VandringsLivet

Vandraren har någonstans att gå …

I morse satte jag mig med stickningen i soffan och glodde på ett par nysläppta avsnitt av serier jag följer, bara för att det är så jag brukar ta mig an lediga dagar. Men en ovan rastlöshet manade på mig och jag var ruskigt okoncentrerad i handlingen tillslut. Stängde av och drog på mig vandringskläderna istället.
Alltså det blev snabbt ett behov! Detta med naturen. Jag gick en sväng i går morse också, då hade jag med mig ryggsäcken och kaffe med tilltugg. Tog den vanliga vägen upp i skogen bakom oss. Planen var att plocka mossa … Ja, precis som i den gamla vallsången! … ”kling, klang klockan slår, stig upp och plocka mossa, magen trång och dagen lång och lite mat i påsen. Aspen bad mig löpa löpa, linden bad mig vila o.s.v” Sjöng den där i skolan och kan hela texten än. Märkligt vad som fastar i minnet. Nåja. Jag hade lite mat i påsen. Och plockade mossa att pynta med till jul. Sån vit och en sammetslen grön som jag brukar dekorera hyacinter med och göra fina bollar av. Snabbt hade jag påsen full och gömde den bakom en sten för att slippa bära hela vägen. Efter en trivsam stund på en stubbe mitt i skogen med kaffe i muggen gick jag tillbaka och hämtade mossakassen innan jag gick hem. Tänkte väl att jag var nöjd med den svängen på ett tag liksom.
Ändå högg rastlösheten efter mig i morse igen! Idag gick jag tyvärr utan kaffe, utan matsäck. Det skulle jag ångra!
Vi är lyckligt lottade att få bo på gångavstånd från havet. Jag ville dit. Det var lite kylslaget i luften efter nattens minusgrader men solen sken och det frostiga hade redan börjat tina när jag kom iväg.
Det var oerhört vackert nere bland klipporna och jag satt en lång stund på en sten alldeles vid havskanten och njöt av vågorna som slog mot stenarna och faktiskt också solen som värmde. De var där det hade smakat särdeles bra med kaffe! Utforskade istället stranden med mobilkameran och tog sedan en annan väg tillbaka. På ena sidan en väg har vi havet och på andra sidan denna väg bor skogen. Ditåt gick jag sen. Hittade en alldeles annan stig än jag brukar gå och förundrades över att jag missat den. Där var så fint med mossa och tallar och till och med en tjärn! Jag var helt klar över var jag var, men ändå lite osäker på vart stigen tog mig. Ganska blött var det också bitvis men jag lyckades traska torrskodd hela vägen. Och plötsligt befann jag mig i en korsning jag väl kände till.
Där mötte jag en hund och dess springande Matte. Hunden ville snacka med tanten i skogen. Hoppade upp och lade tassarna på mina axlar som om den ville säga nåt hemligt. Vi pratade en stund innan de två sprang vidare. Men jag blev tvungen att stanna en stund för hunden hade gärna hängt mer med mig och Matten ville snabbt vidare. Visslade och ropade tills hunden hängde med och jag stod kvar ett tag och fotograferade frostigt gräs för att låta dem få försprång. Det gjorde inget heller för det var så himla vackert och jag memorerade vägen för att kunna gå den igen, i omvänd ordning. Skogen först, landa vid havet sen och givetvis med kaffe!
Tillslut var jag snudd på hemma igen. Ett gäng kilometrar blev det allt, fler än jag tänkt för det gick så lätt att gå idag. Och för tillfället var nöjd, och påfylld av både hav och skog!

Annonser
KattLivet, Uncategorized

Mjau sa väckarklockan …

Igen.

Klockan var bara noll fem tjugofem … skönt, då får Mjau vänta tills Makens klocka ringer om en kort stund tänkte jag och rullade om täcket. Fast vänta! Näää … den kommer inte att ringa den här tiden förrän på måndag! Det är bara lördag idag. Suck. Musse sprang före mig uppför trappan och skyndade ut i regnet när tillfälle gavs. Jag gick till nästa dörr och släppte in Pancakes som tillbringat natten ute. Han ville med ner och sova och det var ännu varmt under täcket när jag lade mig igen efter tiominuters kattservice. Också ett sätt att börja en lördag på! Jag somnade tillslut och vaknade en timme senare av en tung katt som tagit halva mitt täcke som sitt. Lika bra att ge upp.

Nu är kaffet upphällt och ett gäng ljus tända och nämda katter har redan både släppts in och ut och in igen så jag tappat räkningen på om de är ute i regnet eller inne nånstans. Godmorgon lördag!

ÖvrigaLivet

Varierande tjafs

Julen, den är redan allestädes närvarande, trots att den är långt borta ännu. Gick genom en affär idag och mängden julpynt var överväldigande. Och på den vanliga matbutiken stod granen redan så grön och grann i entrén. Jag vill värja mig. Inte än! Det är ju November nu och jag vill ha denna älsklingsmånad ifred. Utan pyntet. Tids nog kommer jag också att frossa i lysande slingor och röda band. Men inte än!

Vi tycks ägna mer tid åt att längta efter en kommande årstid än den vi befinner oss mitt i! Alltid steget före, alltid tankarna i något annat. Nu vill jag ha jul hörs det varstans och när vi precis petat i oss julmaten och föst undan allt julpapper ska julen städas ut med bums och längtan efter våren tar vid. Och när allt nyss börjat knoppas tjatas det redan om sommar och när den är som varmast anropas hösten. Näe! Jag protesterar. Njut av det som är!

En jäkla massa ljus. Det går åt en jäkla massa ljus. En jäkla massa ljus alstrar en massa värme. Men så himla trivsamt det blir. Så fort jag tänt ett, ser jag ännu ett jag behöver tända. För att det blir så fint. Så en jäkla massa ljus blir det innan jag hejdar mig själv och stoppar undan tändaren.

Jag räfsade alla de där löven som låg och skräpade på gräsmattan. Men då hade inte björkarna släppt ifrån sig sina än. Nu är det lika många löv på gräsmattan på nytt! Jag har tittat på dem i över en vecka nu utan att förmå mig komma ut och göra något åt dem. Ska det inte bli snö snart så jag slipper se eländet?

Satte mig i en frisörsstol i förmiddags. Mitt långa hår växer och växer. Längre än midjan typ. Inte överdrivet slitet heller men ändå behöver ett proffs se över topparna ibland. Håret brukar börja trassla och bilda dreads när det är dags att få topparna kapade. Och min begäran är enkel när jag fått frisörsskynket om mig, ta det lilla som behövs och låt mig behålla resten. Det har blivit en sport. Hur långt kan det bli? Det är inte speciellt ergonomiskt att klippa topparna på mig! Hon får snudd på krypa och huka runt stolen för att nå dem den stackars frisören. Tur att det går relativt fort. Så nu är det riktigt uppfräschat ett tag igen!

I morgon ska förmiddagen ägnas åt brunch på stan. Ett par vänner och jag har slutat köpa paket till varandra på givna dagar och bjuder oss istället på en trevlig brunch. Jubilaren väljer plats och vi enas om ett datum. Morgondagens brunch blir på ett populärt ställe i stan där man bör befinna sig i god tid och köa en stund för att  erhålla ett bord. Men det är det väl värt! Överflödet på dessa fat och skålar är snudd på genant. Vi skulle kunna mätta en kontinent på det överflöd vi omger oss med här. Det är en annan historia. Gott och trevligt är det!

På söndag ska alla fäder firas. Min får firas med en god tanke eftersom han befinner sig ovandär. Men Maken har uppmärksammat oss på att det minsann är hans dag på söndag. Dottern har nåt på gång och jag bidrar på ett ekonomiskt plan. Vi vet att det är paket han vill ha och innehållet i dessa ska vara allt annat än textilt. Skulle våga komma med slipsar och kalsonger! Nä. Han önskar sig roliga grejer. Inom ett område som lätt skulle klassas som leksaker. Samlarobjekt är ordet han väljer. Inom filmens fantastiska värld. Nåja. Vi får väl se, vad det blir! Jag tror allt att han blir rätt nöjd ändå.

Satt i ett väntrum häromdagen. Fyllt av kvinnor. Alla fick vi köa och uppge personuppgifter i en kur. Alla skulle vi utsättas för samma undersökning. Alla visste det också eftersom det var en specifik tid där bara detta skulle göras. Alla satt där med viss bävan och obehag. Märkligt tyst i detta väntrum. Nån kände nån annan och småpratade lite lågmält i väntan på sitt namnupprop. Annars tystnad. Nervositet hos vissa, önskan att befinna sig på annan ort hos vissa. Tysta fann vi oss i detta öde, att det redan gått tre år och nu var dags igen. Namnen ropades upp likt ett löpande band och som ett tyst lämmeltåg gick man genom en lång korridor med sin utvalda provtagerska, nån annan före sig och nån annan efter sig. Mötande kvinnor på väg ut ur korridoren, med lätta steg över att nu ha det gjort. Så rummet med den där stolen. Kroken att hänga hälften av klädesplaggen på. Upp med benen, ner i position. Tänk på nåt annat, tänk på nåt annat. Det är snart gjort, det är snart gjort. Och så slut på obehaget och snabbt ner och på med alla plaggen och studsa ut i lätta steg. Tre år till nästa gång och avundsjuka blickar från väntade väntrumskvinnor som ännu hade sitt framför sig. Snabbt gjort som sagt och sannerligen inte första gången. Ändå samma obehag och noja. Nu ska man bara invänta brevet …

EgoLivet

Inleder en helg

Som är ledig! Det känns alltid alldeles oerhört lyxigt efter att ha jobbat nästan hela förra helgen.
Jag åkte direkt till blodcentralen i morse och lämnade mina kvinnliga angivna mängd blod och fick frukost och present i vanlig ordning. Samt en karta järntabletter att förgylla helgen med …
Sen åket jag hem för att se över dagen. I morgon ska jag åka iväg på en tjejhelg i bokad ”stuga”. Det är det vanliga tjejträffsgänget som drar åt Hälsingland till. Hälften av oss är lediga i morgon och tänker inleda med frukost hos mig innan vi åker. Alltså behöver jag snygga till hushållet en aning och skaffa denna frukost.
Vi kommer att bo i två lägenheter och mitt gäng ska stå för fredagens middag. Efterrätten är på min lott. Den ska också inhandlas och förberedas. Dessutom ska var och en ta med sig eventuella snacks och dryck av valfritt slag.
Det ska alltså handlas ett och annat under dan. Och jag behöver packa och ta ett beslut om ifall jag ska stå ut med standarden på lägenhetens täcke/kudde/lakan eller släpa med eget. Jag är rätt känslig på den punkten.
Men först tänker jag unna mig en stunds slappläge i soffan med stickning och nåt trivsamt på teve.
Sen skriver jag en lista och beger mig på shoppingtur.

TeknikLivet

Mobilbyte

Tillslut var det helt nödvändigt! När mobilen började stänga av sig själv mitt i samtalen och krävde pinkod för att jag skulle få återuppta dem fick jag nog! Hela Skåneresan krånglade den. Funkade bäst som kamera. Och ja, det där gamla trötta skämtet; ”kan man ringa med den också?” blev liksom aktuellt. För nej! Det kunde jag inte.
Brorsan hade med sig en ny variant och jag kunde därmed testa den lite och se att det var ett alternativ även för mig. Annars är det ett första dilemma när det är dags att byta. Vad man vill ha ur flödet.
I tisdags efter ett inbokat möte åkte jag alltså direkt till stan och stegade in på telefonbutiken. Där hade kölappssystemet ballat ur. En skylt upplyste kunderna om det, men att vi ändå skulle invänta vår tur. Lite som förr i tiden. Jag stod snällt där och väntade mellan två försäljare som hade fullt upp med andra kunder. Telefonärenden är inga snabbavklarade ärenden. Det tog alltså tid. Medan jag väntade både kom och gick andra som inte orkade vänta snällt. Mänskligheten har också svårigheter med att ta sig an en oväntad situation. Nu visste ingen vem som var först på tur! Det rådde förvirring i butiken. Ska man då köa för en viss station eller för båda? Tänk om det blir fortare ledigt i den andra och så smiter nån annan före? Det var sånt folk såg ut att brottas med. Jag stod kvar i mitten. Visste att det var jag på tur eftersom inga andra funnits i butiken än de som redan betjänades när jag kom in. Men somliga tanter tyckte ändå att det nog borde vara deras tur, före mig. Hon frågade mig till och med om man inte fick nån lapp. Nej, man bara väntar svarade jag. Alltså borde det varit uppenbart för henne att jag kommit före. Ändå såg jag hur hon en stund senare liksom ett halvt steg i taget försökte närma sig den försäljare som såg ut att bli klar först. Jag lät henne hållas. När det sen var dags var jag i alla fall snabbast 🙂
Den unga tjej som stod vid försäljningsdisken kollade mina kunduppgifter och vi kom föga förvånande fram till att det nog var läge för ett byte. Jag hade bestämt mig för en Samsung s8 och valde en färg. Hon hämtade det jag ville ha och förklarade tydligt och proffsigt vad som gällde. Och gav mig ett tips på hur jag enklast fick med mig allt från gamla till nya. Det som brukar vara ett rejält dilemma! Nu laddade jag bara hem en överföringsapp till gamla telefonen redan i butiken. När jag startat den nya telefonen hemma behövde jag bara aktivera dessa appar och tala om vad jag ville ha överfört och vips var det gjort! Alla kontakter, appar och deras uppgifter och wifiinloggningar kom med. Till och med bakgrundsbilder och ungefär den uppställningen av appar jag haft innan. Jag kände mig som hemma direkt. Det enda jag behövde göra var att logga in i vissa appar och göra om en del inställningar. Smidigt och enkelt var det! Allt funkar perfekt. Och ja, nu kan jag ringa med den också! 😀

VandringsLivet

Vandringsbiten

Jag måste ju säga att det gett mersmak! Att jag är helt biten. Vandringslivet har mig fast. Dessutom har jag skaffat mig en massa bra utrustning och den vill användas!
Det finns en otroligt varierande natur i detta land. Natur som gjorts tillgänglig i form av nationalparker och naturreservat.
Det finns till exempel tjugonio nationalparker i Sverige! En hel del att besöka alltså!
Fördelen med nationalparker och naturreservat är att det är så välordnat och underhållet. Det är riktiga stigar och leder med färgmarkeringar på stolpar och skyltar så de blir lätta att följa. Informationstavlor med kartor över hela leden och upplysningar om vad man kan se efter vägen. Det finns också broschyrer med tydliga kartor och bra att veta, som man helt gratis kan ta med sig. Rejäla parkeringar, toaletter och matställen med bord och bänkar. Grillplatser, utsiktsplatser och sevärdheter. Det finns också Naturrum där man kan ta del av intressanta utställningar och annat rörande platsen man befinner sig på. Man kan fylla på sin vattenflaska eller se till att hunden får vatten. Eller samla på sig informationsbroschyrer om andra parker. Det finns också alldeles utmärkta hemsidor för varje nationalpark där man kan ta reda på vad man behöver inför sin vandring. (Om man inte ska ha en Svägerska med sig som jag hade 🙂 )
Det kan vara tungt och jobbigt att gå långt. Gå och gå liksom.

Men också alldeles underbart. Det finns så mycket fint att uppleva. Jag ser det fortfarande inte som något slags träningspass även om det kan vara nog så jobbigt emellanåt. Det är bara att stanna en stund och pausa. Se sig omkring lite noggrannare. Ta en bild. Sätta sig någonstans på en bänk eller en sten och ta fram matsäcken ur ryggan och njuta av att äta ute i naturen. Det är så rogivande och måste helt enkelt vara suveränt för matsmältningen. Titta på träd, blommor och annan växtlighet, spana efter fåglar eller djur. Förhoppningsvis ingen björn då. Att vandra med sin ryggsäck mitt i naturen är otroligt energipåfyllande. Nu ska jag ta reda på vad jag kan utforska på nära håll.

VandringsLivet

Vi gick ändå lite till!

Var vi nöjda nu? Nej, det fanns ett stopp till inbokat som jag inte fått veta nåt mer om än att det knappast skulle vara frågan om något uppför. Vi hade en stunds körning först, den ansvarade Brorsan för i vanlig ordning. Svägerskan och jag satt fast i mobilerna hela vägen för att se över alla bilderna från Skåne och lägga upp lite av dem på Instagram. Och så stannade vi på en mack och skaffade oss lite förnödenheter … typ glass och lite choklad och nån tidning. Några dagar i vildmarken liksom. 🙂
Vi hade bytt Skåne mot Småland, lövskog mot barrskog när vi körde in på en parkering tillslut. Landat vid ytterligare en nationalpark, Store Mosse närmare bestämt. I närheten av Gnosjö var vi.
Det var lunchdags och vid ett av borden packades det upp medhavd kållåda som värmdes i trangiaköket. Vädret hade också bytts till ett mer mulet väder och lite kalla vindar. Det kändes lite ruggigt att sitta där efter ett tag i en varm bil. Men maten var god och kaffe på det, sen var vi redo för en stunds vandrande igen.
Här fanns också ett otal vandringsleder att välja mellan. Men vi valde en kortare, kände vi oss kanske lite mätta på vandrande tro?
Store Mosse Nationalpark är vad det låter som. En mosse, myr. Blötmark. Stora gungflyet stod det i broschyren jag skaffade vid anslagstavlan. Två kilometer lång och en kilometer bred yta av ett flytande växttäcke! Jag har aldrig sett en mosse tidigare så det skulle bli en upplevelse!
Först gick vi genom barrskog. Det kändes välbekant, hemlikt. Men jag måste säga att det i barrskog inte finns ett dugg av den mäktiga och sagolika stämning som lövskogen bidrar till. Barrskogen är mer karg, vardaglig och strävsam. Det är en annan doft också. Men så närmade vi oss mossen och en vidsträckt yta öppnade sig framför oss.
En spång gjorde det möjligt att gå på mossen. En rätt häftig syn! Ja, det var definitivt inga uppförsbackar! Bara spången spikrakt rätt ut över mossen. Nedanför oss synligt vatten mellan alla tuvor av växtlighet. Kargt, lite mystiskt, lite så man började titta efter olika slags väsen. Förväntade sig se ånga pysa upp mellan tuvorna och otrevligheter skymta här och var. Titta inte ner, väste Gollum. Ja, du som sett Sagan om ringen trilogin fattar vad jag pratar om.

Vi gick en bit på spången och tog in lite av denna mosse. Spången var smal och inte direkt gjord för några möten. Det gick om man måste, men annars kunde man vänta in folk på bredare mötesplatser som fanns utbyggda här och där. På dem kunde man också stå en stund och se ut över mossen. Det var verkligen en speciell känsla. Men vid den andra mötesplatsen vände vi. Det kändes som att det räckte, vi hade många kilometer i benen som det var. Hunden tittade också upp på sin husse hela tiden som för att fråga om han verkligen menade allvar? Gå ännu mer? Han var trött i tassar och ben och var inte så förtjust i spången. Han ville hem.
Plötsligt kände jag också hur trött jag var! Trött i kroppen och trött i sinnet av allt jag upplevt. Vilken helg vi haft. Fantastisk på alla sätt! Men nu ville jag hem, smälta alla intryck och vila.
Det var häftigt att få se en del av en mosse, sån enorm kontrast mot naturen vi upplevde nere i Skåne. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Store Mosse en annan gång och se lite mer av den. Ha lite mer tid att utforska den och dess mystiska väsen.

VandringsLivet

Bokskogens lovsång!

Svägerskan hade hittat en annan väg tillbaka till bilen efter Nimisbesöket som ledde till en vacker plats. Hon tyckte vi behövde se den! Hennes beskrivning gjorde att jag genast höll med. Så när vi fikat klart packade vi ihop och gick en sväng till. Det var alltså en bokskog! Med enorma stora träd, mäktiga stammar med lövverket högt ovanför oss. Bergakungens sal. Måste det ha varit!
Har du aldrig vandrat i en bokskog. Se till att göra det! Jag skulle vilja besöka bokskogar i alla årstider. Se skiftningarna. Men nu har jag åtminstone sett höstens ankomst. Löven på marken, mossan, den mjuka mörkgröna mossan. Som beklär stammar och stubbar och stenar. Grenarna med sina nästan svävande lövverk. Jag låter bokskogen tala till dig via mina bilder. Själv bär jag den med mig hädanefter. Inpräntad i sinnet. Sen satte vi oss i bilen och lämnade den här typen av natur för en helt annan!

Detta bildspel kräver JavaScript.

VandringsLivet

Nimis!

Jag kände mig förvånansvärt stabil och hade kroppen i bra skick när jag vaknade nästa morgon. Något lite träningsvärk i vaderna men det var verkligen inte mer än så.
Hunden hämtade mig ivrigt för morgonrundan även denna morgon. Vi traskade i väg och noterade att det nog skulle bli en fin dag. Något kallare än gårdagen, men ingen dimma, inget gråväder. Efter frukosten började vi med att packa allt och städa ut oss ur stugan. Det fanns en noggrann beskrivning på vad som var nödvändigt innan vi kunde låsa.
Vi skulle bara åka en liten bit den här gången för att besöka ett konstverk på en strand. Ett besök vi skjutit på för att det blev för skumt första dan innan vi installerat oss i stugan och för att vi tyckte det hade blivit för lång väg andra dagen. Därför valde vi att ta det som ett avslut på Kullaberg sista dan istället. Inleda med detta eftersom det sades vara en utmaning. Kloka beslut skulle det visa sig!
Vi parkerade efter att ha åkt en vindlande väg upp till parkeringen. Glada att vi slapp gå den. Eftersom Svägerskan läst på innan lämnade vi all slags packning i bilen. Det skulle bli nog jobbigt med bara oss själva.
Långt var det inte, bara ca två och en halv kilometer. Vi gick först uppför en brant slänt, sen var det en grusväg längs med en åker och lite skog. Vi passerade också ett vackert hus. Himmeltorpsgården, en korsvirkesgård med fyra längor i fyrkant. Numera hembygdsgård. Jag gick in mellan husen och stod en stund på innergården. Kunde känna tiden passera. Men det där hade vi inte tid med nu. Konsten väntade!
Skogen var magiskt vacker även idag med lite kvarvarande dimma. Vi gick genom samma typ av bokskog en stund nu och jag passade på att ta in det sista av den. Sen dök de första tecknen på att vi var på rätt väg upp. Ljusgula stora N målade på träd och stenar. Marken började slutta neråt. Vi skulle ner på en strand och Svägerskan hade förvarnat om besvärligheter. Ändå var vi överens om att vi måste ner och se Nimis. När vi ändå var så nära! Skulle ångra oss annars. Jag hade i vanlig ordning inte förhandskollat en massa fakta. Jag kände vissrligen till Nimis och hade sett bilder på själva konstverket. Men jag visste inget om vägen dit! Då kanske, kanske, att jag hade vägrat? Men efter gårdagens strapats var jag liksom uppfylld av energi och kanske en övertro på mig själv. Hur svårt kan det vara liksom?
Okej, låt mig säga svårt! Skitsvårt! Jag hade ändå på nåt sätt föreställt mig en slags vanlig stig i skogen, ner till en strand och där framför skulle konstverket finnas! Nej. Verkligen inte! En skylt satt uppe vid början av stigen med en varning! Att det var en farlig stig som man fick gå på egen risk typ! Det var en stig i skogen. Men den var i brant nerförsbacke! Alla stora träd bildade ett nätverk av synliga och knotiga rötter på denna stig. Blandat med sten. Olika stora, olika vassa. Enda sättet att ta sig ner var långsamt och noggrant övervägande. Tre-fyra steg i taget efter att man stått stilla en stund och sett ut en lämplig väg! Det tog alltså tid! Ibland kändes det för brant för att bara gå upprätt och man tvingades ner på huk, hållandes i rötter eller stenar i stora kliv ner till nästa nivå. Bilderna gör inte branten rättvisa! Men ta mig på orden. Det var brant, farligt och läskigt! Krävde närvaro och försiktighet. Man behövde ta det på allvar och se sig noga för så man valde rätt stig liksom.

Och vi kom verkligen inte till en strand för att stå och se på ett konstverk! Vi kom direkt till konstverket! För plötsligt stod det mitt framför oss. Som en öppen dörr i ett hus. Entré, stod det inristat i en bräda ovanför öppningen och det enda sättet att komma ner på stranden var genom konstverket!
Vet du vad Nimis är? Jo, konstnären Lars Vilks påbörjade detta bygge av drivved 1980. Det lär ska vara som en hämd på havet efter att ha varit nära att drunkna och som en kommentar på en konsttrend att inget var beständigt. Bygget/konstverket har varit omtvistat och omskrivet och inte godkänt av myndigheterna. Åratal av stridigheter kring detta. Mängder med drivved som spikats samman med hundratusentals spikar. Det är ett slott! Av havsslipad drivved. Med torn och tinnar och korridorer. Man kan klättra upp, ta sig igenom och ut på stenarna utanför. Själva korridorerna var smala och tillät inte några smidiga möten. Man fick bokstavligen klättra därinne också på ett ojämnt ”golv” och hålla i sig i alla dessa pinnar som utgjorde stommen/väggarna. Det var helt makalöst! Jag som är både höjdrädd och ovan klättrare glömde allt sånt i ivern att få se bygget nerifrån! Och utsikten över havet alltså!

Vi tog oss genom och ut på andra sidan. Även Hunden! Stranden bestod av rejäla stora stenar så man hade behövt nåt annat på fötterna än vandringskängor för att studsa runt där. Vi nöjde oss med att sätta oss på en av stenarna en stund och begrunda detta otroligt coola bygge. Även fast jag visste att enda vägen därifrån var uppför den branta slänten igen, så var de klart värt att ha tagit sig ner. Jag beundrar den typen av kreativitet som satt igång med att börja spika ihop detta. Och att klara av alla stridigheter och tjafs. En brand har han fått utstå också. Dessutom var det både vackert och dramatiskt. Det var verkligen det absolut häftigaste konstverk jag någonsin sett! Så himla glad att det var väder för att ta sig ner. Regn till exempel hade gjort det rent livsfarligt!

Det var möjligt att klättra i tornen och prova andra korridorer också, men vi tog samma väg tillbaka. Upp till branten och entrén av Nimis. Jag vände mig en sista gång och såg ut över bygget. Sen var det bara att börja klättra! I början handlade det verkligen om klättring. Alltför brant för att stå upprätt så det blev någon slags fyrfota gång. Noga känna efter att foten stod stadigt och hitta något att hålla sig i! Alla löven mellan stenarna gjorde det extra förrädiskt.
Men vi tog det lugnt och metodiskt och upp kom vi! Mötte en hel del folk på vägen tillbaka och såg att det var fler än jag som hade dålig faktakoll och inte visste vad de gett sig inpå. Och de hade ingen Svägerska med sig! Jag må ha haft dålig koll, men jag hade kollen med mig!
Folk var för varmt klädda, alltså man blev ju svettig direkt i denna klättring. Folk hade för dåliga skor, det var halt, slipprigt rent av, på vissa ställen och lerigt dessutom! Handväskor, långa kappor eller regnjackor alltså hallå! Galet. Och barn, små barn! Det kändes helt vansinnigt att ta med sig barn ner där. Man skulle inte ha nån möjlighet att bära dem och alltså fallrisken, halkrisken, fastna mellan stenar och rötter-risken … Hu, jag vill inte ens tänka på hur illa det skulle kunna gå!
Vi var i alla fall fikasugna efter denna strapats och bedrift och plockade fram kaffe och macka vid en stor nerfallen bokstam när vi kommit till bilen. Jag firade rentav, med en liten, liten whiskyhutt!

VandringsLivet

Kullaberg del 3

En lång dags vandring kräver en redig uppdelning. Denna återupplevande av vandringen får mig att längta tillbaka. Jag skulle gärna ta mig an den igen, fast jag vet vad det innebär. I en annan slags väder, en annan slags årstid. Kanske i skir vårgrönska? När det blivit tillräckligt varmt för att det ska vara isfritt och ha torkat upp så man slipper halka runt mer än nödvändigt.
Tillbakavägen var krävande. Men också rikligt belönande i form av utsikten som dök upp med jämna mellanrum. Naturen har en mäktig inverkan, i alla fall på mig och oss alla fyra som gick där. Fast det kändes i kroppen var ändå knoppen energifylld och glad. Det var lätt, fast det var tungt. Lustigt.
Kolla bara vad vi fick se direkt när vi lämnat fyren!

Dramatiskt och mäktigt! Och vackert, trollbindande. För de mer äventyrliga fanns ett antal grottor att ta sig ner till. Men det var brant, på nåt ställe fanns ett uppspänt rep som stöd. Jo tjena. Inget för mig. Vi såg också ett gäng riktiga klättrare med linor och skramlande öglor i bältena. Hade antagligen hänt utmed klipporna tidigare. Med de där stormiga vågorna nedanför. Galet!
Nej, vi gick vidare och kunde snart skymta fyren som en prick på toppen bakom oss.  Men, Kullaberg är liksom inte en topp och sen ner igen. Nej, den är en långsträckt rackare och stigen ledde oss ömsom upp, ömsom ner. Som sagt, en krävande led. Med otroligt omväxlande natur!

Den där karga bergsnaturen, mitt i allt skog, och rakt ut på en äng där ännu fler får betade. Så jäms med bergsbranten och havet igen.

Tillslut kändes det mest som ”Jaha! Vi ska uppför igen. Vad kul!” Och med en rejäl portion ironi. För i varje nerförsvända hoppades jag lite att det någonstans skulle plana ut. Men icke. Men så mitt i allt öppnade sig utsikten rakt ut över Mölle! Där stod vi nu, mitt uppe på berget och såg ner på piren i Mölle. Där vi stått kvällen innan och med viss förundran sett upp mot bergen.

Nerfarten mot stranden var stenig och besvärlig på en del ställen. Det gällde att ha koll på var man satte fötterna och var man kunde hålla i sig. Men med Mölle inom synhåll gick det ändå lätt att gå. Att ha målet i sikte liksom.

 

Men så planade det faktiskt ut och vi kom liksom iland, på en strand. En strand fylld av vackra stenar! Vi hade förtjänat en strandpaus. En stund bland stenar och silvriga vågor. Sköljde av de leriga vandringskängorna i havskanten och slog oss ner med en kopp kaffe. Wow alltså! Vilken dag! Sen var det bra att gå vidare. Längs strandgatan mot centrum och vidare mot campingen. Det var nån kilometer kvar och hur tråkigt som helst att gå där i bebyggelse. Men när vi kom till Mölles busstation stod en buss inne. Den visade sig ha vägen förbi campingen. Lätt val! Vi åkte buss sista biten. Väl värt. Då hade vi varit ute en hel arbetsdag och gått nästan tjugotvå kilometer! Trötta i fötterna, svettiga och leriga. Men så jäkla nöjda!
Stugans dusch fick jobba ett tag och när vi var skapligt presentabla igen tog vi bilen till närmsta pizzeria där en trevlig pizzabagare försåg oss med grymt goda pizzor. Vi tog med dem till stugan och åt där så att Hunden slapp sitta ensam i bilen. Ett glas vin till smakade kanon. Alla lika trötta och fyllda av intryck. Jag tror vi sov innan klockan var tio!