KreavtivLivet, HusLivet, Samlarlivet

Alltså jag veeet …

Gud vad mycket prylar ni har … eller oj … så mycket saker … eller … stumt granskande av rummet, helt ordlös … brukar vara några av reaktionerna när man kommer hem till oss första gången.
Jo, jag vet! Vi har mycket saker. Skitmycket saker. Både Maken och jag är sakletare av rang. Vi gillar saker av olika slag. För Maken handlar det mycket om jakten. Att hitta fyndet eller få råd till det han länge önskat sig. Sen ställer han det nånstans och tar en bild och är därmed nöjd.
För mig är det viktigt att prylarna samarbetar och förhöjer varandra. På nåt ernstflummigt sätt. Att de liksom har ett pågående samtal 😀 Jag kan arrangera stilleben i oändlighet. Flytta en sak bara en millimeter åt nåt håll kan ändra hela uttrycket!
Visst är de också dammsamlare! På öppna hyllor är det oundvikligt att det samlas damm. En sån tur då. Att jag njuter av att damma och plocka med sakerna och samtidigt lyssna på bra musik på hög volym. Det blir en slags meditation, hur märkligt det än låter. När jag städar hemma arrangerar jag om bland grejerna. (Jo, det kan ta lång tid att städa fast det inte är speciellt stökigt) Men det är fascinerande att byta plats på dem och låta dem inleda nya samtal och se vad som händer.
Ibland överväldigar antalet saker även mig! Jag plockar bort och ställer undan, gör om och placerar om. Men jag kommer aldrig att kunna vara den personen som ställer en enda sak mitt på en tom yta och känna mig nöjd. Jag fyller hela ytan med famnen full av fina saker. Ser en liten tom fläck när jag backar för att begrunda och hittar genast en sak som passar där också. Men grejerna som inte lyckas samtala med någon av de andra (jo, det finns visst såna) de hamnar i skåp. I väntan på rätt ställe liksom.
Förmodligen tror personalen på stadens loppisar att jag är en sån sakletare som tar hem fynden och säljer dem dyrare på nån auktionssida. Vet att många gör så. Men inte jag. Allt jag köper hamnar här hemma! Hårt hållna och väl uppskattade. Det kan vara allt från bruksföremål till prydnadsföremål till nåt totalt otippat som bara passar i ett stilleben. Typ. Gammalt och nytt har en hel del att säga varandra, liksom saker av olika material, olika storlekar eller olika färger. Jag ställer inget i speciellt symmetriska noggranna formationer. Som tre exakt likadana ljusstakar på rad. *ryser* Nej, de måste blandas. Allt mår bäst av att blandas (även vi människor men det är en annan historia) så att det uppstår ett intresse.
När jag själv tröttnar på att titta på samtalen gör jag helt enkelt om! Och plötsligt står den där gamla vasen och fullkomligt skiner igen ihop med den gamla tavlan eller samlingen med björnar i porslin eller vad jag nu klämt ihop den med.
Igår när Maken skjutsats till festivalen fick jag syn på den svarta prylhyllan vi har i köket. Den heter Labyrint och innehåller olika stora hyllor i ett slags ordnat hullerombuller system. Själva hyllan tilltalar mig även helt tom! Man kan hitta massor med bilder av den i inredningsbloggar eller instagramkonton. Alla äntrar den på olika vis, men många ställer bara väldigt få saker i den. Inte jag … (men det kom knappast som en överraskning)
Igår tyckte jag plötsligt att hela hyllan var så full med fult. Den hade glömts bort, belamrats med överblivet och dessutom fått sällskap av ett par tavlor som inte passade in. (nä, jag tog ingen bild på eländet, ta mig på orden bara.) Jag tömde den helt sonika och ställde allt på köksbordet. Dammade hyllan och började välja … när en tanke slog mig och jag plockade ur allt igen. Sen dammsög jag huset på enbart svarta, eller övervägande svarta saker. Av olika karaktär. En keramiklykta, en briotelefon, en kristallvas, en tavla, en burk, en katt … ja se själv!

Jag tog många steg bak för att begrunda placeringen av alla olika prylar innan jag kände mig nöjd. Lättade upp det svarta med ett färskt ormbunksblad och den tjusiga sprattelkatten med röd rosett. Den kommer från Dotterns barndom. Ballongen i keramik kommer från mitt och Makens första hem (ja, det kan nog lätt vara för hundra år sen!) Då hade vi en hall som var helt monokrom. Vita möbler med svarta detaljer, svarta prydnadssaker på vit hylla och tvärtom. Till och med en handvävd trasmatta i svartvitt som Moster slog ihop åt oss. Ja, redan på den tiden var vi sakletare!
Faktum är att jag sedan också lyckades logera ut alla saker som blev över på ett eller annat ställe i huset och därmed kunde jag förnöjt slå mig ner och titta på alla nya samtal. 😉

ÖvrigaLivet, HusLivet

Ett glasklart inlägg

Glas är en av mina passioner i livet. Gillar materialet och skulle gärna ha tänkt mig att arbeta med glas och forma egna mästerverk av den flytande heta glasmassan.
Minns ett barnprogram från förr (kommer dock inte ihåg namnet) där en velourklädd Claire Wikholm på ett pedagogiskt sätt skulle berätta om glas. Hon hade ett helt badkar med saft och var törstig men hade inget att dricka ur. Sedan fick man följa med på en resa från tidiga bägare till moderna glas. Vet inte om det var där min glaspassion började men sedan jag började köpa egna glas har jag inte kunnat sluta.
Huset innehåller en massa glas. Både såna man dricker ur och andra glasföremål. Men det finns några favvoglas i mängden.

Jag hade en period när jag fick för mig att jag skulle samla vinglas. Alla skulle vara olika och jag dukade med dessa olika glas när det skulle dukas. Alla fick ett eget individuellt glas till tallriken. Kul idé kanske. Eller bara konstig?
I vilket fall som helst har den samlingen numera fallit i glömska men det här glaset står kvar som en klar favorit. Eftersom det så gott att dricka ur och trivsamt att hålla i. Guldkanten börjar blekna men vad gör det, kanske bara ökar det charmen?

Däremot har det tillkommit andra samlingar med åren. Jag kan liksom inte hejda mig.
För alltid dyker det upp nya vackra glas i affärerna. Som jag bara måste ha. Mine till exempel. De tjocka färglada glasen av Ulrica Hydman Vallien som finns i massa fina färger … jag har alla. Ett av varje färg alltså.
Och några grejer till ur serien …

En annan favorit i skåpen är dessa otroliga glas av Gunnar Cyrén. Så tunn kupa att man knappt törs diska dem men vackra är de.
Den lila randen på foten finns också i andra färger. Enkelt att hålla reda på sitt eget glas om man bara minns vilken färg man hade.
Vinet smakar väldigt bra i dem men ändå används de inte så mycket. Kanske oftast när det är tjejträff här hos mig eller vid andra tillfällen när jag vill duka fint.
Det gäller att spara med disken tills man är stadig på handen.

Iittala kan det där med glas och står högt i kurs här i huset. Därför har de flesta glasen i skåpen nån gång haft den lilla röda pricken märkningen. På vissa sitter den ännu envist kvar. Ingen har förmått sig pilla bort den av någon anledning.
De här ståtliga vinglasen är min senaste i samlingen av dubbla ii. De där som jag absolut måste ha fler av!
När man tar ett glas vi i de här känner man sig extra lyxig och eftersom kupan är ganska stor, blir det ett glas vin snarare två glas vin. Men man behöver ju inte fylla i ända upp till kanten.
Dessutom är det lika gott att dricka juice eller iskallt vatten ur dem.

Mera dubbla ii glas från mina skåp. De klassiska kartio-glasen av Kaj Franck som finns i en uppsjö av färger.
Jag började med blå en gång i tiden, mörkblå och ljusblå skulle det vara i mitt då så blåa kök. Tills jag äntligen köpte mina älskade mossgröna och de bruna som passar bättre till mina nuvarande färger.
Jag tycker bäst om de små men har även de stora eftersom Maken föredrar en rejäl mängd dryck i glaset på en gång. Till serien tillhör också helt sagolika karaffer som man självkart också måste äga …

Ärvda glas är väldigt trevligt.
Glas med historia och karaktär som funnits i andra skåp, i andra tider. Makens Mormors gamla glas med en liten graverad bård. Charmiga och fyllda av minnen.

Liksom de här små likörglasen som är som små såpbubblor. Halverade bubblor. Synd bara att jag aldrig dricker likör!
Och de är alldeles för små för andra drycker. Man skulle få fylla på hela tiden.
Men gulligt är det!

Whiskyfavoriterna.
Tidigare drack jag alltid whisky ur breda rejäla glas med tung botten.
Som Iittala-glaset med sitt isberg i botten. Numera blir det oftast ur det lilla Nosing glaset, där aromen kommer bäst till sin rätt.
Ibland tar jag det fräckt stulna pressglaset intill istället. Det har sin egen historia och kommer från ett ställe som inte längre finns i denna stad. Märkningen avslöjar mig och glaset hamnade i min ägo på en fest … mer säger jag inte …

Champagne blir det inte ofta.
Kanske på nyårsafton eller på enstaka jämna födelsedagar. Men om det blir skumpa, då ska den drickas ur detta Orrefors glas.
Vi har bara två, som Maken en gång fått i julklapp av arbetsgivaren. Men två räcker. Tror jag.

Rosa champagne drack vi ur dessa glas på vår bröllopsnatt.
Vi fick två glas och en flaska i bröllopspresent. Meningen var att vi skulle skåla i dem varje år, varje bröllopsdag. Vi tycks glömma det så skålarna har inte blivit så många.
Inte en nyss, på vår tjugonde, kom vi ihåg att köpa nån skumpa och skåla i de rosa glasen. Men jag antar att de gett oss lycka ändå, där de står i vitrinskåpet och är snygga.
Kanske man kan skåla i efterskott? Kanske dags att handla hem lite skumpa?

Det var en del av mina favoritglas och just nu känner jag mig faktiskt lika törstig som Clair Wikholm var. Jag har inget badkar med saft, men, jag har massor med glas att dricka ur! Skål.