att jag genast höll med. Så när vi fikat klart packade vi ihop och gick en sväng till. Det var alltså en bokskog! Med enorma stora träd, mäktiga stammar med lövverket högt ovanför oss. Bergakungens sal. Måste det ha varit!
Har du aldrig vandrat i en bokskog. Se till att göra det! Jag skulle vilja besöka bokskogar i alla årstider. Se skiftningarna. Men nu har jag åtminstone sett höstens ankomst. Löven på marken, mossan, den mjuka mörkgröna mossan. Som beklär stammar och stubbar och stenar. Grenarna med sina nästan svävande lövverk. Jag låter bokskogen tala till dig via mina bilder. Själv bär jag den med mig hädanefter. Inpräntad i sinnet. Sen satte vi oss i bilen och lämnade den här typen av natur för en helt annan!

Detta bildspel kräver JavaScript.

VandringsLivet

Nimis!

Jag kände mig förvånansvärt stabil och hade kroppen i bra skick när jag vaknade nästa morgon. Något lite träningsvärk i vaderna men det var verkligen inte mer än så.
Hunden hämtade mig ivrigt för morgonrundan även denna morgon. Vi traskade i väg och noterade att det nog skulle bli en fin dag. Något kallare än gårdagen, men ingen dimma, inget gråväder. Efter frukosten började vi med att packa allt och städa ut oss ur stugan. Det fanns en noggrann beskrivning på vad som var nödvändigt innan vi kunde låsa.
Vi skulle bara åka en liten bit den här gången för att besöka ett konstverk på en strand. Ett besök vi skjutit på för att det blev för skumt första dan innan vi installerat oss i stugan och för att vi tyckte det hade blivit för lång väg andra dagen. Därför valde vi att ta det som ett avslut på Kullaberg sista dan istället. Inleda med detta eftersom det sades vara en utmaning. Kloka beslut skulle det visa sig!
Vi parkerade efter att ha åkt en vindlande väg upp till parkeringen. Glada att vi slapp gå den. Eftersom Svägerskan läst på innan lämnade vi all slags packning i bilen. Det skulle bli nog jobbigt med bara oss själva.
Långt var det inte, bara ca två och en halv kilometer. Vi gick först uppför en brant slänt, sen var det en grusväg längs med en åker och lite skog. Vi passerade också ett vackert hus. Himmeltorpsgården, en korsvirkesgård med fyra längor i fyrkant. Numera hembygdsgård. Jag gick in mellan husen och stod en stund på innergården. Kunde känna tiden passera. Men det där hade vi inte tid med nu. Konsten väntade!
Skogen var magiskt vacker även idag med lite kvarvarande dimma. Vi gick genom samma typ av bokskog en stund nu och jag passade på att ta in det sista av den. Sen dök de första tecknen på att vi var på rätt väg upp. Ljusgula stora N målade på träd och stenar. Marken började slutta neråt. Vi skulle ner på en strand och Svägerskan hade förvarnat om besvärligheter. Ändå var vi överens om att vi måste ner och se Nimis. När vi ändå var så nära! Skulle ångra oss annars. Jag hade i vanlig ordning inte förhandskollat en massa fakta. Jag kände vissrligen till Nimis och hade sett bilder på själva konstverket. Men jag visste inget om vägen dit! Då kanske, kanske, att jag hade vägrat? Men efter gårdagens strapats var jag liksom uppfylld av energi och kanske en övertro på mig själv. Hur svårt kan det vara liksom?
Okej, låt mig säga svårt! Skitsvårt! Jag hade ändå på nåt sätt föreställt mig en slags vanlig stig i skogen, ner till en strand och där framför skulle konstverket finnas! Nej. Verkligen inte! En skylt satt uppe vid början av stigen med en varning! Att det var en farlig stig som man fick gå på egen risk typ! Det var en stig i skogen. Men den var i brant nerförsbacke! Alla stora träd bildade ett nätverk av synliga och knotiga rötter på denna stig. Blandat med sten. Olika stora, olika vassa. Enda sättet att ta sig ner var långsamt och noggrant övervägande. Tre-fyra steg i taget efter att man stått stilla en stund och sett ut en lämplig väg! Det tog alltså tid! Ibland kändes det för brant för att bara gå upprätt och man tvingades ner på huk, hållandes i rötter eller stenar i stora kliv ner till nästa nivå. Bilderna gör inte branten rättvisa! Men ta mig på orden. Det var brant, farligt och läskigt! Krävde närvaro och försiktighet. Man behövde ta det på allvar och se sig noga för så man valde rätt stig liksom.

Och vi kom verkligen inte till en strand för att stå och se på ett konstverk! Vi kom direkt till konstverket! För plötsligt stod det mitt framför oss. Som en öppen dörr i ett hus. Entré, stod det inristat i en bräda ovanför öppningen och det enda sättet att komma ner på stranden var genom konstverket!
Vet du vad Nimis är? Jo, konstnären Lars Vilks påbörjade detta bygge av drivved 1980. Det lär ska vara som en hämd på havet efter att ha varit nära att drunkna och som en kommentar på en konsttrend att inget var beständigt. Bygget/konstverket har varit omtvistat och omskrivet och inte godkänt av myndigheterna. Åratal av stridigheter kring detta. Mängder med drivved som spikats samman med hundratusentals spikar. Det är ett slott! Av havsslipad drivved. Med torn och tinnar och korridorer. Man kan klättra upp, ta sig igenom och ut på stenarna utanför. Själva korridorerna var smala och tillät inte några smidiga möten. Man fick bokstavligen klättra därinne också på ett ojämnt ”golv” och hålla i sig i alla dessa pinnar som utgjorde stommen/väggarna. Det var helt makalöst! Jag som är både höjdrädd och ovan klättrare glömde allt sånt i ivern att få se bygget nerifrån! Och utsikten över havet alltså!

Vi tog oss genom och ut på andra sidan. Även Hunden! Stranden bestod av rejäla stora stenar så man hade behövt nåt annat på fötterna än vandringskängor för att studsa runt där. Vi nöjde oss med att sätta oss på en av stenarna en stund och begrunda detta otroligt coola bygge. Även fast jag visste att enda vägen därifrån var uppför den branta slänten igen, så var de klart värt att ha tagit sig ner. Jag beundrar den typen av kreativitet som satt igång med att börja spika ihop detta. Och att klara av alla stridigheter och tjafs. En brand har han fått utstå också. Dessutom var det både vackert och dramatiskt. Det var verkligen det absolut häftigaste konstverk jag någonsin sett! Så himla glad att det var väder för att ta sig ner. Regn till exempel hade gjort det rent livsfarligt!

Det var möjligt att klättra i tornen och prova andra korridorer också, men vi tog samma väg tillbaka. Upp till branten och entrén av Nimis. Jag vände mig en sista gång och såg ut över bygget. Sen var det bara att börja klättra! I början handlade det verkligen om klättring. Alltför brant för att stå upprätt så det blev någon slags fyrfota gång. Noga känna efter att foten stod stadigt och hitta något att hålla sig i! Alla löven mellan stenarna gjorde det extra förrädiskt.
Men vi tog det lugnt och metodiskt och upp kom vi! Mötte en hel del folk på vägen tillbaka och såg att det var fler än jag som hade dålig faktakoll och inte visste vad de gett sig inpå. Och de hade ingen Svägerska med sig! Jag må ha haft dålig koll, men jag hade kollen med mig!
Folk var för varmt klädda, alltså man blev ju svettig direkt i denna klättring. Folk hade för dåliga skor, det var halt, slipprigt rent av, på vissa ställen och lerigt dessutom! Handväskor, långa kappor eller regnjackor alltså hallå! Galet. Och barn, små barn! Det kändes helt vansinnigt att ta med sig barn ner där. Man skulle inte ha nån möjlighet att bära dem och alltså fallrisken, halkrisken, fastna mellan stenar och rötter-risken … Hu, jag vill inte ens tänka på hur illa det skulle kunna gå!
Vi var i alla fall fikasugna efter denna strapats och bedrift och plockade fram kaffe och macka vid en stor nerfallen bokstam när vi kommit till bilen. Jag firade rentav, med en liten, liten whiskyhutt!

VandringsLivet

Kullaberg del 3

En lång dags vandring kräver en redig uppdelning. Denna återupplevande av vandringen får mig att längta tillbaka. Jag skulle gärna ta mig an den igen, fast jag vet vad det innebär. I en annan slags väder, en annan slags årstid. Kanske i skir vårgrönska? När det blivit tillräckligt varmt för att det ska vara isfritt och ha torkat upp så man slipper halka runt mer än nödvändigt.
Tillbakavägen var krävande. Men också rikligt belönande i form av utsikten som dök upp med jämna mellanrum. Naturen har en mäktig inverkan, i alla fall på mig och oss alla fyra som gick där. Fast det kändes i kroppen var ändå knoppen energifylld och glad. Det var lätt, fast det var tungt. Lustigt.
Kolla bara vad vi fick se direkt när vi lämnat fyren!

Dramatiskt och mäktigt! Och vackert, trollbindande. För de mer äventyrliga fanns ett antal grottor att ta sig ner till. Men det var brant, på nåt ställe fanns ett uppspänt rep som stöd. Jo tjena. Inget för mig. Vi såg också ett gäng riktiga klättrare med linor och skramlande öglor i bältena. Hade antagligen hänt utmed klipporna tidigare. Med de där stormiga vågorna nedanför. Galet!
Nej, vi gick vidare och kunde snart skymta fyren som en prick på toppen bakom oss.  Men, Kullaberg är liksom inte en topp och sen ner igen. Nej, den är en långsträckt rackare och stigen ledde oss ömsom upp, ömsom ner. Som sagt, en krävande led. Med otroligt omväxlande natur!

Den där karga bergsnaturen, mitt i allt skog, och rakt ut på en äng där ännu fler får betade. Så jäms med bergsbranten och havet igen.

Tillslut kändes det mest som ”Jaha! Vi ska uppför igen. Vad kul!” Och med en rejäl portion ironi. För i varje nerförsvända hoppades jag lite att det någonstans skulle plana ut. Men icke. Men så mitt i allt öppnade sig utsikten rakt ut över Mölle! Där stod vi nu, mitt uppe på berget och såg ner på piren i Mölle. Där vi stått kvällen innan och med viss förundran sett upp mot bergen.

Nerfarten mot stranden var stenig och besvärlig på en del ställen. Det gällde att ha koll på var man satte fötterna och var man kunde hålla i sig. Men med Mölle inom synhåll gick det ändå lätt att gå. Att ha målet i sikte liksom.

 

Men så planade det faktiskt ut och vi kom liksom iland, på en strand. En strand fylld av vackra stenar! Vi hade förtjänat en strandpaus. En stund bland stenar och silvriga vågor. Sköljde av de leriga vandringskängorna i havskanten och slog oss ner med en kopp kaffe. Wow alltså! Vilken dag! Sen var det bra att gå vidare. Längs strandgatan mot centrum och vidare mot campingen. Det var nån kilometer kvar och hur tråkigt som helst att gå där i bebyggelse. Men när vi kom till Mölles busstation stod en buss inne. Den visade sig ha vägen förbi campingen. Lätt val! Vi åkte buss sista biten. Väl värt. Då hade vi varit ute en hel arbetsdag och gått nästan tjugotvå kilometer! Trötta i fötterna, svettiga och leriga. Men så jäkla nöjda!
Stugans dusch fick jobba ett tag och när vi var skapligt presentabla igen tog vi bilen till närmsta pizzeria där en trevlig pizzabagare försåg oss med grymt goda pizzor. Vi tog med dem till stugan och åt där så att Hunden slapp sitta ensam i bilen. Ett glas vin till smakade kanon. Alla lika trötta och fyllda av intryck. Jag tror vi sov innan klockan var tio!

VandringsLivet

Kullaberg del 2

Efter kaffet var jag lite frusen. Hade varit varm och svettig innan, suttit stilla en stund och fikat. Dimman var kallfuktig och det behövdes en jacka till och ett par vantar. Sen packade vi ihop fikat och gick vidare. Brorsan och Svägerskan hade som vanligt stenkoll på kartan. Håkullsgrejen hade varit en omväg. Nu traskade vi återigen på den ursprungliga leden. Uppförsbackarna var dock långt ifrån slut! Det dröjde inte länge innan jag fick stanna för att packa ner jackan i ryggan igen. Det räckte med den tunna jag hade innan.
Mängder av foton blev det också. Naturen var lika vacker vart vi än kom på detta berg. Mestadels bokskogen men också en del ängar och åkrar och hagar som var inhägnade på grund av diverse betesdjur. Mest får som stannade upp i sitt tuggande för att glo på oss en stund. Galningar, såg de ut att tänka. Inte utan att jag nästan höll med. Men det var ett underbart sätt att vara galen på.
Fast när vi tagit oss upp på ännu en hög utsiktspunkt och blivit både omsprungna och omcyklade (Jo! Det är sant! Folk for omkring med cyklar i branterna!) kändes det jävligt tungt. Inte så att jag ångrade mig eller var redo att kasta mig utför branten. Men jag satte mig tungt ner på en bänk och blev sittande en stund. Allt uppförsknatande tog hårt på benmusklerna. Ändå var jag märkligt energifylld och efter en stunds vila redo att gå igen. Fast orken tog snabbare slut mellan vilopauserna nu. Vi kollade en karta och bedömde avståndet till fyren som ungefär två och en halv kilometer. Puh. Ändå var jag rätt sugen på att springa nerför alla de där trapporna till Josefinelust. En plats som är uppkallade efter Oscar I:s gemål Josefina och bestod av en fin strand och enligt skylten också ett antal grottor. Men alltså, har man kommit ner ska man upp. Det fick mig att avstå. Nöjde mig med att gå ner en liten bit och tog ett par bilder innan vi gick tillbaka till leden och fortsatte mot fyren.
Man kan åka bil till fyren. Jo, ett antal latmaskar hade gjort just det. Vi kom tillslut fram till deras parkering. Där och då hade jag kunnat tigga till mig lift tillbaka till campingen. Det hymlar jag inte med. Men jag krängde av mig ryggan. Lade mig raklång på en av bänkarna och lät kroppen vila. Medan jag överlät till Brorsan att starta köket och Svägerskan att packa fram maten. Sen åt vi en supergod kycklinggryta och värmde händerna med kaffemuggen och kände livet återvända. Det var för kallt för någon längre paus, dessutom hade vi fortfarande en lång tillbakavandring framför oss. När vi kände oss mätta var det bara att packa ihop och gå vidare. Först ett besök på en lägligt placerad toalett och sedan upp till fyren! Kullens fyr står längst ut på Kullaberg. Den är faktiskt Skandinaviens ljusstarkaste fyr och är belägen 78,5 meter över havet. Det är ett av världens mest trafikerade vatten och fyren kan ses på fem mils avstånd. I över 1000 år har det funnits någon form av fyrplats med ljus för att vägleda sjöfarare men just denna fyr är från sekelskiftet 18-1900. Och när jag såg bergsbranterna nedanför mig var det klart att det var fullständigt nödvändigt. Själva fyren var tyvärr under renovering så den såg vi inte mycket av. Blåsten piskade omkring däruppe och gjorde vistelsen aningen otrevlig. Men vi gick runt och tittade och njöt ändå.

Innan vi vandrade vidare tog jag en bild av det stora flygfotot över Kullaberg som fanns på en skylt vid fyren. Tänk att vi knatade omkring där! Ja, sen var det bara att gå vidare. Vägen tillbaka får bli en historia i sig!

VandringsLivet

Kullaberg del 1

Om gårdagen var en magisk naturupplevelse med en liten besvärlig backe så var dag två allt det och dubbelt upp! Men jag tar det från början!
Natten blev väl si och så för oss allihop. Som alltid en första natt på ett nytt ställe, men också för min del för att sängen var rätt hård och ryggen hade saker att säga angående det. Men, alla vaknade med gott humör och förväntan inför dagen trots att det var tidig start idag också. Vi hade hört regnet under natten och drog med bävan upp rullgardinen. Ett jämntjockt gråväder bodde utanför, men inget regn. Jag drog på mig vandringsbrallorna och en jacka och valde första morgonrundan med Hunden i byte mot att kaffet skulle vara klart när vi kom tillbaka!
Hunden och jag ut i morgonmörkret och gråvädret. Vi bodde i sista stugan, närmast tältplatserna. Dessa var omgärdade av höga häckar i ett lite labyrintliknande system. Det var tyst, dimmigt och regnet hängde och vägde i molnkanterna. Stämningen var smått overklig och lite läskig mellan häckarna. Hunden tyckte också det var lite krypigt, men det fanns gräs och det fanns buskar att lukta på och därmed acceptabelt.
Det också varmt ute, ovanligt varmt. Det skulle bli nödvändigt att tänka om klädmässigt inför dagens vandring meddelade jag när vi kom in i stugan igen och möttes av kaffedoften.
En stunds frukost med planering inför dagen. Klädval, klädbyte, packning av ryggsäckar. Idag skulle vi inte ta bilen någonstans utan bära med oss det vi behövde. Vandringsleden fanns om knuten liksom.
Vädret bidrog till lite olika åsikter. Själv kvittrade jag och njöt! Jag älskar ju gråväder och dimma, det ger mig liksom energi och glädje. En sång i bröstet! Och nu skulle jag ut i naturen i detta! Jag kunde redan i förväg se bilderna jag skulle komma hem med efter den upplevelsen.
Vi gick iväg från campingen, rakt över en väg och upp mot skogen. Mina följeslagare hade karta och tänk. Jag bara hängde med på samma sätt även idag. Mitt i naturen, mitt i nuet. Helt fantastiskt.
Kullaberg! Bara ordet känns magiskt. Ett naturreservat som verkligen kan sammanfattas som höga berg och djupa dalar! Kullaberg ligger ytterst på Kullahalvön i nordvästra Skåne, mellan Skälderviken och norra inloppet till Öresund. Vi skulle gå Kullabergsleden som löper längs hela denna udde, längst ut till Kullens fyr och runt den spetsen tillbaka på andra sidan. Det var närmare åtta kilometer till fyren. Säkerligen detsamma eller något mer tillbaka. Jag var förvarnad om att det inte var någon lättvandrad led vi hade framför oss! Sannerligen inte.

Det skulle bli mycket uppför! Och det säger sig självt i ett bergslandskap. Skånes högsta punkt med 187 meter över havet. Att ta sig an den till fots säger en del. Berget där i bakgrunden på bilden … Jo just det!
Och uppför bar det, nästan direkt vi lämnat campingen. Men det fanns varken någon tvekan eller ånger eller motvillighet i stegen. Gå och gå. Kan tyckas trist. Men det är befriande, lugnande och helande! Det håller allt annat på avstånd, det är bara jag och min ryggsäck. Mina steg, kroppen som jobbar och tankarna får flyta fritt! Så detta med dimman! Vi kom snabbt in i bokskogen och jag bara häpnade. Så magiskt vackert att orden blir klyschiga i ens ett litet försök att beskriva det! 
Det fanns mängder med platser utmärkta längs vandringsleden som man kunde ta avstickare till och titta närmare på om man ville. Vi avstod från det, annars hade det tagit alltför lång tid. Men vi hade två hållpunkter, vi skulle upp på den där högsta utkikspunkten, Håkull 187 m över havet och den befann sig nästan i början av vår vandring. Och så fyren så småningom då. Medan jag lyckligt gick och fotograferade och häpnade över dimman gick Svägerskan och bannande den. Hon hade hoppats på sol, eller åtminstone en klarare dag. Jag fick faktiskt också anledning att banna dimman! Att ta sig upp på Håkull var i sanning ingen lek! Det var brant, det var tungt och det var slipprigt och svårt. Vi stannade och pausade på flera ställen. I synnerhet jag som inte alls är lika vandringsvan. Brorsan utrustade mig med en stav och den var jag tacksam för. Den var ett bra stöd där det var som brantast och tyngst. Jag hade sett bilden på skylten där vi började gå uppför. Utsikten som väntade oss! Vi kom upp till detta! Ett tjockt dimmigt sjok som gömde allt som kallades utsikt!

För att bevisa att där fanns utsikt tog jag mig friheter och lånade en bild på nätet … Detta var alltså vad vi fått se om inte dimman lurat oss. Ja, jag erkänner. I det läget var dimman inte särskilt önskvärd. Svettig och darrig i benen, för ingenting. Eller? Vi drack lite vatten och väntade in andan. Tog sedan en annan väg ner. Slipprigt, brant och besvärligt. Vi zick-zackade i sakta mak för att hitta lättaste stråket ner. Men sen! Öppnade sig ett slags himmelrike. I alla fall tyckte jag det. För vi hamnade i en fantastisk bokskog där dimman framhävde varje detalj. Den djupgröna mossan på stubbar och stenar och stammar. Lövmattan på marken, rostbrun och nästan lysande orange. Svarta mäktiga stammar och det där svävande lövverket som gör bokskogen så speciell. Jag hade kunnat bosätta mig där! Så makalöst vackert var det!

Vi stannade och fikade där i bokskogen. Mitt i dimman. Mitt bland löven och mossan. En kopp kaffe har nog aldrig smakat bättre!

VandringsLivet

Hur bor vandrare?

Svägerskan hade hyrt oss en stuga på en camping i Mölle. Vi hade alltså typ en timmes körning från Söderåsen innan vi var framme för boende. Det hade smått börjat skymma när vi passerade genom bommen på campingen och letade upp den stuga som tilldelats oss. En liten röd! Med plats för oss alla. Vi kollade läget först, sen bar vi in alla grejer och packade in medhavd mat i kylen.
Det var en jättefin stuga! Ett sovrum med dubbelsäng, den passade såklart Brorsan och Svägerskan. Det andra rummet var kombinerat kök och allt annat. Soffa, matbord och våningssäng. Teve fanns också. Jag tog mig an våningssängen och hade förvaring däruppe och sov därnere.
Stugan innehöll också praktiskt nog både toa och dusch. Ingen spa-anläggning direkt men fullt dugligt!
Brorsan och Svägerskan hade packat med sig all tänkbar mat. Jag hade packat med vin och whisky. Schysst fördelning! Det vi hade missat var att Mölle var en minimal sommarort! Vi hade planer på att handla något snacksigt till kvällens stugmys och tog bilen in till centrum.

Först parkerade vi vid hamnen och strosade lite på piren. Det var grått och ruggnigt, småduggade lie också. Men det var ändå fullt möjligt att föreställa sig hur vackert där antagligen blir en sommardag med mängder av turister och fina båtar.

 

Nu var vi relativt ensamma och frös, så vi satte oss i bilen igen. Åkte runt och letade affär. Insåg efter ett tag att det inte fanns någonstans att handla! Vi hittade ingen endaste affär och inte ens en liten mack. Stugmyset blev alltså relativt snacksbefriat. Men vi hade trevligt ändå och det fanns annat att äta! Natten blev rätt skaplig, utom att det var varmt och min säng knarrade rejält när jag vände på mig. Men vi vaknade pigga och muntra ändå nästa morgon!

Vandrare har en del utrustning också. Som till exempel skor!

VandringsLivet

Var ska man börja?

Det känns inte riktigt som om jag hunnit smälta alla intryck från förra helgen än! Så bra var den liksom. Den har fått ligga och skvalpa runt lite och nu är den mogen för att ses över lite närmare.
Men ändå, visst är det lite märkligt! Förra fredagen satt jag på en bänk i en nationalpark i Skåne och käkade lunch! Såg ut över en damm och lummiga gulgröna träd. Solen sken och vi hade nyligen anlänt för att påbörja en tredagars vandringsresa. Vi, det var jag, Brorsan, Svägerskan och Hunden.

Han tillhör såklart dem, men han fattade ju att jag för tillfället också skulle räknas in i flocken.
Vi hade startat tidigt, när det ännu var mörkt ute. Med bilen proppfull med packning och fyra förväntansfulla vandrare. Jag tvivlar visserligen på Hundens förväntningar. Han var mest nöjd med att vara i bilen där också husse fanns och sov därmed förnöjt i sin transportbur i bak.

Baksätet, i alla fall den halvan som inte var uppfylld med packning, var mitt. Där satt jag och hängde vid mobilen, eller glodde ut på morgonen som ljusnade. Tills det var ljust nog att ta sig an den medhavda stickningen. Fridfullt, att sitta där och titta på vackra vyer, sticka och småprata.
På en rastplats utanför Göteborg stannade vi och drack morgonkaffe och käkade macka. Hunden fick också komma ur buren och rasta sig lite innan vi for vidare.
Vi hade ett planerat stopp innan vi kom till första vandringsstället. I Falkenberg fanns nämligen butiken som handhar alla slags utomhuskläder en vandrare behöver. Där försvann tid och rum. Vi hade kunnat handla upp stora delar av lönerna på det stället! Jag köpte en tunn jacka, strumpor och vantar. Tillslut gick vi ut till den väntande Hunden och åkte vidare neråt landet och så småningom lämnade vi motorvägen och åkte landsvägar längs med åkrar och ängar. Jag hängde verkligen bara på! Visste inte mycket mer än att vi skulle till Skåne och jag hade bestämt mig för att ta mig an det som kom i min väg när det kom. Hade alltså inte googlat det minsta och kunde njuta utan nån slags påverkan eller förväntningar. Det var rätt härligt faktiskt. Helt närvarande i nuet kändes det som.
Första anhalten, Söderåsens nationalpark nära Ljungbyhed! Inte speciellt långt ifrån Helsingborg. Där parkerade vi och tog med dagens lunch till en fint belägen bänk vid den där dammen. Brorsan satte igång trangiaköket och stekte ägg och värmde medhavd pyttipanna. Kaffe hade vi också och allt smakade mums! Där satt vi, omgivna av stora ekar och tittade på dammen och bergen runtom. Jo minsann. Skåne är kanske inte så platt.

Efter maten packade vi ihop grejerna och drog på tur! Det fanns en hel del leder att välja mellan. Men Svägerskan hade siktet ställt på utsikt, alltså valde vi att gå till Kopparhatten.
Först gick vi genom en dalgång längs med dammen en bit. På ena sidan hade vi snart en bäck och på andra sidan höga klippor och en rasbrant som omväxlande bestod av enbart sten eller skog. Bäcken som inte kan kallas annat än porlande, den djupgröna mossan på stubbar, stammar och stenar, alla terrakottafärgade löv på marken, högresta bokträd med mörka stammar och svävande lövverk, mäktiga gamla ekar. Stämningen trollsk. Som tagen ur en saga. Typ var är Borkarövarna? Skäralidsdalen var en mäktig naturupplevelse från första steget och vi gick alla tre med mobilkamerorna höjda hela tiden. Men, uppåt skulle vi och snart stegade vi på längs med bergssidan, allt högre. Andfådd och på darriga ben stod vi snart inför utsikten över en djup dal. Rätt mäktigt det med. Kopparhatten är nationalparkens högsta punkt, tvåhundra meter! Namnet kommer från artonhundratalet och hatt betyder höjd. Kopparhöjden! Och nog var det koppar alltid, när solen belyste alla höstlika träd. Utsikten var fantastisk! I synnerhet när vi stod uppe på en ramp som placerats för maximal utsikt över dalen. Höstfärgerna hade inte riktigt kommit till sitt yttersta här nere än men vackert nog! Det fanns också utsiktspunkter ner mot dammen där vi suttit och ätit tidigare. Vi pausade lite, beundrade och fotograferade. Sen bar det av ner igen. Tillbaka till parken vid dammen. Tillbaka till bilen. Nöjda och glada åkte vi vidare för att leta upp vårt hyrda boende.