Avslappnat läge … Det är helg!

Annonser

Kylslagen morgon i trafiken

Efter allt regn och slask är det plötsligt ett helt gäng minusgrader på termometern. Tvåsiffriga sådana och jag huttrar i morgonrocken! Katterna vill inte ut. Tjatar vid dörren, men vänder och springer inåt värmen när den öppnas. Lika bra det, vill inte ha dem ute i alltför många timmar när ingen är hemma för att släppa in.
Istället väljer de lojt varsin fönsterbräda, för att åtminstone kunna längta ut och samtidigt njuta av värmen från elementen under.
Bilen ser frostig, kall och ogästvänlig ut. Jag startar och skrapar rutan, drar igång lite bra musik och backar iväg ner på gatan. Sitsvärmen tar tid på sig och vindrutefläkten vrålar. Snart är värmesystemet skönt nog mer varmt än kallt. Jag kan dra av mig handskarna och väljer den långa vägen. Längre än nödvändigt bara för att slippa köra genom stan. Omväg, men inte nödvändigtvis någon senväg för det.
Det ljusnar ovanför mörka träd och något glödande rött antyder att dagen ska bli solig. Ännu är det relativt mörkt men dagsljuset är på väg kan man ana av himlens färg. Får mig att längta efter decembers sammetsmörka mornar. Jag gillar dom mer än nån annan gör. Sjunger sällan ljusets lovsång utan längtar omedelbart tillbaka till mörkret.
Passerar igenom ett antal rondeller när omvägen är slut. I den första blockeras infarten av någon farligt rädd och försiktig bilförare. Bildar kö bakom sig och törs knappt äntra rondellen trots att den bevisligen är tom, utan kryper sig igenom. Lite som någon på en hal is.
Vid de andra rondellerna flyter det tack och lov bättre och bekvämare för blodtrycket. Värmeverkets höga skorsten tuffar ut sin rökpelare, som i slowmotion i den kalla luften och alla bilars avgaser visar tydligt hur vi omger oss med otrevligheter. Snart är jag uppe på motorvägen, susar därmed förbi hela stan. Slipper köer och röda ljus.
Men så bromsas all hastighet in och bilarna framför mig klumpas plötsligt ihop i en snigelkö. Någon har kört rakt in i vajerräcket i mitten, liksom släpat sig längs med räcket och på vägen ligger skräp från trasiga baklysen och kofångare. På andra sidan står ett par bilar som stannat för att hjälpa till och inget tyder turligt nog på allvarligt skadade. Vi andra kör försiktigt förbi, något högre i pulsen och aningen vaknare än nyss. Inte fullt så glada i gaspedalen en stund och lovprisar den rädda i rondellen tidigare. För annars kanske … sekunderna låg till  min favör. Tack.
Möter strax en brandbil i hög fart med påslagna sirener. Oklart om den är på väg för att hjälpa olyckan eller om något annat farligt är på gång. Den försvinner i backspegeln, intensivt blåblinkande.
På en bro framför mig passerar en morgonbuss. Upplyst som en rad skyltfönster i mörkret. Fylld med morgontrötta passagerare som hinner jag se en glimt av innan bussen svänger av bron och jag kör in under den, för att ta mig av motorvägen. Snirkla mig genom ytterligare en rondell och strax nå adressen för dagen. Där har jag turligt nog tillgång till ett garage och behöver bara med ett knapptryck få upp porten och kan köra direkt in. Tar min väska och stänger med ytterligare ett knapptryck in bilen och går.
Dagen är igång.

Loppistisdag

Det är en sån idag. Dottern och jag har tagit för vana att ta en runda de tisdagar vi kan … och torsdag och ibland också lördag. (för att det är just dessa dagar våra favoritställen håller öppet) Vissa gånger kommer vi hem tomhänta, fast det hör snarare mest till ovanligheten. För det mesta har vi varsin sida av baksätet fyllt med våra fynd av varierande slag.
Vi tittar efter olika tidsepoker och lite olika saker. Dottern letar sjuttiotal och blir lyrisk över färgskalan brun, gul och orange. Hon hittar också en hel del kläder. Jag tittar efter grejer betydligt äldre än mig själv. Absolut inget sjuttiotal alltså. Och i princip aldrig kläder.
Det kan vara nåt hushålls eller inredningsrelaterat som gamla fina böcker, dukar ljusstakar eller ljuslyktor. Eller tyger av något slag som kan sys om eller återanvändas på något sätt. Eller glasgrejer av kända designers. Det finns ju ett och annat vi samlar på. Dit hör förutom glas även en del porslin av gammalt svenskt eller finskt slag. Jag har också en konstig dragning till saker i silver (fusksilver) som är charmigt slitna. Bestick med snirkligheter på. Eller fat och brickor. Faller också lätt för skrin och fina askar. Saker med graverade namn och årtal måste jag liksom rädda. Men jag tittar också på möbler ibland. Som om det nu skulle få plats en enda möbel till i vårt hus. Fast de man har känn bytas ut om bättre alternativ påträffas.
Det är på nåt sätt rogivande att gå bland gamla ratade saker och se potentialen i dem. Hitta ett nytt användningsområde kanske. Och en trivsam, gemensam syssla där vi småpratade strosar mellan hyllorna och vrider och vänder på saker.

Idag kommer jag hem med ännu en tjusig tårtspade, ännu en ljuslykta och tre små dukar som nån lagt ner mycket arbete på. Dottern hittade gula gardiner till sitt kök och några plagg. Allt för en billig peng och återanvändning är dessutom bra för planeten!

När det blev måndag igen

Och den startar i gryningen med en jävligt dryg katt. Men efter att ha gjort mig av med honom (ja, släppt ut alltså) somnar jag trots allt om. Märker inte ens Makens klockas ringande knappt två timmar senare.
När jag kliver upp lite senare ska katten skulle in igen. Ha mat. Och ändå inte ha maten. För när den väl ligger i skålen är det bara fel på den och rynkad nos backar undan utan att äta. Ja, ja var utan då. Efter äventyret noll tre trettiofem är jag inte på humör att fjäska med några extra godsaker inte.
Jag kan såsa runt och är slö ett tag. Innan dagen kräver uppmärksamhet. Lunch ska tillagas, köket fräschas upp lite, mat ska handlas och en jobbdator lämnas till jobbsupport och sen ska själva jag lämnas till nattjobbet.
Just den där såsiga delen är det bästa på den här dan. Jag fick en ny och underbart skön morgonrock i julas. Den vill jag helst inte lämna om mornarna. Vore jag arbetsbefriad kanske jag skulle slöa ihop totalt i morgonrocken. Snurra upp håret på papiljotter och köpa ett par rediga tofflor modell mormor också.
Under jullovet kom jag igång med att tillverka ytterligare en bloggbok. Hela tjugohundrasexton och sjutton är obokförda ännu. Delar av dessa år har det skrivits ymnigt och andra delar har det varit ett tomt eko. Tydligen funkar jag så numera. Men hursomhelst ska det ner i en bok. Har jag börjat med den vanan så har jag! Kom av mig i det arbetet sist eftersom programmet jag använder uppdaterats till oigenkännelighet och försämring. Blev så arg då, att jag stängde ner skiten och lät det vara. Tills nu. När den hunnit uppdateras igen och faktiskt har återfått just den funktionen jag saknat mest. Så nu öser jag in inlägg efter inlägg i boksidorna för att komma ikapp igen. En bra morgonsyssla med kaffet inom räckhåll. Noterar att företaget erbjuder ett rabatterat pris på en dylik bok till och med i morgon. Skulle sitta fint eftersom det blir en ganska kostsam bok ändå, med alla dessa sidor. Tveksamt dom om jag verkligen hinner det. Bara halva sexton är överförd än. Även om just den halvan är den allra ymnigaste. Nåja. Morgondagen får se.
Där rutschade i alla fall en helt vanlig måndag sin kos.

Disktrasor i färg

Disktrasor är nödvändiga i köket och kommer i både diverse olika färger och material. Men varför i hela friden tillverkas det vita sådana? Det måste väl ändå vara ett feltänk i dessa ljust och fräscht tider där det mesta ska vara vitt? En vit disktrasa är vit bara i förpackningen. En stunds användande av den i det tilltänkta syftet och trasan är omedelbart sunkigt ofräsch. Torka upp lite utspillt kaffe, sylt, sås vad som helst och det säger sig självt att det kommer att vara synligt på trasan hur noga den än sköljs ur. Vet inte tillverkaren av disktrasor hur man i regel använder dem? Man torkar spill, kladd och klet och detta sätter sig i trasan.
En vanlig färg på de fyrkanter till trasor jag trivs bäst med brukar vara kraftigt rosa eller blå. Eller ljusgröna, gula. Dessa vita har tillkommit på senare tid. Nu senast köpte jag en förpackning där det varvat med det envisa vita fanns en dovare färgskala. Gråblå, grålila liksom. Jaha! Hur tänkte man där? Blöt trasan en gång och den dova färgen får exakt den nyans som en riktigt genomläbbigt välanvänd disktrasa får. Som när den legat i diskhon och blivit blöt i omgångar av diverse, utan att sköljas ur emellan. Fått den där svampiga äckelkänslan och snudd på jäser. Riktigt så det syns hur bakteriefloran spridit ut sig och förökar sig över dess matta yta. Man tänker uäk vilken äcklig trasa och vill bara lyfta den med pincettgrepp över till soppåsen och så HA, den är ny! Vad sa du nu! Var det tanken med färgvalet? Fast det verkar ändå korkat. Vem vill att ens disktrasa ska se allmänfarlig ut? Oavsett hur länge den varit i bruk.
I regel tillåter jag absolut inte att disktrasan blir sådan äcklighet. Brukar hålla den ordentligt ursköljd och ur diskhon. Först skölja igenom med riktigt varmt vatten för att få ur allt elände. Sen med kallt för att stoppa bakterietillväxten har jag lärt mig. Sedan häng på tork. Fräscha upp med kokhett vatten om det behövs. Om inte annat, byta ut den ofta! Så dyra är dom inte att man behöver ha en äckelhög i diskhon. Men ja, låt mig säga att vi inte är helt på samma linje i hela hushållet. Ibland hittar jag den dränkt och svampig ändå. Utan min förskyllan så att säga. Så att jag övervägt att gömma den, haft lektioner, muttrat fula ord och försökt få den användbar igen. Men med dessa skumma färger ser trasan äcklig ut vare sig den hanterats av mig eller någon annan. För att den omöjligt kan se fräsch ut i den jäkla färgen.
Det finns dom som stickar eller virkar egna trasor. Ska vara miljövänligt sägs det. Hm. Ja kanske. Om inte annat så får man välja sin egen färg då.

Varför inte en LörDagens?

Jo precis! Passar perfekt.

LörDagens syssla: Det var bestämt redan innan så vi visste vad vi hade att förhålla oss till. Först en stund kaffe i lugn och ro i bibblan. Sen var det dags att göra nytta. Jag har skaffat oss jobb här hemma igen genom att anse att källaren behöver en röjning. Så vi gick lydigt ner och röjde …

LörDagens vänner: Mitt i röjningen trillade ett chattmeddelande in. Med en fråga om vi har kaffe! Klart vi har kaffe och det var alltför länge sen vi sågs. Så vi lämnade källarröjet med glädje och tog emot spontanbesökande vänner och drack kaffe i köket istället. Mycket trevligare!

LörDagens katter: Ja att det är helg är inget dom där två tar hänsyn till! Noll sex tio sa nån Mjauu med större bokstäver än dessa. Bara att kliva upp och göra det enda möjliga i det läget. Släppa ut. Sen kunde jag inte somna om. Snurrade runt en halvtimme men ingen sömn återfanns. Så jag klev upp, drog på min fina nya födelsedagspresentmorgonrock och fixade kaffe och slog mig ner i bibblan. Rätt skönt det med. Jag hade ändå sovit klart tydligen.

LörDagens bästa: Den där känslan av all tid i världen! Att man bara kan fylla dagen med precis vad man vill, ta det som kommer i ens väg och ha utrymme för allt möjligt spontant.

LörDagens känsla: Det blir bra det här! Skönt att ta tag i röjning av saker och ting i gömmorna och få lite sån ordning också! Ska man tro Feng shui är det viktigt att ha ordning även i gömmorna. Det resulterar i ett ordningsammare sinne också tydligen. Tänk så ordningsfylld jag ska bli när det där är klart 😄

LörDagens film: Vi är mitt uppe i en ny vända med Harry Potter. Såg den första på nyårsdagen och idag kom turen till nummer fyra. Jag får inte nog av dom där. Bästa sortens verklighetsflykt!

LörDagens mat: Inget storslaget. Bara nåt enkelt och snabbt. Men gott var det.

Och därmed är lördan typ slut. NattiNatti

Ut med julen

Något som enligt gammal tradition ska ske tjugondag Knut. Det är då julen ska ut! Min åkte ut i går. Hade tänkt behålla belysningen en vecka till men näe. Det blev en fullständig julutkastning när jag ändå kommit igång. Nu finns inte längre minsta spår av nån jul i detta hus. (förutom julsakerna jag bar ner i källaren, de ska packas ner i kartongerna i dag)
Det här med traditioner alltså. Det finns en slags rädsla för att de ska tas i från oss. Som en en gång nyanländ person kan jag säga att traditionen på platsen ganska snabbt blir starkare än den medhavda egna. Man bygger en ny, egen variant av de två. Och traditionen har alltid varit i rörelse. Förändrats, utvecklats, byggs om efter nya influenser. Tjugondagknut till exempel. Den inföll redan sjunde januari på sextonhundratalet. Då den helt sonika flyttades fram en vecka, till den trettonde januari! Pratar man jul med olika människor inser man snabbt att traditionen lever men ser riktigt olika ut för de allra flesta. Den är föränderlig.
Pratade med en vän i går som sade sig vara trött på julen på juldagen och ville kasta ut den redan då. Medan det fortfarande är jul alltså! Men så började hennes jul också i början av december och då kan det tänkas man tröttnat till juldagen.
Mina medärvda jultraditioner var att julen startade den tjugoandra december. De flesta andra drog igång den först tjugotredje men eftersom jag fyller år då började vi dagen innan. I sena kvällen släpade mamma trött in trasmattorna från snödrivan där de skakats och vädrats medan huset gnotts skinande in i minsta vrå. Det luktade skurmedel och förväntning och alla taklampor var tända för städningens skull. Det hade bytts gardiner, dukar och pyntats lite grann. Julbelysning hade ställts fram och hängts upp. Granen skulle också in då, den fixade pappa. Men sen, när kalla mattor prydde blanka golv och taklamporna släckts för julgransbelysningens skull. Då var det jul!
Dagen efter skulle det hållas kalas för mig och hela halva släkten kom på kaffe. Hon fick gno på då också, mamma. Liksom på självaste julafton när familjen skulle snyggas till och få en julmiddag att äta. Men på juldagen, då var det lugn och ro. Vilsam och trivsam stämning. Och julen fick allt stå kvar till tjugondag knut. Vem skulle ha orkat nåt annat, efter den ruschen dagarna innan julafton?
Mina egna jultraditioner har givetvis färgats av barndomens men också då av detta, inte längre nya, lands traditioner. (har bott här större delen av mitt liv så att jag tagit till mig är inte alls konstigt. Med tiden blir man anpassad. 🙂 )
I min familj tar vi in julen till första advent. Eftersom Dottern fyller år den sista november. Men inte hela julen, det börjar med en del advenstpynt, all belysning och gardinbyten. Jag gör heller ingen sådan gedigen storstädning som mamma gjorde. Lite lagom bara. Så det känns städat och trevligt. Sen smyger resten av allt julpynt in vartefter december går och ska det vara en gran tar vi in den senast den nittonde december eftersom Maken fyller år den tjugonde. Vissa år, som i år, struntar vi helt och hållet i gran. Tycks vara födelsedagarna som styr julen mest i denna familj. Och när tjugoandra kommer är allt av gammal vana klart och julen igång.
Jag tröttnar på den framåt trettondagen. Väntar sällan så länge som till tjugondag knut. Men nyår ska definitivt vara passerat innan jag påbörjar någon utstädning. Det är då jag inser hur mycket jag pyntat! Köksbordet fylls med röda ljuslyktor och röda band och tomtar (trodde inte jag pyntade med tomtar men hittade ändå en hel hög här och var i huset) och all belysning. Sen byter jag gardiner utan att putsa fönstren och tar fram fönsterlamporna igen. Städar undan varenda litet barr och det stått en gran i ett hörn och strösslat sådana. Klipper ner utblommade hyacinter och kastar kvistar med barr och mossa som jag använt som dekoration här och var.
Allra sist samlar jag ihop julsakerna och packar ner dem i sina kartonger. Stuvar in dem i källarförrådet till nästa jul. Då de garanterat kommer att arrangeras på ett helt annat sätt och något nytt efter någon ny idé definitivt kommer att adderas.
Det förändras som sagt. Nu är morgonkaffet urdrucket och jag ska gå och packa mina julsaker som jag så slarvigt lämnade opackade nere i källaren i går. Sen är julen definitivt slut för den här gången.

Vänner

Dottern och hennes Bästis kom på att det var tjugo år sedan de blev vänner! Tjugo år. Jag går inte in på hur gammal det gör mig … Men jag minns när det hände. Precis som när Emil träffar Gottfrid vid grinden till fru Petrells hus. När två gossar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon. Skrev hon, Astrid. Det är lika när två flickor av samma skrot och korn möts kan jag intyga. Plötsligt en dag vid brevlådan upptäckte två blonda tjejer varandra och var hade de varit i hela sina liv?! Bara några hus ifrån den andra.
De där två! ❤ De har lekt och hittat på och pratat och övernattat och viskat hemlisar och varit osams och sams igen och gått i samma klass och cyklat till skolan och fikat efter skolan och fått skjuts till skolan och ja, listan blir lång. Gatan upp till Bästisens hus innehåller en svag liten backe i mitten. Där brukade tjejerna mötas! Det började med ett telefonsamtal åt nåt håll och sedan fort på med jacka och skor och så smällde det till i dörren. Sedan såg man ett springande långt hår längs gatan för att mötas av ett liknande från andra hållet. Något skulle avhandlas. Något som inga föräldraöron skulle höra.
Många stunder har det också suttits vid vårt köksbord med Oboj och macka eller saft och bulle. Många gånger med kravet att jag skulle vara med för att det behövdes vuxenråd. Jag som ofta var hemma när de kom från skolan hade den ynnesten att få vara en del av samtalet. Ofta satt vi kvar när Maken kom från jobbet och då fick han också vara med. Allt det där och lite till. Inte kan det vara tjugo år sedan? Omöjligt! Var det inte nyss?

Jag gick igenom gamla foton från dessa tjugo år en dag, lyckades få ihop en trevlig samling som jag satte ihop till en liten bok. Beställde varsin till tjejerna och en egen till oss. Deras paketerade jag in och överlämnade till dem som julklapp. Fick vara med när paketet öppnades och ta del av skratten över dessa bilder. Så berikande och härligt med lång vänskap och gemensamma minnen därtill. Må de skapa många fler!

Bjuder inte alls på några bilder ur boken 🙂 Det är endast för deras ögon.

Nytt år är lika med nytt block

Eller ett gammalt block egentligen. Oskrivna gamla block är lika sorgliga som otända gamla ljus.
Därför tar jag mig an sparade gamla block som ingen skrev i. Både jag och Dottern har haft samma iver att köpa fina block men dessa har inte alltid blivit fullskrivna. Eller skrivna alls, men ändå sparats och står i blankt skick på en gemensam hylla.
Jag bär alltid runt ett block eller skrivbok av något slag i handväskan. Gammal vana. Nåt kan behöva skrivas ner.
Det bör vara ett block med god papperskvalité för att den noggrant utvalda pennans bläck ska flyta mjukt och bekvämt över ytan. Det är viktigt. Jag har däremot funnit att själva blockets utseende är mindre viktigt. Eftersom alltför vackra skrivböcker tenderar att bidra med skrivångest. Det som ska hamna på sådana sidor bör vara genomtänkt och välformulerat för att inte slösa med sidorna liksom. Eller vad det nu är som gör att såna fina används med viss försiktighet. Men i block och skrivböcker av ofinare art kan pennan tänka och i princip göra vad den behagar. Skriva nåt välformulerat eller bara ostyrigt. Klottra eller rita, skriva av nåt eller skriva ner nåt. Göra listor och planera. Vad helst som behövs för stunden. I detta syfte passar återvinningsböcker bäst. Min förra hade bara några få sidor kvar och får läggas till historien. I den finns hela sidor fullklottrade med diverse krumelurer och nerskrivna saker av olika art. Om vartannat. Pennan har tänkt och sidorna är skrynkliga och präglade av pennans framfart. Välanvända på ett mycket inspirerande sätt.
Nu har jag alltså en ny återvinningsbok i väskan. Redan påbörjad liksom året. Funnen bland de övriga bortglömda i hyllan. Nu ska den dock fyllas till bredden.

Drömmar

Det är bara ett par dagar gammalt ännu detta nya år. Krispigt. Alla löften ännu trovärdiga, alla förhoppningar ännu glansiga. Kanske är det så att det fungerar med ett årsbyte för att skaka liv i gamla drömmar och bryta gamla ovanor? För det mesta brukar allt bara rulla på som vanligt.
Jag lovade inget. Och jag har inget som jag bestämt mig för att uppfylla heller. Kanske är det deprimerande? Inga drömmar? Jo, kanske, men inga som jag lovat att jag banne mig ska ta tag i. Till stora delar rätt nöjd med tillvaron ändå.
En vän till mig hade en dröm förra året. Hon sa inte så mycket om den innan den redan var verkställd. Plötsligt deklarerade hon på en tidig tjejträff förra året att de skulle bygga ett hus! Ett alldeles nytt hus fast de redan bor i ett utmärkt eget hus. Relativt nytt det med. De hade redan bestämt allt när vi häpnades med tilltaget. Tomten var utsedd, huset i fråga utvalt och bollen hade redan knuffats igång. Kändes märkligt och anmärkningsvärt. Handlingskraftigt i allra högsta grad. Under året har vi fått följa drömmens förverkligande via bilder och berättelser. Från tomtröjning till grävning och beställande av allt ett hus behöver. Och plötsligt en dag i sen höst eller typ redan vinter stod redan ett färdigt hus på en bild! Detta hus ligger en bit bort. Och nu är det, ett år efter beslutet, inflyttat och klart! Ska användas som familjens fritids och sommarhus och Tjejträffen är lovad en snar helgvistelse. Den ser vi fram emot. Att få se detta fina hus, och besöka denna nybyggda och förverkligade dröm på riktigt.
Det är märkligt det här med drömmar. Somliga blir bara en pust i ingenting. Andra blir färdiga hus på mindre än ett år. Det beror såklart på vem som drömmer. Och hur stark drömmen är.
Och jag funderade länge över om jag har en dylik dröm att ta tag i? Att förverkliga med samma handlingskraft som våra vänner gjorde med huset. Jag fann ingen dylik dröm i mig och det kändes rätt så tryggt och stabilt ändå. Att finna sig hyfsat nöjd och tillfreds. Det är bra ju! Vad mer kan man egentligen drömma om än att känna sig nöjd och tillfreds 🙂