KreavtivLivet, HusLivet, Samlarlivet

Alltså jag veeet …

Gud vad mycket prylar ni har … eller oj … så mycket saker … eller … stumt granskande av rummet, helt ordlös … brukar vara några av reaktionerna när man kommer hem till oss första gången.
Jo, jag vet! Vi har mycket saker. Skitmycket saker. Både Maken och jag är sakletare av rang. Vi gillar saker av olika slag. För Maken handlar det mycket om jakten. Att hitta fyndet eller få råd till det han länge önskat sig. Sen ställer han det nånstans och tar en bild och är därmed nöjd.
För mig är det viktigt att prylarna samarbetar och förhöjer varandra. På nåt ernstflummigt sätt. Att de liksom har ett pågående samtal 😀 Jag kan arrangera stilleben i oändlighet. Flytta en sak bara en millimeter åt nåt håll kan ändra hela uttrycket!
Visst är de också dammsamlare! På öppna hyllor är det oundvikligt att det samlas damm. En sån tur då. Att jag njuter av att damma och plocka med sakerna och samtidigt lyssna på bra musik på hög volym. Det blir en slags meditation, hur märkligt det än låter. När jag städar hemma arrangerar jag om bland grejerna. (Jo, det kan ta lång tid att städa fast det inte är speciellt stökigt) Men det är fascinerande att byta plats på dem och låta dem inleda nya samtal och se vad som händer.
Ibland överväldigar antalet saker även mig! Jag plockar bort och ställer undan, gör om och placerar om. Men jag kommer aldrig att kunna vara den personen som ställer en enda sak mitt på en tom yta och känna mig nöjd. Jag fyller hela ytan med famnen full av fina saker. Ser en liten tom fläck när jag backar för att begrunda och hittar genast en sak som passar där också. Men grejerna som inte lyckas samtala med någon av de andra (jo, det finns visst såna) de hamnar i skåp. I väntan på rätt ställe liksom.
Förmodligen tror personalen på stadens loppisar att jag är en sån sakletare som tar hem fynden och säljer dem dyrare på nån auktionssida. Vet att många gör så. Men inte jag. Allt jag köper hamnar här hemma! Hårt hållna och väl uppskattade. Det kan vara allt från bruksföremål till prydnadsföremål till nåt totalt otippat som bara passar i ett stilleben. Typ. Gammalt och nytt har en hel del att säga varandra, liksom saker av olika material, olika storlekar eller olika färger. Jag ställer inget i speciellt symmetriska noggranna formationer. Som tre exakt likadana ljusstakar på rad. *ryser* Nej, de måste blandas. Allt mår bäst av att blandas (även vi människor men det är en annan historia) så att det uppstår ett intresse.
När jag själv tröttnar på att titta på samtalen gör jag helt enkelt om! Och plötsligt står den där gamla vasen och fullkomligt skiner igen ihop med den gamla tavlan eller samlingen med björnar i porslin eller vad jag nu klämt ihop den med.
Igår när Maken skjutsats till festivalen fick jag syn på den svarta prylhyllan vi har i köket. Den heter Labyrint och innehåller olika stora hyllor i ett slags ordnat hullerombuller system. Själva hyllan tilltalar mig även helt tom! Man kan hitta massor med bilder av den i inredningsbloggar eller instagramkonton. Alla äntrar den på olika vis, men många ställer bara väldigt få saker i den. Inte jag … (men det kom knappast som en överraskning)
Igår tyckte jag plötsligt att hela hyllan var så full med fult. Den hade glömts bort, belamrats med överblivet och dessutom fått sällskap av ett par tavlor som inte passade in. (nä, jag tog ingen bild på eländet, ta mig på orden bara.) Jag tömde den helt sonika och ställde allt på köksbordet. Dammade hyllan och började välja … när en tanke slog mig och jag plockade ur allt igen. Sen dammsög jag huset på enbart svarta, eller övervägande svarta saker. Av olika karaktär. En keramiklykta, en briotelefon, en kristallvas, en tavla, en burk, en katt … ja se själv!

Jag tog många steg bak för att begrunda placeringen av alla olika prylar innan jag kände mig nöjd. Lättade upp det svarta med ett färskt ormbunksblad och den tjusiga sprattelkatten med röd rosett. Den kommer från Dotterns barndom. Ballongen i keramik kommer från mitt och Makens första hem (ja, det kan nog lätt vara för hundra år sen!) Då hade vi en hall som var helt monokrom. Vita möbler med svarta detaljer, svarta prydnadssaker på vit hylla och tvärtom. Till och med en handvävd trasmatta i svartvitt som Moster slog ihop åt oss. Ja, redan på den tiden var vi sakletare!
Faktum är att jag sedan också lyckades logera ut alla saker som blev över på ett eller annat ställe i huset och därmed kunde jag förnöjt slå mig ner och titta på alla nya samtal. 😉

#Blogg100, Samlarlivet

Antik mässa

Idag hamnade vi på Antik och samlarmässa i våra fina gasklockor. Sånt där är aldrig helt nyttigt för våra plånböcker …
Det var mycket folk och trängsel runt borden. Maken spenderade sin första hundring redan vid första bordet. En finsk liten vas/skål/ljuslykta. Vad man nu vill kalla den. På samma bord stod en grön droppe i glas som vi båda fick syn på. Lämnade den ändå och gick en runda för att titta på allt annat men vem försökte vi lura? Givetvis gick vi ut med den där droppen när vi åkte hem …
På i princip alla bord stod en skylt att man kunde betala med swish. Praktiskt det där! Kontanter är inte nåt man bär med sig längre. Det funkade bra vid första köpet men när vi skulle betala droppen hade swishet slutat funka. För mycket digitala pengar i etern? Folk försökte swisha lite här och där men ingen lyckades. Jo, det är bra med nymodigheter … så länge de funkar. Eller så var det nån som på ett subtilt sätt försökte tala om för oss att vi skulle sluta köpa glasgrejer? Vi lyssnar dåligt på sånt där …Maken åkte till en hederlig uttagsautomat och återkom med kontanter.
Det finns massor med gamla grejer på en sån mässa och jag hade lätt kunnat dra med mig ännu mer grejer hem. Såg ett par riktigt fina skålar, vände och vred på en karaff med fin propp, en servis med kaffekoppar, vackra gamla lakan med hemgjord spets och broderi. Och plåtburkar och smycken och bestick och ja, grejer! Samlade gamla grejer.
Vi är inte ute efter att göra stora fynd. Tvivlar på att det ens går, alla är väl medvetna om vad dom säljer. Ändå noterade vi rätt låga priser på de finska glasgrejerna. Hade vi velat fynda för att sälja vidare själva kunde det ha varit grejerna att satsa på. Men vi säljer ju inget. Vi bara bär hem ytterligare saker att ställa i hyllorna. Jo, jo. Samlarmässa var ordet.

40/100

Samlarlivet

Habegär

En tanke landade i kaffemuggen i går kväll. Jag har en massa muggar att dricka kaffe ur. Alla med Muminmotiv. Jag brukar välja motiv lite efter humör. Idag dricker jag till exempel ur en Filifjonkan-mugg. Det är en ordningsam typ med stränga principer. Vet inte riktigt varför jag kände mig sån i morse. Kanske för att jag såg det där skarpa solljuset som tog sig in i köket och så tydligt pekade på att det behöver städas här?
I alla fall. Den där tanken från i går. Vi har alltså massa muggar, alla med motiv, vi har massa fina och stiliga kaffekoppar. Men vi har inga stiliga muggar utan motiv! Ibland kanske man känner sig helt motivlös. Såna där tankar är helt galna. Ilandsproblem. Vad fasen det finns muggar och koppar så jag kunde bjuda hela pensionärshemmet på fika. Men likväl sitter jag då i arla morgonstund och letar muggar på nätet.
Har ganska snabbt hittat en favorit. Givetvis. Vem trodde nåt annat? Valet landade på gracila och fina Swedish Grace. Och för att behålla den stilrena linje jag tänkt ska det inte ens vara olika färger på muggarna. Alltså måste jag enas med mig själv om endast en färg. Svårt. De blekrosa eller de svarta eller den grå eller den vita eller den djupblå eller … och dessutom är det kampanjpris på muggarna. Beställarfingret rycker genast till. Och det är då jag får syn på nästa galna grej ….
Hur många Muminförsedda muggar sa jag att jag hade? Men shit kolla! Det har kommit två nya motiv! Som jag inte har!
Jag samlar helst på muggarna med bara en figur på. Har några samlaralternativ och årsmuggar med flera figurer på också. Men främst är det muggarna med enskilda figurer som lockar mig. Där finns nu en sprillans ny och klarröd Lilla My. Och en helt ny med Snusmumriken. Jaha. Typiskt.
Ännu har ingen muggbeställning gjorts … men risken finns att den landar i Mumin … igen …

Samlarlivet

Många, mycket, massor, mängder …

I vårt hus finns det många. Av mycket.
Inte för att jag räknat, men det behövs inte ens. Man ser med blotta ögat att det är många. Jag vet.
Vi är pryltokiga. Så pass att folk häpnar när de kommer hit första gången. Maken brukar säga att den som har flest saker när den dör, den vinner. En del av alla dessa många sakerna syns tydligt. Andra håller till mer i skymundan. Men jag vet ju att de finns där ändå.

2013-06-29 14.17.57Skrivböcker till exempel. Såna har jag fler än jag behöver. Har mycket svårt att motstå dem när jag besöker bokhandlar och liknande. Speciellt om de har vackra pärmar och skrivvänliga blad.
Mjuka ska de vara, sidorna. Så att pennan glider av sig själv över själva sidan. Gärna svagt linjerat. Eller inte. Men absolut inte hårt linjerat. Dessutom ska det vara vackra pärmar och hela boken måste kännas trevlig att hålla i. Ringpärmar och tunna blaskiga sidor göre sig icke besvär. Jag är en skrivbokssnobb helt enkelt.

imageSmycken. Min största passion! Kan man ha för mycket? Nej! Jag har massor. Vill hela tiden ha mer. Mycket vill ha mer, har nån sagt. Och det där med less is more … nej, nej. Less is ingenting annat än tristess!
Jag njuter av att stå framför skåpet med alla mina smycken och välja dagens outfit. Fast när jag måste packa, för att vistas hemifrån nån tid. Då blir det alldeles omöjligt att välja och det slutar med att jag vräker ner en hel massa mer än jag behöver. Och ursäktar mig med att jag vill kunna välja efter humör även då.
Jag bär smycken varje dag, även för mig själv fast jag bar ska vara hemma. Det är också sällan, snudd på aldrig som jag har bara ett armband eller halsband eller ring på mig. Jag gillar att blanda och mixa och det rasslar när jag rör mig.

image

Böcker. Som andra bokälskare har jag hyllorna fulla av både lästa och olästa böcker. Däremot har jag blivit bättre och bättre på att rensa bort och lämna ifrån mig böcker jag inte längre vill ha. Man måste inte för evigt äga varenda bok man köpt eller fått. Vissa, kanske de allra flesta, läser man bara en gång. Vissa läser man inte ens hela.
De där böckerna jag bestämmer mig för att göra mig av med passerar ofta en undantagshylla först. Har de stått där en längre tid utan att jag rört dem så åker de ut. Och hamnar istället hos någon typ av loppismottagning. Kommer kanske nån annan till glädje istället för en bra peng. Då kan ju jag köpa nya böcker istället.

image

Filmer. Vi har alltid varit filmälskare och hellre köpt filmerna än gått på bio.
En gång i tiden ägde vi ett rejält gäng vhs-filmer. Dem har vi inte kvar längre tack och lov. Istället fylldes hyllorna av dvd-filmer. De kändes så tunna och smidiga jämfört med den gamla tjocka kassetten. Men nog sjutton tog de sin plats ändå. Förvisades tillslut till ett oseriöst kartongsystem i källaren och ingen orkar hämta en sån film numera.
Och sen kom nästa version filmer. Blu-ray varianten. Såklart har vi en massa såna också! Det är ingen hejd på oss.

imageKaffekoppar. Ja. Samlandets strålkastare har börjat belysa vackra gamla kaffekoppar numera. En gång i tiden städade jag bort, slängde eller gav bort kaffekopparna jag hade i min ägo. Vem ville dricka ur såna. Det skulle vara mugg. En stor.
Men nu dukar vi med finservis igen och nog sjutton smakar kaffet bättre då! Medelålders? Ja, ja. Vi dricker i alla fall inte på fat … än.

image

Ljuslyktor/ljusstakar. Oj, oj, oj. På tok för många! Jag skulle kunna göra slut på minst en, troligen två förpackningar värmeljus samma kväll om jag ville. Den senaste tiden har jag blivit mer förtjust i att tända långa stiliga kronljus i stearin.
En tid bytte jag ljusstakar/ljuslyktor när jag bytte gardiner. Efter färg liksom. Men sen den här glassamlargrejen påbörjades har jag ratat alla gamla billiga och färgade ljuslyktor. Kristallprylarna är så mycket vackrare. De passar vilka färger som helst.

image

Vinglas. Jo, det finns vinglas i en snudd på skamlig mängd också. Det är så himla trevligt att dricka ur vackra glas. Finns även grymt många andra typer av dricksglas i detta hus.
Är nån förvånad?image

Vaser, skålar och andra konstglasprylar.
Jag ordar inte mer om det.
Har typ hur mycket sånt som helst.

image

Cd-skivor. Jag minns när de kom. Små och oövervinnerliga. Man kunde tappa dem på backen och inget skulle hända. I motsats till LP-skivan som var så repkänslig. Jo, killen i butiken släppte en skiva på golvet och föste den lite med foten. Sen hackade musiken ur högtalarna, vi lärde oss direkt att cd-skivan minsann också hade sina akilleshälar. Och kunde minsann också ta rejält med plats! Behövde nån sorts specialförvaring. Vi har både många skivor och många såna skåp att ha dem i. Skåp som inte längre går att få tag på. Men den dan vi växer ur dem blir det nödvändigt att börja sortera bort gammal skit. Inga fler skåp ska in. Basta.

image

Tidningar. Maken är nog den som köper flest tidningar här i huset. Han läser bara om det finns bilder till 😉 Men jag handlar också på mig en del tidningar ibland. Dessa blanka, fina och dyra tidningar ligger sen i olika högar. (Usch det där lät som om vi har tidningshögar överallt och bara smala gångar att ta oss fram på! Tidningarna har plats i nån hylla eller låda än så länge!) Mer eller mindre lästa. Ser ut som nya men är gamla och ingen tittar i dem igen. Ändå förmår vi oss inte slänga dem.

image

Muminmuggar. Jag är ansvarig för den ansenliga mängden muggar med Mumintryck. Eftersom jag alltid gillat Mumin blev jag förtjust när Arabia tog sig an att Muminifiera sina fina muggar. Jag köpte först mina favoritfigurer. Sen köpte jag även de andra figurerna. Typ alla. Och sen köpte jag de nya versionerna av figurerna. Typ alla. Jag har alla figurer nu. De enda jag kunnat avstå ifrån är säsongsmuggarna och de där som har en hel liten berättelse runtom. Eller nja … jag har visst några såna också …

Det här är kanske helt galet. Det kanske är nåt allvarligt fel på oss. En överbelastning i sak-genen. Som en extra kromosom eller en bokstavskombination av nåt slag. Typ S-A-K. Människor med den här bokstavskombinationen kan helt enkelt inte sluta samla och påbörjar i allvarligare fall nya samlingar hela tiden. Och vi har en snudd på perfektionistisk och pedantisk inställning till våra samlingar. De ska stå fint uppställda i snygga formationer. Själva trivs vi bland sakerna och har inte ens nåt emot att damma allt med jämna mellanrum. Men visst är det lite knäppt?
__________________________________________________________ 😉

Samlarlivet

Vi samlar på gubbar …

Och en och annan kvinna finns däribland. Men som i många andra sammanhang är det gubbarna som ges mest utrymme.
Nåja, det här ska inte handla om den haltande jämlikheten, utan nåt helt annat.

Vi köpte ett bord på loppis, jag och Maken. Rätt gammalt kanske och Maken tog isär det, eftersom det var rätt rangligt, och satte ihop det till ett stadigare bord. Sen målade han det svart.
Anledningen till detta bord var från början att vi flyttade en gammal spinnrock och tyckte det blev så tomt där den stod. Det var då jag kläckte idén om ett lagom stort bord som skulle få visa upp en del av våra fina glasgrejer. Och att jag skulle byta grejer på det emellanåt. Bara för kul liksom. (ja, jag håller på så och flyttar runt prylar …)
Men när bordet väl var så svart som det skulle vara och fanns på plats uppkom en helt annan tanke! Det var som gjort för att husera en schysst gubbsamling!

Jo, för det va så här: (och nu kommer en förkortad glashistoria med gubbfokus, samlandet av glasgrejer har också gjort mig intresserad av historien bakom dem.)
Tidigt i glasbruket Orrefors, före 1914, hade man sysslat med bruksföremål typ flaskor och annat. Nån tänkte till, och anställde en konstnär som hette Simon Gate. Det visade sig vara ett smart drag, Simon arbetade tillsammans med en skicklig glasblåsare fram det berömda Graal-glaset.
Ett par år senare anställdes Edward Hald. Dessa två jämngamla farbröder hade en revolutionerande kreativitet när det gällde glasformgivning. De påbörjade en era av vackert formgivet och konstnärligt dekorerat glas som till och med fick berömmelse ute i den stora världen.
1928 anställdes en ny konstnär som kollega till duon på bruket. Man behövde ny inspiration! Han hette Vicke Lindstrand och kunde minsann också experimentera med glaset. Gjorde tjockt och optikblåst glas som blev mycket populärt på trettiotalet.
Då började även gravörerna Nils Landberg och Sven Palmqvist arbetas som glaskonstnärer. Sven jobbade en tid som Simons assistent innan han släpptes lös som självständig konstnär och Nils som assistent till Edward. Snart formgav även dessa två herrar egna kollektioner konstglas också. Lika fantasifulla och fantastiska saker som sina föregångare. Speciellt Sven kom på en del nya tekniker i glasframställningen.
De flesta av farbröderna var konstnärer med pensel och duk/penna och papper från början. För att sedan ta sig in i glasets mystiska värd och nästan överföra tänket från duken eller pappret till glasmassan. Flera spännande tekniker uppfanns under dessa år på Orrefors glasbruk!
Det kvinnliga inslaget i detta mansdominerade glasrike då? Jo, det fanns en och annan. 1947 började Ingeborg Lundin på Orrefors, en av de första kvinnliga konstnärerna där, och hon var inte sämre än sina manliga föregångare.

För att återgå till vårt svarta bord nu då! Där står givetvis Simon och Nils och Sven. I sällskap med Ingeborg. Ännu fattas Edward i sällskapet. Och Vi letar även efter John! Jo, för han var från 1932 och ända till 1973 Orrefors fotograf! Han började på ritkontoret där han tillsammans med Nils assisterade kungarna Gate och Hald med tecknandet. John Selbing hittade en perfekt metod för att fotografera glaset så att det framträdde i all sin skönhet. Och på femtiotalet gjorde han även egen glaskonst. Självklart måste vi, fotointresserade och glasinttresserade ha John på bordet hemma.
Vi har också ställt Gunnar på bordet. Mest för att han var Gävles stolthet, Gunnar Cyrén, men givetvis också för hans vackra glas. Nobelservisen formgivare, klart vi måste ha honom där.

I samma anda, fast på ett helt annat sätt, jobbade ett gäng finska gubbar med glas på andra sidan vattenremsan som skiljer våra två hemländer åt. Alvar Aalto och Tapio Wirkkala är två av våra finska favoriter och får givetvis göra de svenska kollegorna sällskap på bordet.

image

Ingen av dessa glaskonstnärer lever nu längre. Man kan alltså säga att vi har ett sorts gubbmausoleum. Med bara ett kvinnligt inslag, än så länge. Kanske skulle de ha gillat tanken, att samlas i gemensam kreativ klunga på ett svartmålat bord.  Många år senare.

Vem vet. Jag gillar i alla fall den tanken. Och ännu bättre blir den när jag får dit de som saknas också. Gärna med mer kvinnlig fägring.imageimage

Samlarlivet

Lördagsloppis

Vi åkte på det vanliga erikshjälpenbesöket även i förmiddags. Det hör liksom till numera och det är en trivsam syssla att inleda helgen med. Sen fick vi för oss att vi skulle besöka ett annat ställe också. Det ligger i en källarlokal och det är inte klokt vad mycket grejer som stoppats in i den källaren!
Alla rum i den affären är fullständigt överbelamrade med saker i värsta samlarstil. Man kan endast ta sig fram på en smal gång som leder runt i det största av rummen. De andra får man följa en liknande gång till slutet, för att sedan vända och gå samma väg tillbaka. Möter man nån är det kört!
Sakerna har staplats därinne. På hyllor, golv, på varandra och det är rent omöjligt att komma åt att undersöka grejerna. Mitt bland glasgrejerna kan man hitta en gammal radio och en trälåda. Det hänger kläder i vägen och lampor som skymmer. Salig blandning!
Här gäller mest se men inte röra, för att det är rätt omöjligt att komma åt att röra. För man når inte fram till hyllan. Eftersom det är fullt med grejer framför. Och risken att man slår ner nåt är överhängande. Helt makalöst ställe! Och det är helt omöjligt att överblicka vad som verkligen finns där. Jag har svårt att tro att han som äger stället säljer speciellt mycket. Man kommer inte åt det man skulle kunna vara intresserad av. Och kommer man inte åt att ta i saken och vända och vrida lite på den så får det vara. Man tittar förstummad istället.
Och det är så det kliar i fingrarna på en organisatör som mig. Tänk att få sortera och ställa i ordning alla de där sakerna på ett överskådligare vis. Vilka miljöer man skulle kunna bygga upp. För det är fina saker där i röran!
En större lokal och en redig omorganisation och det skulle bli ett toppenställe! Fast mer än hälften av grejerna måste bort först! Så nej, det blev inga fynd där. Men det är ändå lite kul att gå ner där och glo.

KreavtivLivet, Samlarlivet

Dammsamlare!

Allt det där glaset vi samlar på. Jo, det står på hyllor och trängs. Så vi måste bygga ut hyllorna och fundera ut nya placeringsplatser för glasrariteterna.
Det är vackert. I våra ögon. I någon annans ögon är det endast dammsamlare. I synnerhet som vi liksom inte använder det. Vi har vackra vaser som står där utan vare sig vatten eller blommor. Kan tyckas vara vansinne, slöseri och dammsamlande knäpphet. Man ska väl använda sina grejer! Vad ska man annars med dem till?
Vi tycker så klart inte det.
Vi samlar på glas. Vackert konstglas. Och i vackert konstglas från nittonhundratalet ska man inte ha vare sig vatten eller blommor. För detta stillastående vatten kan skada glaset på ett sätt som inte går att fixa. Och de ska definitivt inte diskas i maskin, för maskindiskmedel fräter. Kalkränder kan putsas bort men detta är nåt annat och blir nästan etsat i glaset inuti vasen. Lämnar en ful vitaktig beläggning i det som förstör hela upplevelsen. Så nej. Inget vatten! Inga blommor. För det har jag andra vaser. Från loppis eller ikea.
Vi har fastnat för olika glasdesigners, jag och Maken. Han går mer åt det moderna och abstrakta hållet. Med modernare och ännu verksamma designers som Bertil, Ludwig och Åsa. Jag gillar dem också, liksom jag tycker mycket om Ulricas speciella kattansikten och målade slingor. Men mest gillar jag tjockt glas som reflekterar ljuset i regnbågsskimmer. Som det farbröderna Vicke, Nils och Sven åstadkom. De kunde sitt glas och var verksamma och mycket produktiva vid glasbruken ända fram till sjuttio-åttiotalet. Med start i trettiotalet och tidigare. Så mycket vackra grejer dessa herrar åstadkommit under sina liv. Nu finns ingen av dem längre, men glasgrejerna glädjer oss än. Står fint uppradade på en hylla. Till njutning för ögat varje gång man tittar dit. Fast de är tomma! Just för att de är tomma!
Dammet putsar jag gärna bort. Som i tisdags. När jag kom hem från jobbet. Först kokade jag mitt morgonkaffe, sen plockade jag ner varenda glasgrej från den ena hyllsektionen. Putsade dem med en diskmedelskummig svamp och putsade dem glansiga och skimrande med en bra diskhandduk. Torkade hyllorna fria från damm och arrangerade om glasgrejerna. Med handskar på händerna för att inte befläcka det nyputsade glaset med flottiga fingeravtryck. Skaffa ett liv, kanske nån tänker!
För mig är det livet! För det är nästan roligast, att arrangera grejerna i snyggt förhållningssätt till varandra.
Våra glasgrejer är alltså Odammiga. Välputsade snyggingar som vi gillar. Vi har upptäckt en kreativitet och idérikedom som fascinerar. Och vi gillar att nosa upp nya, på nån av stadens loppisställen eller på auktionssidor på nätet. Eller köpa helt nya grejer på affärer med samma intressen. Sen putsar vi, googlar och läser på, fotograferar och arrangerar. Njuter av det vackra! Var och en med sitt och vi med vårt glas!