KreavtivLivet, HusLivet, Samlarlivet

Alltså jag veeet …

Gud vad mycket prylar ni har … eller oj … så mycket saker … eller … stumt granskande av rummet, helt ordlös … brukar vara några av reaktionerna när man kommer hem till oss första gången.
Jo, jag vet! Vi har mycket saker. Skitmycket saker. Både Maken och jag är sakletare av rang. Vi gillar saker av olika slag. För Maken handlar det mycket om jakten. Att hitta fyndet eller få råd till det han länge önskat sig. Sen ställer han det nånstans och tar en bild och är därmed nöjd.
För mig är det viktigt att prylarna samarbetar och förhöjer varandra. På nåt ernstflummigt sätt. Att de liksom har ett pågående samtal 😀 Jag kan arrangera stilleben i oändlighet. Flytta en sak bara en millimeter åt nåt håll kan ändra hela uttrycket!
Visst är de också dammsamlare! På öppna hyllor är det oundvikligt att det samlas damm. En sån tur då. Att jag njuter av att damma och plocka med sakerna och samtidigt lyssna på bra musik på hög volym. Det blir en slags meditation, hur märkligt det än låter. När jag städar hemma arrangerar jag om bland grejerna. (Jo, det kan ta lång tid att städa fast det inte är speciellt stökigt) Men det är fascinerande att byta plats på dem och låta dem inleda nya samtal och se vad som händer.
Ibland överväldigar antalet saker även mig! Jag plockar bort och ställer undan, gör om och placerar om. Men jag kommer aldrig att kunna vara den personen som ställer en enda sak mitt på en tom yta och känna mig nöjd. Jag fyller hela ytan med famnen full av fina saker. Ser en liten tom fläck när jag backar för att begrunda och hittar genast en sak som passar där också. Men grejerna som inte lyckas samtala med någon av de andra (jo, det finns visst såna) de hamnar i skåp. I väntan på rätt ställe liksom.
Förmodligen tror personalen på stadens loppisar att jag är en sån sakletare som tar hem fynden och säljer dem dyrare på nån auktionssida. Vet att många gör så. Men inte jag. Allt jag köper hamnar här hemma! Hårt hållna och väl uppskattade. Det kan vara allt från bruksföremål till prydnadsföremål till nåt totalt otippat som bara passar i ett stilleben. Typ. Gammalt och nytt har en hel del att säga varandra, liksom saker av olika material, olika storlekar eller olika färger. Jag ställer inget i speciellt symmetriska noggranna formationer. Som tre exakt likadana ljusstakar på rad. *ryser* Nej, de måste blandas. Allt mår bäst av att blandas (även vi människor men det är en annan historia) så att det uppstår ett intresse.
När jag själv tröttnar på att titta på samtalen gör jag helt enkelt om! Och plötsligt står den där gamla vasen och fullkomligt skiner igen ihop med den gamla tavlan eller samlingen med björnar i porslin eller vad jag nu klämt ihop den med.
Igår när Maken skjutsats till festivalen fick jag syn på den svarta prylhyllan vi har i köket. Den heter Labyrint och innehåller olika stora hyllor i ett slags ordnat hullerombuller system. Själva hyllan tilltalar mig även helt tom! Man kan hitta massor med bilder av den i inredningsbloggar eller instagramkonton. Alla äntrar den på olika vis, men många ställer bara väldigt få saker i den. Inte jag … (men det kom knappast som en överraskning)
Igår tyckte jag plötsligt att hela hyllan var så full med fult. Den hade glömts bort, belamrats med överblivet och dessutom fått sällskap av ett par tavlor som inte passade in. (nä, jag tog ingen bild på eländet, ta mig på orden bara.) Jag tömde den helt sonika och ställde allt på köksbordet. Dammade hyllan och började välja … när en tanke slog mig och jag plockade ur allt igen. Sen dammsög jag huset på enbart svarta, eller övervägande svarta saker. Av olika karaktär. En keramiklykta, en briotelefon, en kristallvas, en tavla, en burk, en katt … ja se själv!

Jag tog många steg bak för att begrunda placeringen av alla olika prylar innan jag kände mig nöjd. Lättade upp det svarta med ett färskt ormbunksblad och den tjusiga sprattelkatten med röd rosett. Den kommer från Dotterns barndom. Ballongen i keramik kommer från mitt och Makens första hem (ja, det kan nog lätt vara för hundra år sen!) Då hade vi en hall som var helt monokrom. Vita möbler med svarta detaljer, svarta prydnadssaker på vit hylla och tvärtom. Till och med en handvävd trasmatta i svartvitt som Moster slog ihop åt oss. Ja, redan på den tiden var vi sakletare!
Faktum är att jag sedan också lyckades logera ut alla saker som blev över på ett eller annat ställe i huset och därmed kunde jag förnöjt slå mig ner och titta på alla nya samtal. 😉

BlomsterLivet, HusLivet, SemesterLivet, TrädgårdsLivet

Mycket gjort på samma dag

Det är tisdagskväll och juni månads sista vecka är påbörjad. Det är juni som är bäst av sommarmånaderna i mitt tycke. Medan man ännu är så där hänförd över knopparna, blomningen, lövsprickningen och det vackra runtomkring. Sen blir det liksom vardag. Därför har jag för vana att prata med blommorna! Jag tittar till dem på en morgonrunda och ofta också på en kvällsrunda. Genom trädgården alltså. Och förundras över växtkraft och skönhet.
Den andra semesterveckan är nu också naggad i kanten och jag fokuserar isället hårt på hur mycket som är kvar.
Idag har vi farit fram som om nån chef hade ögonen på oss! Det började med städning av källaren och byte av sängkläder. Efter det städade vi garaget. Det brukar ske varje semester och vädret var utmärkt för det idag. Garaget blev superbra.
Efter det gav jag mig på trädgården. Där växer ett hav av självsådda prästkragar mitt i gräsmattan och jag låter dem gärna hållas. Men nu hade jag fått nog! Framsidan såg väl vildvuxen och ovårdad ut trots prästisarna. Men de var för fina för att meja ner så jag plockade en massa först och spred ut i vaser inne. Sedan hämtade jag trimmern och kröp även runt buskarna och rev ogräs för hand. Då såg jag också hur ogräset tagit över trottoaren utanför. Jag började även där för att få extra fint. Maken kom med en skrapa och hjälpte till. Slitigt värre, men tillslut var framsidan både välvårdad och snygg igen!
Därmed kan vi slappa i soffan resten av kvällen. Och njuta av alla vackra buketter med prästkragarna här inne!


HusLivet

Sopigt

Det var med en suck av det tyngre slaget som Maken och jag klev runt hörnet på huset i förmiddags. Det som göms i snö … ja. Och det som ställs bakom garageväggen blir så småningom också synligt! Det har varit synligt en längre tid men bara när man står på en flik av garageuppfarten. Sen går man in och glömmer skiten igen. Allt det där som ställts där i väntan på en resa till återvinningen. Den resan kom aldrig och det blir mer grejer och till och med skämmigt synligt från gatan. Som nåt slags skrotupplag. Idag skulle det ske!
Jag utrustade mig med handskar och en lista på var man slänger vad. För så är det numera, att all skit ska sorteras. Och därefter slängas i angiven container. Vi hade en uppgörelse med ett gäng sniglar och gråsuggor som ansåg skiten tillhörde dem, innan vi sorterat upp allt i säckar och fick in dessa i bilen. Sen åker man, som resten av stan gör en klämdag som denna, till återvinningsstationen.
Det är kö redan vid infarten. Alla har städat skit idag och alla vill nu bli av med den på snabbast möjliga vis.
Därmed får man leva med trängsel och köer och fast man packat bilen i rätt ordning i förhållande till placeringen av de containrar man vill åt blir det rörigt. Och ingen tydlig förklaring om vad dessa ska innehålla. Man chansar lite och hoppas att ingen ser. Jag menar, ”smått brännbart” vad tusan är det? Jag tyckte allt skulle brännas!
Har man otur får man soppolisen i örat. Och allmän bassning över sitt misstag med skräpet. Det är trots allt en klar fördel med att åka när det är som rörigast. Då hinner inte övervakarna med att se vad min säck innehåller. Och vips ligger den i containern och jag är redan borta i vimlet.
Nu är i alla fall all skit bortrensad och vi slipper skämmas över synligt skräp. Och enas om att nästa gång, då åker vi innan det blir så mycket … jo tjena!

HusLivet, Livet

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Som plötsligt är helt ovanligt här just nu. Morgonen upplyser, all over the place, om att vattnet bör kokas sig användbart idag. Jag hade fått ett sms av vattenverket om detta. Hur känner dom mig liksom? Maken hade också skickat ett sms om saken men det kändes inte lika anmärkningsvärt. Han känner mig rätt väl liksom. Jag var alltså upplyst om att det var nåt vajs med vattnet redan innan jag kom ur sängen. (Då ska vi inte ens gå in på facebookarna. Alla, precis alla hade delat samma grej om vattnet.)
Jag klev upp och hann bara gå på toa så ringde hemtelefonen! Denna kvarleva från forntiden. Ringde redan före åtta på morgonen. Det var samma vattenverk som sms:at nyss! Som läste upp ett automatiskt meddelande om vattenkokningen och bad mig bekräfta med knapptryck att jag fattat.
Alltså! Då är det på allvar. Vattenverket ser oss!
Jag glodde misstänksamt på vattenkranen efter det samtalet.
Stan läcker vatten och det kan göra så att resten av systemet inte funkar som det ska och gör vattnet osäkert. Som en försiktighetsåtgärd ska det kokas. Innan det dricks. Man skulle inte ens borsta tänderna i vatten direkt från kranen.
Vattnet alltså. Eller vattenet som Dottern kallade det som liten tös.
Denna självklara funktion. Rent och användbart vatten direkt i flera olika kranar i huset. Bara att hälla upp och blanda saft, laga mat eller bara dricka sig otörstig. Nu är det inte lika självklart användbart längre.
Jaha.
Så kokas alltså!
Jag hällde upp en massa vatten i kastruller. Kokade. Hur länge ska det koka innan det anses drickbart igen? Vattenbubblorna i kastrullerna gav inga som helst svar. Såg bara helt vanligt kokande vatten ut.
Jag kokade vanligt kaffevatten samtidigt. Eftersom jag alltid använder en kaffepress när jag fixar mitt kaffe så var det ingen ovanlighet. Men kaffet smakade inte riktigt lika bra denna morgon när man kanske har kasst vatten i sin kran.
Och hur ska man komma ihåg sig? Att vrida på kranen och fylla ett glas sitter i benmärgen på oss vanligtvis lyckligt lottade folk.
Jag hoppas nu på ett nytt samtal från verket. Snart. Där de säger att det är lugnt. Att vattnet i kranen är okej igen. Det väntar jag på nu.

HusLivet

Hemmafix och sånt

Idag är det underbart gråmulet när jag kommer upp. Jag passar på att njuta av det och tänder några ljus i min egen morgonstund. Enligt vädersnacket på teve ska det bli sol idag också. Men inte nu. Just nu är det vilsamt grått utanför fönstret och jag är ledig och har inga måsten med dagen.
Det är extra trivsamt med mina tända ljus eftersom jag i slutet av förra veckan fick hem ett par nya gardiner. I mörkgrön sammet faktiskt. Dessa hängdes upp framför nyputsade fönster efter genomgången storstädning av vardagsrummet. Sammetsgardiner förhöjer stämningen i ett rum bra många steg måste jag säga.

Dottern som ju numera är hemmaboende följde med mig på en loppisrunda i går. Medan mina fingrar greppade glasgrejer i vanlig ordning föll hon fullständigt raklång för en gammal byrå i suspekt rödorange färg. En färg som flagnade både här och där. Denna byrå gick inte att lämna och därav anländer den till oss på eftermiddagen idag. Vi tror att den ska gå att klämma in i hennes nuvarande tillfälliga boende genom en viss ommöblering av detta rum.
I väntan på byrån släpade hon också hem en rasslig typ av träkista med lock. Gammal som gatan. Den har varit med om grejer skulle jag tro. Kunde den bara berätta. Numera står den på högkant i rummet och pryder sin plats med lite väl valt pynt ovanpå.

Jag har en baktanke med detta fixande i hennes rum. (förutom att göra det trivsamt för henne) En dag, när hon fått sin nya lägenhet och flyttar hemifrån igen, då ska det där rummet rustas. Det har varit planlagt i åratal men ingen har kommit igång med själva jobbet. Men nu tänker jag att desto mer som plockas ut ur rummet redan nu, desto lättare blir det då. Så hon får gärna hållas och göra det trevligt för sig här hemma, i väntan på denna framtida lägenhet. Som inte finns att tillgå just nu. Lägenheter växer då inte på några träd här för närvarande. Men det löser sig, och då tar hon med sig sina prylar och ett tomt och trist rum kommer då att kräva vår uppmärksamhet.

Innan dess måste vi hitta kraft att ta tag i den där tvättstugan i källaren. Där är det kaos, för att den påtänkta renoveringen av detta rum bara skjuts upp. Allt som behövs är inhandlat men ingen av oss har orkat ta tag i själva jobbet. Vi är bra på planeringen men har lång startsträcka. När vi väl fått oss själva till att komma igång brukar det gå snabbt och bli väldigt bra. Så nu skulle det gälla att komma igång liksom. Måste nog locka mig själv med lite inspirerande loppisfynd till detta rum. Det brukar hjälpa.

HusLivet

Tvättdags

Det är en tvättdag idag. Givetvis ska maskinen jävlas bara för att det finns en del som måste tvättas. Den har bestämt sig för att vägra centrifugera mitt i allt. Står och snurrar helt menlöst och kommer sig som inte för med den så nödvändiga centrifugeringen. Tillslut ledsnade jag och slet ur tvätten ocentrifugerad efter att ha provat tömma ut vatten över hela golvet, starta om och ändå inte.
Jag bar ut tung och blöt tvätt och stod och vred ur den manuellt vid torkställningen. Som kastad tillbaka i tiden. Rejält tillbaka. Tänk när inga tvättmaskiner fanns! Men då fanns heller inte denna mängd kläder och detta tvättbehov. Det fanns ett plagg i min tvätthög som påstods kräva handtvätt och det är väl hur trist som helst! Vem orkar sånt nuförtiden? Det fick vara. Just nu i alla fall.
Nu får vädret bara uppföra sig så all den dyblöta tvätten hinner droppa sig torr. Och maskinen fick testa en gång till med ny tvätt för att se om den bara jävlas tillfälligt eller har nåt verkligt hyss för sig.
För övrigt är det slappläge som gäller. Hur skönt som helst en fredag på semestern.

HusLivet

Oplanerad städdag

Jag tillhör inte dom som städar köksskåpen till jul. Finner ingen anledning. Men nångång ska det ju ändå göras och det brukar ske på sommaren. Någon dag när det är skönare att vistas inne än ute till exempel. Jag hade laddat för detta tråkiga jobb en tid och i morse när jag torkade av diskbänken insåg jag att det var som att sminka grisen. Tanken för dagen var i begynnelsen gräsklippning och Maken fick åka till macken och tanka dunken. Men nån klippning av gräs blev det givetvis inte.
För jag hörde henne gapa mig i örat, städtanten som brukar vara på teve ibland. Hon drog ut lådor och pekade, öppnade skåpdörrar och ville göra bakteriella odlingar i runda burkar med rött gelé. Väste saker som ohygieniskt och slarvigt och usch.
Okej, okej. Dagen var tydligen kommen när köksskåp och lådor skulle städas.
Sånt tar alltid mycket längre tid än man tror!
Maken hann återvända med bensindunken, Dottern hann vakna, kaffe kokades och dracks (på stående fot för min del) Maken duschade, Dottern dividerade om vilken klädsel som skulle passa bäst och mitt i allt åkte dom. Till huvudstaden med biljetterna till Monsters of rock i näven. Jo somliga roar sig!
Själv flängde jag under hela den tiden omkring i skåpen. Torkade och skurade och flyttade om grejer. För att stå ut motiverade jag mig med lite trevlig omorganisering (som kommer att vara till förtret för andra boende i detta hushåll).
Lovade mig själv att jag bara skulle ta ena sidan av köket idag och göra nåt annat sen. Tsss. Vem försöker jag lura? Självklart övergick jag genast till andra sidan när den första var gjord. Och inte nog med det. Jag tog mig an spisen och ugnen också. Alltså. Måste spisar och ugnar verkligen innehålla mängder med skrymslen och veck och kanter och minimal utrymmen för att försvåra rengöringen? Kunde de inte bara vara helt raka och släta?
Alltså tog detta plötsligt påkomna städande tid. Jag var inte klar ens när Maken meddelade att dom var framme. Då hade de dessutom hunnit med att stanna och äta nånstans också. Själv unnade jag mig knappt en lunchpaus. Stående fot även där.
Klockan var sena eftermiddagen, snudd på kvällen innan jag äntligen torkade golvet och överblickade ett skinande kök. Kände städtantens nöjda nickningar medan hon stuvade undan bakterieburkarna. Ingen användning för dem längre.
Det var den dagen det liksom. Nu blir det strax sängen. Morgondagen är arbetsdag för min del.

#Blogg100, FamiljeLivet, HusLivet

En morsdag

Och en namnsdag för min del dessutom!
Namnsdagar är inget vi firar alls egentligen. Och Morsdag firas som vanligt utan vare sig Mamma eller Dotter eftersom båda två finns på avstånd. Vi firar via nätet och via ombud.
image

Jag fick vacker blombukett och inredningstidning. Allt fixat av Maken, på Dotterns ordination. Dessutom lade hon ut vackra ord med bild på sociala medier. ❤
Mamma och jag bytte blomma … hon köpte sin morsdagsblomma och jag köpte en egen namnsdagsblomma. Dessutom bjöd mamma på god mat genom en pengaöverföring! Tack Mamma, smakade mums! ❤
Vi fick däremot eftermiddagsfikat hos Svärmor som finns på nära avstånd när Maken lämnade sin bukett till mamman.

För övrigt har dagen bjudit på väder som kunde användas till gräsklippning! Äntligen. Det är nåt med mig och knycket dock. Jag får inte igång den blå. Hur jag än knycker och drar. Måste snopet invänta Maken som givetvis knycker igång den på första rycket. Sen stänger jag inte av innan jag klippt det jag vill klippa. Som vanligt aningen selektivt. Men sån är jag.
Maken hade anlitat skjuts med flak på förmiddagen och hämtade hem de bräder som behövs för ett terassbygge i miniformat. Nu finns det som behövs. Själva jobbet kommer en annan dag.
Det blev också en vända på ett par elektronikaffärer och detta resulterade i en kaffemaskin och en tv! (och jag fick en fläkt på fot, perfket grej för en värmehatare som mig) Maken utrustar sitt nystädade garage. På ett sätt som antyder nån sorts utflyttning. Men ännu har han inte satt igång med någon sovplats. 😀image

Nu sitter han där, med nybryggt kaffe och tittar på diverse film. För givetvis hade han redan sen förr en blu-ray spelare att ställa som komplement till den nya teven som numera är uppsatt på vägen mittemot fikahörnan. Filmer har han samlat ihop ur husets filmförvaring och jag gissar att en hel del tid kommer att tillbringas därinne för hans del. Jag får då fritt valt på teven inne. I garaget kommer det att tittas på bilrelaterad film, och musik. Han har allt som behövs för trivsamma stunder på sin favoritplats. Mig hittar man förmodligen någonstans ute i trädgården istället.

Den här helgen gick för övrigt alldeles för fort, men den var bra!

90/100

#Blogg100, HusLivet

Garage

När vi flyttade in i detta hus fanns ett vanligt enkelt garage hopbyggt med huset. (just garaget var ganska avgörande för själva köpet) Man kan nå det genom en dörr intill köket vilket gör det väldigt praktiskt. I själva entrén gavs det då utrymme för ett sopskåp, vilket gjorde att garagedörrarna var en bit innanför, liksom inbyggda. (Det heter säkert nåt på byggspråk.)
Det var Maken första ombyggnation när hans nyförvärv till bil inte fick plats, om man också ville stänga dörrarna till garaget. Sopskåpsdörren revs och garagedörrarna flyttades ut, och det gamla sopskåpet blev till en förvaringsglugg inne i det numera mycket större garaget. Så var det länge. Fast Maken drömde om ett nybygge, att kunna dubblera ytan av detta garage.
Det söktes bygglov en dag och handlades nödvändigheter för en utbyggnad och ja, för att göra den historien i kortaste laget så innehar huset nu ett dubbelgarage utan mellanvägg. Den nya delen är flera meter längre än den gamla och gav en trevlig trädgårdshörna på utsidan som en extra bonus. Nåja.
Detta garage är Makens domäner. Han huserar där med mängder av verktyg och konstiga prylar jag inte ens vet namnet på. Också ett antal fordon. Numera tre till antalet. Två bilar och en motorcykel. Det där har varierat genom åren.
Det som inte varierat däremot är ordningen där inne. Eller snarare bristen på ordning. Maken är bra på mycket, men ordning är inte en av dem. Han surrar gladeligen runt med tusen projekt i ett virrvarr. Han syr inredning på sin fabrikssymaskin,  målar detaljer på bil eller mc-delar, meckar målar gitarrer, och ja … det är egentligen imponerande att han håller isär dem och inte målar det som ska sys eller syr det som ska målas. Allt som tas fram läggs aldrig tillbaka och ändå hittar han allt han behöver … nåja, förr eller senare. Jag brukar hjälpa honom röja och sortera därinne en gång om året. Rent själviskt egentligen, det händer att jag behöver hitta nåt därinne och, jag har svårt att låta bli oorganiserade områden.
I dag var det en sån dag. Det börjar med att jag tar ett eget beslut om att jo, det passar att göra idag. Sen kommer jobbet med att övertala Maken, som helt motsträvig till idén om städning av garaget helst ligger kvar i soffan och tittar på bilprogram han sett förr.
Jag är ju inte en sån som ger mig.
Han fick mjuka upp med lite småjobb först, panta alla burkar och slänga återvinning. Sen behövde han lunch. Annars skulle inget vara möjligt! En mätt och nöjd man (i alla fall denna man) är medgörligare och snart var vi ute i garaget. Givetvis.
Min hjärna fungerar logistiskt. Jag ser, innan det är flyttat på, hur det kan passa. Målet med dagens städning var att få viktiga arbetsområden rena från sånt som inte hörde dit. Man ska kunna sätta sig/ställa sig och bara jobba! Utan att behöva städa undan fel grejer först. Sedan skulle Maken kunna få ut alla sina tre fordon som andan faller på utan att möblera om dem för att komma åt dem. Och, så skulle han ha en fikahörna!
Vi lyckades på alla punkter! Arbetsborden är rena och redo. (gäller bara att arbetsivern räcker till att städa av dem och återställa dem efter nästa jobb också) Golvytor är framkallade genom att städa undan en massa onödigt jox. Fordonen står därmed i rad intill de två dubbeldörrarna. Jag kan få ut min cykel också!
image

Och så fikahörnan! Med matta och allt. Där står bord och stolar, det finns muggar i ett skåp och tidningar i en back. Stereo har han sen förr. Där kan han sitta och läsa och fika, ta en liten jäkel och bjuda kompisar på vad som faller honom in. Hur mysigt som helst, fast det är garage.
Maken blev så nöjd, att han bestämde sig för att köpa en kaffemaskin att ha där också. Kunna brygga sin egen lilla kopp garagekaffe. (kylskåp har han också sen förr) Och sen ser jag honom inte mer. Om han saknas nån natt har han väl bäddat därute också. Det finns ju plats för det nu 😉

89/100

#Blogg100, HusLivet

För kännedom

Fick ett brev häromdan (adresserat enbart till Maken eftersom de tycks anse att han äger både hus och förstånd här). Jag öppnade det. Jo, jag brukar öppna hans post. Annars skulle breven med hans nämn förbli helt oöppnade. Om de inte uppenbarligen innehåller tidning med bilder på bilar eller film eller musikkatalog. Men det var ju inte det här med posten jag skulle orda om.
Det var just det där brevet. För kännedom stod det överst. Man meddelade oss att någon fått bygglov och hus ska därmed byggas. I vår närhet.
Jag skrev mycket i denna blogg om när skogen försvann. Det var så länge sen att jag glömt när och måste kolla med mig själv … letar i gamla inlägg och hittar året. 2012! Då rev man skogen och plattade till marken under hela våren och sommaren. Sen hände ingenting. Och ingenting. Dyrbar markberedning och bortforslad skog till ingen nytta. Platsen stod som ett monument över taskig marknadsundersökning, med elva rör som stack upp ur marken där hus skulle kunna anknytas till el och avlopp. Asfalterad väg och tänd gatubelysning. Sen tomhet. För inga hus kom.
Först i begynnelsen av förra året stod ett nyinflyttat hus där. Längst bort i kanten av denna tomma yta. De fick bo ensamma tills i år. Nu står där ett hus till, ännu inte inflyttat och ett annat har nån sorts stomme.
Och detta brev om kännedom antyder att vi kommer att få ett hus mitt i vårat synfält. Baksidan på vår tomt har varit hyfsat insynsskyddad eftersom där fanns skog. Bara när nån gick med hunden eller ut på promenad längs stigen kunde det synas folk där, men skogen var tillräckligt tät för att ändå inte ge nån insyn.
Man lämnade turligt nog en remsa mellan oss och tomheten. Typ ett par tre meter är den remsan. Men tack vare tidens gång har naturen växt upp rätt så rejält med sly under åren. Finns därmed en liten barriär mellan oss och kännedomshuset. Men. Det huset ska byggas först. Jag anar alltså ännu en bullrig och stökig vår och försommar/sommar.
När marken bereddes gick man bet på en rejäl stenklump, läs bergknall. Det skulle nämligen ha stått ännu en tom tomt däruppe. Men berget överraskade, var för stort och mäktigt gissar jag. Och fick stå kvar. Denna klump ligger precis mittemot oss. Till min fasa upptäckte jag ett nysprayat ilsket orange kryss på den häromdan när jag gick på dimmig promenad.
Säg inte att det betyder att nån fått för sig att gå lös på den igen och försöka spränga den till smulor! Då kommer det här huset att gå sönder. Vi har redan sprickbildning från det förra försöket. Jag bävar. Både för allt oljud som kommer att frambringas innan det finns ett nytt hus där och hur detta kan påverka oss och vårt hus.
Klart det måste bli hus där, allt annat vore katastrofalt slöseri. Skogen är i alla fall borta, eller liksom flyttad längre bort kan man säga. Det finns skog där ännu men jag måste gå en bit först, inte bara kliva över staketet.
Jag har återigen planer på någon typ av plank i vår tomtgräns. Kanske lika bra att börja med det redan nu …

39/100