VandringsLivet

Hur bor vandrare?

Svägerskan hade hyrt oss en stuga på en camping i Mölle. Vi hade alltså typ en timmes körning från Söderåsen innan vi var framme för boende. Det hade smått börjat skymma när vi passerade genom bommen på campingen och letade upp den stuga som tilldelats oss. En liten röd! Med plats för oss alla. Vi kollade läget först, sen bar vi in alla grejer och packade in medhavd mat i kylen.
Det var en jättefin stuga! Ett sovrum med dubbelsäng, den passade såklart Brorsan och Svägerskan. Det andra rummet var kombinerat kök och allt annat. Soffa, matbord och våningssäng. Teve fanns också. Jag tog mig an våningssängen och hade förvaring däruppe och sov därnere.
Stugan innehöll också praktiskt nog både toa och dusch. Ingen spa-anläggning direkt men fullt dugligt!
Brorsan och Svägerskan hade packat med sig all tänkbar mat. Jag hade packat med vin och whisky. Schysst fördelning! Det vi hade missat var att Mölle var en minimal sommarort! Vi hade planer på att handla något snacksigt till kvällens stugmys och tog bilen in till centrum.

Först parkerade vi vid hamnen och strosade lite på piren. Det var grått och ruggnigt, småduggade lie också. Men det var ändå fullt möjligt att föreställa sig hur vackert där antagligen blir en sommardag med mängder av turister och fina båtar.

 

Nu var vi relativt ensamma och frös, så vi satte oss i bilen igen. Åkte runt och letade affär. Insåg efter ett tag att det inte fanns någonstans att handla! Vi hittade ingen endaste affär och inte ens en liten mack. Stugmyset blev alltså relativt snacksbefriat. Men vi hade trevligt ändå och det fanns annat att äta! Natten blev rätt skaplig, utom att det var varmt och min säng knarrade rejält när jag vände på mig. Men vi vaknade pigga och muntra ändå nästa morgon!

Vandrare har en del utrustning också. Som till exempel skor!

Annonser
VandringsLivet

Var ska man börja?

Det känns inte riktigt som om jag hunnit smälta alla intryck från förra helgen än! Så bra var den liksom. Den har fått ligga och skvalpa runt lite och nu är den mogen för att ses över lite närmare.
Men ändå, visst är det lite märkligt! Förra fredagen satt jag på en bänk i en nationalpark i Skåne och käkade lunch! Såg ut över en damm och lummiga gulgröna träd. Solen sken och vi hade nyligen anlänt för att påbörja en tredagars vandringsresa. Vi, det var jag, Brorsan, Svägerskan och Hunden.

Han tillhör såklart dem, men han fattade ju att jag för tillfället också skulle räknas in i flocken.
Vi hade startat tidigt, när det ännu var mörkt ute. Med bilen proppfull med packning och fyra förväntansfulla vandrare. Jag tvivlar visserligen på Hundens förväntningar. Han var mest nöjd med att vara i bilen där också husse fanns och sov därmed förnöjt i sin transportbur i bak.

Baksätet, i alla fall den halvan som inte var uppfylld med packning, var mitt. Där satt jag och hängde vid mobilen, eller glodde ut på morgonen som ljusnade. Tills det var ljust nog att ta sig an den medhavda stickningen. Fridfullt, att sitta där och titta på vackra vyer, sticka och småprata.
På en rastplats utanför Göteborg stannade vi och drack morgonkaffe och käkade macka. Hunden fick också komma ur buren och rasta sig lite innan vi for vidare.
Vi hade ett planerat stopp innan vi kom till första vandringsstället. I Falkenberg fanns nämligen butiken som handhar alla slags utomhuskläder en vandrare behöver. Där försvann tid och rum. Vi hade kunnat handla upp stora delar av lönerna på det stället! Jag köpte en tunn jacka, strumpor och vantar. Tillslut gick vi ut till den väntande Hunden och åkte vidare neråt landet och så småningom lämnade vi motorvägen och åkte landsvägar längs med åkrar och ängar. Jag hängde verkligen bara på! Visste inte mycket mer än att vi skulle till Skåne och jag hade bestämt mig för att ta mig an det som kom i min väg när det kom. Hade alltså inte googlat det minsta och kunde njuta utan nån slags påverkan eller förväntningar. Det var rätt härligt faktiskt. Helt närvarande i nuet kändes det som.
Första anhalten, Söderåsens nationalpark nära Ljungbyhed! Inte speciellt långt ifrån Helsingborg. Där parkerade vi och tog med dagens lunch till en fint belägen bänk vid den där dammen. Brorsan satte igång trangiaköket och stekte ägg och värmde medhavd pyttipanna. Kaffe hade vi också och allt smakade mums! Där satt vi, omgivna av stora ekar och tittade på dammen och bergen runtom. Jo minsann. Skåne är kanske inte så platt.

Efter maten packade vi ihop grejerna och drog på tur! Det fanns en hel del leder att välja mellan. Men Svägerskan hade siktet ställt på utsikt, alltså valde vi att gå till Kopparhatten.
Först gick vi genom en dalgång längs med dammen en bit. På ena sidan hade vi snart en bäck och på andra sidan höga klippor och en rasbrant som omväxlande bestod av enbart sten eller skog. Bäcken som inte kan kallas annat än porlande, den djupgröna mossan på stubbar, stammar och stenar, alla terrakottafärgade löv på marken, högresta bokträd med mörka stammar och svävande lövverk, mäktiga gamla ekar. Stämningen trollsk. Som tagen ur en saga. Typ var är Borkarövarna? Skäralidsdalen var en mäktig naturupplevelse från första steget och vi gick alla tre med mobilkamerorna höjda hela tiden. Men, uppåt skulle vi och snart stegade vi på längs med bergssidan, allt högre. Andfådd och på darriga ben stod vi snart inför utsikten över en djup dal. Rätt mäktigt det med. Kopparhatten är nationalparkens högsta punkt, tvåhundra meter! Namnet kommer från artonhundratalet och hatt betyder höjd. Kopparhöjden! Och nog var det koppar alltid, när solen belyste alla höstlika träd. Utsikten var fantastisk! I synnerhet när vi stod uppe på en ramp som placerats för maximal utsikt över dalen. Höstfärgerna hade inte riktigt kommit till sitt yttersta här nere än men vackert nog! Det fanns också utsiktspunkter ner mot dammen där vi suttit och ätit tidigare. Vi pausade lite, beundrade och fotograferade. Sen bar det av ner igen. Tillbaka till parken vid dammen. Tillbaka till bilen. Nöjda och glada åkte vi vidare för att leta upp vårt hyrda boende.

VandringsLivet

Etapp inledning

Skulle det kunna kallas. I morse när jag kom hem efter dygnspass på jobbet såg jag över min packning. Gjorde mig i ordning och bar ut allt till bilen. Jag hade en bit att åka för att ansluta till mitt vandringssällskap. Fyra och en halv timme typ. Jag trivs i bilen och gillar verkligen att köra. Bra musik och låta tankarna gå. Men idag var det rätt jobbigt. Spöregn mest hela tiden. Vindrutetorkarna slog hetskt mot rutan och hann ändå inte med att få undan vattnet. Det var som en dusch runt alla bilar och riktigt dålig sikt emellanåt. Och ungefär tusen långtradare … allt stänk medan man körde om dem var som i biltvätten. Nåja. Jag kom fram. Mamma hade maten klar. Underbart.
Brorsan och Svägerskan och Hunden kom snart också. Nu har vi planerat … eller ja. Det har som redan gjort så bra. Dom har ju hållit på med detta vandrande längs leder länge. Vet vad som gäller. Men nu är jag införstådd med deras planering också 😊. Jag gillar det, behöver bara hänga på och njuta. Superbt alltså. Typ charter. Med stabila reseledare. Tryggt.
Det blir tidig start i morgon! Noll fem noll, noll ringer det. Då är det bara att hurta upp och bege sig ut till bilen när de hämtar mig. Vi har en bit att åka neråt landet innan vi kan börja vandra. Men först ska vi göra ett kort (?) stopp på butiken som säljer utrustning för dylika äventyr. Passa på liksom. Därefter kan etapp 1 börja.

VandringsLivet

Det börjar bli dags

Jag har en packning att ta itu med idag!
I somras när Svägerskan kom med sin fråga om långvandring via chatten kändes Oktober på behörigt avstånd. Nu är Oktober i allra högsta grad närvarande, trots att den snarare beter sig mer som November. Men det var inte det jag skulle orda om.
Vi ska alltså dra till Skåne på Vandring på fredag! Jag och Brorsan och Svägerskan. Dom har gjort det förr. Har vanan inne och vet vad de ger sig ut på. För mig är det i princip premiär. Jag har testvandrat under en dag. Och jag har testvandrat hemmakring i olika antal mil. Testat packning och utrustning av olika slag. Samlat på mig det man behöver. Men att vandra en hel helg, det blir helt nytt!
Idag behöver jag ta tag i all packning, för i morgon tillbringar jag hela dygnet på jobbet och på torsdag ska jag vara resklar. Det ska vara packning i packningen liksom. Ryggsäcken och vandringsutrustningen givetvis, bra kläder för alla slags väder. Jo. Jag hoppas vi slipper regn ändå, det blir som mycket enklare och trevligare då. Dessutom behövs också grejer för övernattning och resande. Jag släpar alltid på lite extra … är en känslig typ och tar givetvis med mig både täcke och kudde till stugan. Vill sova skönt i egna grejer. Har problem med sånt okända människor sovit i och vill helst inte tänka på madrasserna i främmande sängar. Men nån madrass kan jag såklart inte släpa med. Turligt nog åker vi bil, även om en liten hund ska ha plats men jag sitter på täcket om inte annat, för det måste med!
Svägerskan är i full gång med matplaneringen för dessa våra vandringsdagar. Vi kommer att äta gott där på vandringsleden kan jag meddela! Liksom efter vandring i den hyrda stugan till kvällen. Jag planerar också för det som behövs på vandringsleden och lite kvällsmys i stugan efter dagsetapperna. Påbörjade därmed en lättsam stickning att ha för händerna både under bilresa och kvällsmys och packar också ner en god whisky att slappa med efter vandring. 🙂 Vad mer kan man behöva?! Nä, jag måste ta tag i det där nu så jag får ihop allt och lite till!

BloggLivet

Det här med bloggar alltså

Jag blev sittande en god stund med att kolla av mina egna bokmärken i webbläsaren denna morgon. Upptäcker snart att dels var det år och dar sedan jag besökte en del bokmärken och dels hade de lagt av för länge sen i alla fall. Tydligen är jag inte ensam om att hamna i så kallad bloggtorka! Mängder av hoptorkade bloggar ligger därute. Gammal avdankad text som ingen längre läser. Som kanske endast några få läste när det begav sig. Att göra sig hörd är svårt. Om man ens vill det. Att få en attraktiv blogg handlar om att specificera sig, att hålla en slags debatt eller att visa upp något exceptionellt snyggt. Såna här ditt och datt bloggare som jag är synnerligen ointressanta. Dessutom kräver det dagliga inlägg, ibland fler än ett. Ett strategiskt taggande, pingande och marknadsförande. Och kommenterande hos andra. Det börjar närma sig ett heltidsjobb bara där.
Jag rensar bort dessa länkar till bloggar som stannat i tiden. Har bloggfenomenet gjort sitt? Är den mängden text som platsar i ett blogginlägg alltför långt och omständligt för nutidsmänniskan, som helst bra vill ha en bild med en kort textrad eller ett maxat twitterinlägg? Vem orkar läsa alla inlägg? Vem orkar läsa ens ett helt inlägg?
Jag snurrar runt en stund och hittar en tapper skara som bloggar på. Och jag finner mig trivas bäst i ditt och datt land själv faktiskt. Seriösa debatterande eller upplysande bloggar som gör anspråk på att lära mig nåt eller få mig att tycka nåt scrollar jag förbi. Olästa. Bloggarna med attraktiva bilder inom mitt eget intresseområde är mer intressanta. Bloggar med kläder och modemåsten går direkt bort. Bloggar med sjukdomstillstånd och krav på förståelse och särbehandling går också bort. Sorry, men jag orkar inte ta in sånt.
Jag vill tydligen bli ytligt underhållen. Fastnar i bilder på inredning, texter om vardagligheter, intressanta hantverk, trädgård eller andra slags kreativiteter. För det är den typen av bokmärken jag lägger beslag på.
Några få bloggare känner jag i den verkliga världen utanför Internet. Några få har jag lärt känna (nåja, känna och känna) inom Internet. Några få egna läsare känner jag i den verkliga världen utanför Internet och några andra enbart inom Internet.
Och just FÅ är nyckelordet här!
Min besöksstatistik är blygsam. Någon skulle rentav kalla den pinsam och undra varför jag envisas. Tja. För vems skull sitter jag här och drar ihop dessa inlägg? Lätt att påstå att det är för min egen, att jag skiter i statistik och siffror. Delvis är det så. Jag är inte minsta strategisk och varken pingar eller taggar eller marknadsför mig överhuvudtaget. Det ligger inte för mig. Och jag är tyvärr ruskigt dålig på att fara omkring och kommentera. Men ibland när jag ser staplarna i statistiken undrar jag själv. Varför jag envisas. Och så kommer jag på, att det är för att jag gillar bloggandet! Så länge jag gör det fortsätter jag i ditt och datt land med mina egna triviala vardagligheter. Nu fiskar jag verkligen inget beröm eller uppmuntran, tro inte det. Jag bara reflekterar över detta bloggfenomen. Egentligen kunde allt detta skrivas ner i en privat dagbok. Men ändå hamnar det till allmän beskådan. Fast då känns det lite tryggt ändå, att besökarantalet är lågt 🙂 Ja, ja. Lite kluvet är det allt.

HusLivet, KreavtivLivet, LoppisLivet

Symaskin

Jag satte mig i bibblan denna morgon. Tände en massa ljus medan kaffevattnet kokades. Det är faktiskt husets trivsammaste rum numera och vi tillbringar mycket tid där.
Jag möblerade ändå om lite i går. Släpade in Farmors gamla symaskin som stått lite på undantag en tid. Hade först tänkt försöka få ner åbäket i källaren. Men det väger lika mycket som en mindre pansarvagn så det hade varit besvärligt. Fast har jag bestämt mig för nåt … så får Maken lösa det 😀
Medan jag fixade i ordning lite där symaskinen stått och gömt sig blev den kvar i hallen, i väntan på Maken och hans trötta suck.
Det är åratal sedan den flyttade hem till mig. Farmor hade någonstans bestämt att jag skulle ha den. Var noga med att det skulle ske när hon blev mycket sämre och hade hamnat på sjukhuset. Pappa lovade att ordna det och hem till mig kom den allt!
Det är en Singer, oklart hur gammal. Den har tyvärr inte begåvats med den där sirliga och snirkliga stommen man förknippar med en gammal symaskin. Nej, den här är högst ordinär och redigt ful i underredet faktiskt. Raka järnben bara liksom.
Men bordskivan är i något brunt träslag och charmigt slitet. Hos oss har den därför varit bord så länge att jag nästan glömt att där finns en nerfälld symaskin. På pedalen har jag förvarat tidningar. Eftersom det är just en symaskinspedal har den ibland ändrat riktning av tyngden från tidningarna och hela högen har rutschat ut längs golvet. Kanske en hälsning från Farmor, hon var en klurig jäkel 🙂
Hursomhelst, jag fick för mig att jag skulle vika fram den där bortglömda symaskinen ur sin gömma nu när den stod mitt i hallen. Jag hade faktiskt alldeles glömt hur otroligt fin den var!
Häpnade i min ensamhet över det som jag hållit gömt och det kändes som om jag såg den första gången. Ha! Sa Farmor triumferande! (Ja, det är hon själv på bilden bakom, där var hon ung och troligen ännu inte ägare till någon symaskin.)
Den svarta maskinen är konstnärligt dekormålad överallt. Och prydd med snirkliga plåtar. Helt makalös faktiskt! Farmor har satt dit en tyghållare för nålar. Var säkert praktiskt att ha någonstans att stoppa nålarna medan hon sydde. Jag tror att hon sydde en hel del, med fyra pojkar och en man i huset behövdes nog ett och annat lagas och säkerligen sydde hon nya kläder till både dem och sig själv ibland. Kanske gardiner och annat husligt också. Men alla dessa fina detaljer alltså! De måste hädanefter få vara synliga!

Jag hämtade en trasa och putsade den ren från årtionden av damm. Hur den liksom sträckte på sig och vägrade vikas ner i hålet under igen. Näe! sa jag högt till Farmor. Inte ska den här släpas ner till nån källare inte. Hon höll såklart med, det hörde jag. Men var? Huset är för litet, det finns redan för mycket möbler. Jag testade lite, drog runt på den (för den har praktiskt nog små hjul på alla ben) och bara skakade på huvudet åt alla tokiga infall som ramlar över mig.

Men så fick jag syn på en hörna som liksom spontaninrett sig, i bibblan! Jag gillar ju att handarbeta och imponeras i synnerhet av gammalt handarbete. Därför har jag inte kunnat låta bli dessa gamla tillbehör när jag sprungit på dem på loppisarna. Självklart! Ska en gammal fin symaskin bo ihop med den där lilla samlingen. Och som den trivs! Passade perfekt där under hyllan.

Med den fina pallen med handarbetstillbehör intill sig. Lyfter man på det gula locket (när man ställt undan ljuset och tavlan) finns plats för stickor och nålar och annat sybehör. På hyllan har jag en pågående samling av gamla handarbetstillbehör som jag tycker är oerhört charmiga.

Som de där tre tavlorna där en händig kvinna som hette Göta (hon har skrivit sitt namn på baksidan) lindat upp garn som hon växtfärgat. Med snirklig handstil har hon sedan skrivit ovanför hur varje färg åstadkommits. Det är ju fantastiskt! Ett gäng gamla trådrullar i trä står bredvid och råkade ha samma färgskala som växtfärgningen. En gammal tidning med stickmönster och bakom den skymtar en broderad almanackstavla. En bild för varje månad och plats för blädderalmanackan i mitten. Det är Makens mormor som gjort den.

Och så finns där en stoppningsapparat!  Den är högst märklig, man ska trä sin trasiga ullsocka över och sedan liksom väva igen hålet med hjälp av en massa piggar som kan vinklas åt olika håll för att få just vävningseffekten. Jag har till och med beskrivningen på hur man gör. Hittade alltihop i sin orginalkartong på loppis för en struntsumma.
Beskrivningen har jag ramat in tillsammans med små stoppgarnsnystan som fanns på samma ställe. Tänk va! En stoppapparat. Perfekt heter den dessutom. Numera kastar vi strumporna och köper nya. Bredvid ligger en klädborste, säkerligen en resevariant. För när man drar upp dragkedjan som löper runtom överdelen hittar man små sytillbehör.

Jag kan inte lämna den där typen av fynd. Dels är de charmiga och dels berättar de en historia om oss kvinnor som är rätt bortglömd och obetydlig. Jag tycker den är fantastisk, vilken kunskap, och omsorg liksom.

Jag fick lov att ändra lite på läsfåtöljerna och bordet i bibblan för att det skulle bli bra med ett rätt stort symaskinsbord där inne. Men bara en liten vridning som egentligen borde ha gjorts ändå. Det blev faktiskt bara bättre. Nu har jag ett bibliotek med syhörna. Kanske ett lite udda inslag i just ett bibliotek men eftersom det är mitt bibliotek så passar det faktiskt utmärkt!

 

TeknikLivet

Ny mobil? Suck.

Plötsligt börjar min mobil bete sig på underliga vis. Den tillåter mig inte att ringa vem jag vill, de som ringer upp hör inte att jag svarar och mitt i allt tycks den lägga på också. Främsta anledning till att man äger en mobil är (trots vissa humorister) att kunna ringa folk. Det börjar alltså bli dags att se se om efter en ny. Har suckat en längre tid över denna insikt nu. Det är så himla jobbigt! Alltså jag gillar teknik och helst ny sådan. Verkligen. Men det mesta kring en ny mobil är som att stå mitt på ett torg och inte förstå språket.
Först ska man in i nån av butikerna som handhar dyra mobiler och nya abonnemang. För det ska alltid medfölja en ny och bättre och uppdaterad version av abonnemanget också. Med nåt kryptiskt finstilt som jag inte orkar läsa och försäljaren rabblar lite mumlande. Så ska det också till ett beslut om vilken typ av telefon som faller mest i smaken.
Jag är en androidanändare som kom inte dragande med den där i-prylen. I-användare tycks alltid tro att det är bara den som är en smarttelefon. Men när jag hör muttrandet runtomkring mig över dess brister står jag fast vid mitt smarta androidval. Så långt är jag säker. Men ska jag köra på en nyare Samsung igen eller prova något annat? Ska jag välja min vanliga leverantör eller prova en annan?
Det finns en fantastisk reklamfilm. Faktiskt! På en mörk gata i stadsmiljö går mor och dotter och samtalar om ditt och datt. Men så plötsligt säger dottern att hon är framme och försvinner! Poff! Mamman tar lurarna ur öronen och står där ensam.
Reklamfilmen är som direkt tagen ur mitt eget liv. Så många gånger jag gjort min egen ständigt resande dotter sällskap via telefonen. Hon på annan ort och jag hemma. Tills hon varit framme på hotellet eller vid incheckning eller vid tåget eller var hon nu råkat befinna sig och behövt mobilsällskap.
Det finns ett slags familjeabonnemang hos den leverantören som påstår sig tillåta familjemedlemmar ringa gratis till varandra, oavsett var de är. Det låter onekligen som ett smart val eftersom det är just Dottern jag ringer allra mest. Men vad består det finstilta budskapet av undrar man? Och är denna leverantör lika bra som min gamla vanliga som ändå fungerar relativt klanderfritt? Tecken av frågande art blir allt fler.
Försäljare av mobiler läser av oss snyggt och nämner alltid rätt saker. Har lösningen på våra frågor. Givetvis! Det brukar försäljare ha, annars är dom alls inte där. Så ja, det är klart att man när allt det där andra tagits i beaktande och ett beslut är fattat med hållen anda oftast går ut ur butiken med en alldeles ny telefon och ett nytt slags abonnemang. Liksom uppgraderad och förnöjd. För en stund. Sen kommer nästa dilemma.
Försök lär känna den där blanka saken i sin stilrena ask! Och då först och främst, försök få över alla nummer från den gamla! Bara det brukar leda till ångest. Sedan leta upp appar som blivit en vana. Hitta alla inställningar som gör mobilen till din. Och framförallt, försöka ha överseende med allt som inte är som man vill. Att mobilen i slutändan är den som bestämmer. För vissa från början inbyggda appar får inte tas bort, vare sig du använder dem eller inte. Mobilen är också snusförnuftig och klappar dig ständigt på huvudet. Som en överlägsen övervakare. Ska du verkligen ha så hög volym, det kan skada! Ska du verkligen ha så starkt ljus … Skit på dig vill jag skrika. Jag bestämmer! Men icke. Den skakar bara på huvudet och avtvingar mig ett tillåtande knapptryck innan min önskan beviljas.
Dyrt är det också. Men det är bara att hacka i sig det med. För vem i denna värld klarar sig utan en mobil? Inte jag i alla fall. Och ja, förutom att ringa med en vill jag kunna surfa, läsa tidning, spela nåt spel, ta fina bilder och hantera dem, delta i sociala medier och hålla koll på sånt minnet inte räcker till.

Eller har inte min mobil ändå varit rätt skaplig sista veckan? Jag har fått ringa och ingen har hojtat hallååå i andra ändan på en tid. Kanske var det bara nåt tillfälligt spunk med den? Jag kanske inte måste än …

KattLivet

Jag har katter …

Inleder dagen med sedvanligt Kattmys. Båda mina KattGrabbar kliver upp till mig i sängen och ser till att jag inte sover bort dan. Man kan inbilla sig att de där två är kärvänliga och gillar en. I själva verket vill de bara ha mig ur sängen, för att få mig upp till köket där mat ska serveras!
Båda två svansar ivrigt efter mig uppför trappan och hänger med ända in på toa. Där förväntas jag sitta och klia dem båda under hakan (jag har ju två händer gubevars!) medan jag … ja. Så där sitter jag, med en katt vid varje sida. Det slutar oftast med att Pancakes får en ohämmad lust att lappa till Musse med ena tassen varpå han jagas ut ur badrummet.
När jag kommer ut i köket är det ingen tvekan om vad som gäller. Alla som sett den blicken vet hur chanslös man är när två par klotrunda kattögon är stadigt fästade vid ens person. Följer ens minsta rörelse från öppnandet av kylskåpsdörren tills maten i burken istället ligger i varsin skål. (Egentligen ska katter inte ha sin mat i skålar eftersom morrhåren tar i kanten. Då finns det risk att de plockar ur den och äter från golvet. Men lägger man maten på ett fat för att morrhåren ska få sin plats, föser de omkring maten tills den i alla fall ligger på golvet.)
Pancakes är alltid hungrigast och nöjer sig sällan med att bara vänta. Går tätt intill och stryker sig mot mina ben för att jag inte ska få chansen att påbörja nåt kaffekokande eller så. Han kastar sig genast över matskålen, nästan innan den landat på matplatsen och glufsar fort in. Som om han verkligen fått svälta en tid. Det har han inte! Nej, det är bara i akt och mening att vara först klar och därmed hinna få tillgång till den andres lämningar. Och lämnar inte Musse frivilligt kan han hjälpas på traven …
Musse däremot, han sitter kvar i sin kritiska upprätta inställning, under hela proceduren. Han tittar föraktfullt mot Pancakes glufsande. Kritiskt mot mig som om jag tänkte lämna honom utan. Fast en skål är fylld till hans måltid också. ”Ser det ut som att jag når den?” Tycks han då säga. Och ja, jag erkänner. Jag flyttar skålen närmre, så att han når, utan att behöva flytta sig själv. King of the house liksom.
Sedan äts det i godan ro en stund … nåja, god och god. Båda två övervakar samtidigt varandra för att ha koll. Musse ogillar att äta om Pancakes kommer för nära och glor för lystet efter eventuella rester. Då ger han upp godsakerna frivilligt. Alltså övervakar jag situationen lite trött, medan jag ordnar med mitt kaffe. För att hinna fiska upp glufsaren innan han föser undan kungen och käkar hans ranson också.
När båda är mätta (läs: när Musse är mätt och Pancakes även käkat alla rester) påbörjar båda det för katter så traditionsenliga pälstvättandet. I vissa fall passerar de också mig med lite strykningar som jag väljer att tolka som tack för maten. Det är frid och ro en stund och de struntar fullständigt i både varandra och mig ett tag. Sen ska de ut igen och då är det bara att resa sig och öppna varsin dörr. Jo, för Musse ska helst gå ut på framsidan och Pancakes går bara ut på baksidan.
Då först, är morgonen min. Vad var det nån sa … katter har inte ägare, de har tjänstefolk. Jo. Jag är stenlurad.